Nobelpristagaren Jon Fosse: ”Jag bär ett Vestland inom mig jämt”

Nobelpriset i litteratur 2023 tilldelades den norske författaren, dramatikern och poeten Jon Fosse. För två år sedan träffade Yukiko Duke författaren hemma i konstnärsbostaden Grotten för ett samtal om Septologin, tungsinne och Vestlandet.

Ur Vi Läser #6 2021.

En liten pojke springer tvärs över ett gårdstun i det lilla samhället Strandebarm på Vestlandet. Det är vinter och kallt, andedräkten blir till ett vitt moln. På andra sidan fjorden avtecknar sig fjällen som hukande, vita jättar mot den blygrå himlen. Han är på väg hem från grannhuset där hans farmor och farfar bor. Han springer snabbt, snabbt med saftflaskan som han har fått med sig. Plötsligt halkar han på en isfläck och faller. Glasflaskan går i bitar och sjuåringen skär sig illa. Riktigt hur illa förstår han inte förrän han ser paniken i de vuxnas ansikten.

– Jag hade skurit upp pulsådern och förlorade snabbt mycket blod. De vuxna tryckte ett förband hårt mot min handled, satte mig i en bil och körde mig i ilfart till distriktsläkaren. Jag minns så väl hur jag tittade på mitt hem och tänkte att jag såg det för sista gången. Märkligt nog var jag helt lugn. Jag såg mig själv och husen hemmavid utifrån, i något slags fantastiskt, gyllene skimmer. Allt kändes underbart, helt underbart, säger Jon Fosse och tillägger:

– Senare har jag förstått att jag hade en nära döden-upplevelse.

Det är drygt femtio år sedan han halkade på isfläcken i Strandebarm, men det stora ärret på vänster handled skvallrar om vilken tur han hade den gången. Känslan av att lämna den egna kroppen och bli del av något annat, något större, satte djupa spår.

– Av alla erfarenheter jag har gjort i livet, så är det kanske denna upplevelse som har präglat mig starkast och som gjorde mig till författare. Litteraturen kan ju sägas vara den sekulariserade världens mystik och författaren en sorts mystiker, som försöker skildra upplevelser och känslor som egentligen inte går att fästa på papper …

Vi står i Jon Fosses ljusa arbetsrum i Grotten, den norska statens konstnärsbostad, som han tilldelades 2011. På väggen bakom det stora skrivbordet hänger ett antal vackra ikoner. Den äldsta föreställer S:t Mikael. På nära håll ter sig helgonet som en suddig gestalt omgärdad av mörker, men tar man ett steg bakåt framträder han tydligt – som en gestalt av ljus.

– Det lysande mörkret, säger Jon och ler.

Det är ett citat från hans pjäs Ein sommars dag, som han belönades med Nordiska dramatikerpriset för. Men om ljuset i mörkret, det som finns för människan i den djupaste av existentiell förtvivlan, talar även ­dominikanermunken och mystikern Mäster Eckhart (cirka 1260–1328). Han har betytt mycket för Jon Fosse, som 2013 konverterade till katolicismen.

– Jag började närma mig den katolska kyrkan när jag gjorde vapenfri tjänst i mitten av 80-talet. Riktigt varför vet jag inte. Jag var på mitt sätt nog en troende människa, men tillhörde inget trossamfund. Sedan min uppväxt kände jag en djup misstro mot statskyrkan, men kände nog ett behov av att få vara en del av någon sorts liturgiskt sammanhang. Jag tror att min barndomsupplevelse spelade stor roll för mitt sökande. Men just då kände jag mig inte beredd att gå i lära och konvertera. Allt föll mer på plats senare i livet, säger han medan vi fortsätter vår husesyn i Grotten.

Överallt finns minnen av de författare och konstnärer som bott i villan, som när den byggdes 1844 var den första schweizervillan i Norge. I trappen hänger ett rörande brev från Tarjei Vesaas som ödmjukast av-böjer bostaden. Grotten ligger granne med det kungliga slottet i Slottsparken i centrala Oslo. Det är lite av en paradox att Norges mest tillbakadragne författare, som inte gillar uppståndelse kring sin person, har valt att bo invid en turistattraktion.

– Ja, man kan tycka det. Faktum är att jag funderade på att tacka nej till bostaden … men mina vänner övertalade mig. Och nu tycker jag att det är ganska skönt att vara här. Vi ligger lite i utkanten av parken och är dolda av den lummiga trädgården.

Han och familjen delar nu sin tid mellan Grotten och den lilla borgstaden Hainburg an der Donau i Österrike.

Vi går till det gamla, anrika Hotell Bondeheimen. Sedan hotellet öppnade 1913 har människor från landsbygden sökt sig hit, och här hade Jon under en period ett stående rum. I bottenvåningen ligger författarens murrigt hemtrevliga stamhak Kaffistova, som under årens lopp frekventerats av konstnärer och författare som Tarjei Vesaas. Några meter uppför gatan ligger nynorskans nationalscen Det norske teatret, där den andra internationella Fossefestivalen just pågår.

Med glimten i ögat säger Jon att vi rör oss på verkligt nynorskt territorium. För en svensk ter sig den inflammerade språkstriden mellan förespråkarna för de två norska skriftspråken, bokmål och nynorsk, som svårbegriplig. Men diskussionen om vilket skriftspråk som ska anses vara norm handlar inte bara om ­språkligheter, utan delvis också om en konflikt mellan landsbygd och storstad. Bokmålet är en sorts anpassad danska – från tiden då Danmark och Norge var i union – medan den nyare nynorskan bygger på de norska dialekterna. Historiens tyngd visar sig när de norska skoleleverna ska välja huvudspråk i skolan: 90 procent väljer det äldre bokmålet, bara 10 procent nynorskan. Men Jon har aldrig tvekat om vilket språk han skulle skriva på.

– Nej, för mig har det bara funnits nynorska. Det har en vackrare klang och är mindre utslitet än bokmålet, tycker jag. Nynorskan är ju ett skapat språk och bygger på dialekter från hela Norge, men den ligger nära min dialekt från Vestlandet. Därför ligger den naturligt för mig. En annan fördel med nynorska är att den inte har någon sociolekt. Det går alltså inte att avgöra på talet vilken samhällsklass en person tillhör.

Jons konsekventa användande av nynorska som litterärt språk har gjort honom till en förgrundsgestalt i den nynorska rörelsen, något han tar med ro.

Jo, jag ser mig nog först och främst som poet.

Det har varit ett innehållsrikt år i Jon Fosses författar-liv. Han har återvänt till dramatiken efter nästan tio år, med den täta, nyskrivna pjäsen Sterk vind. Hans åtta diktsamlingar har samlats i en volym i Norge, Dikt i samling. Men allra mest lättad är han över att han nu har färdigställt sitt storverk, romansviten Septologin. De avslutande delarna har just kommit på nynorska och engelska, samtidigt som de första kommit i ett band på svenska, Det andra namnet, känsligt översatt av Lars Andersson.

– Jag var faktiskt lite orolig för att jag skulle hinna dö innan Septologin var avslutad. Det är en ständig tvångstanke hos mig, det där … att jag inte ska hinna avsluta det jag vill skriva. Men nu finns alla delarna ute på norska, det känns fint.

I korthet kan denna lysande romansvit sägas handla om konsten, livet och döden och vad som gör oss till dem vi är. Som alltid ligger Jon Fosses romaner närmare poesin och musiken än den traditionella romanen.

De påminner om fugors uppbyggnad med upprepningar och variationer på olika teman. Författarens vackra, repetitiva ”långsamma prosa” blir närmast hypnotisk. Det gäller även hans lyrik och dramatiska texter.

– Jo, jag ser mig nog först och främst som poet – oavsett i vilken form jag skriver, säger han själv.

Under den internationella Fossefestivalen på Det norske teatret blir det uppenbart hur svårt det är att fuska med Jons dramatik. Dess minimalism – eller kanske magiska mysticism – kräver intelligenta uttolkningar utan manér. Under eftermiddagen bjuder Jon med mig på genrepet av en grekisk uppsättning av Någon kommer att komma. Den engelska översättningen, som visas på skärm, är klumpfotad och uppsättningen konventionell – och plötsligt försvinner magin i pjäsen.

Jon säger ingenting, men skruvar sig i stolen. När genrepet är över, kommer regissören springande.

– Maestro, maestro, vad tyckte ni?

Jon berömmer skådespelarna och säger diplomatiskt något om det grekiska språkets skönhet, sedan tar han avsked av ensemblen och går.

På kvällen visar den unge norske regissören ­Johannes Holmen Dahl hur en Fossetext, rätt ­hanterad, kan skapa en elektrisk stämning på scenen. Hans uppsättning av Sterk vind är enastående fin.

En man kommer hem från en resa och upptäcker att han har blivit övergiven av sin fru, som har flyttat ihop med sin älskare. Han söker upp dem för att vinna tillbaka sin fru.

Jag är så nyfiken på din skrivprocess. Hur går den till?

– Jag brukar lägga mig vid nio på kvällen, stiga upp vid fyra och skriva till nio på morgonen. Det är lättare för mig att skriva i min andra bostad i Hainburg, där är det inte så många störningsmoment. Skrivande handlar för mig om att lyssna inåt … eller kanske är det utåt, jag vet inte riktigt … Nå, det handlar om att lyssna uppmärksamt, hur som helst. Jag tillhör inte dem som planerar eller gör research. Utom inför Septologin, där ville jag ha en huvudperson som inte var författare utan konstnär.

– För mig fungerar det inte heller att kopiera av något som jag själv har upplevt. Men det får gärna vara gamla motiv och gestalter som kommer tillbaka, i mitt fall är det inte ovanligt alls. Men de ska vara sedda ur en ny vinkel, så att jag får skriva något jag aldrig tidigare har skrivit. Annars blir det stendött.

I den underbara lilla boken Mysteriet i trua, där bibliotekarien och teologen Eskil Skjeldal intervjuar Jon om tro och skrivande, berättar han att skrivandet öppnade hans ögon för religionen.

– Jo, så är det. Jag sätter mig ner och skriver och då upplever jag att texterna kommer till mig. Det är som en sorts gåva. Man kan inte tvinga dem att komma. Det är något i mig som skriver som inte är jag.

Menar du att det är gudomlig inspiration som får dig att skriva?

– Nej, det skulle jag inte säga! Men någonstans läste jag att Kafka talade om sitt skrivande som en sorts bön, och så har det nog varit för mig också – i synnerhet i mitt tidiga skönlitterära skrivande. Numera handlar det nog mer om en längtan efter att förstå tillvaron. Jag vill skriva fram det vackra, och det vackra har det fula som förutsättning.

Jon Fosse berättar att Septologin kanske inte hade blivit skriven om det inte hade varit för värmeböljan 2015.

– Min japanska översättare, som är gift med en ättling till poeten Paul Claudel, bjöd in mig och min familj till släkten Claudels slott i Frankrike över sommaren. Jag är inte mycket för strandliv, så när alla åkte och badade i hettan stannade jag kvar och skrev. Om ett svalt Vestland.

Detta Vestland och dess natur är ständigt närvarande i Jon Fosses verk: himlen, havet, fjordarna, fjällen.

”Vind och sol / och ögat som ser / kuster reser sig / och försvinner / i hav och himmel”, heter det till exempel i en av dikterna i samlingen Långsam musik, vackert översatt till svenska av Marie Lundquist.

– Det är klart att det präglar en att växa upp i den sortens vackra, storslagna landskap. Ens språk präglas av det, men även ens sätt att förnimma saker. Ljudet av vågor som slår mot strand, höstlövens färg på bergssidorna och ljus som är tända här och där i husen. Jag bär ett Vestland inom mig jämt, oberoende var jag är någonstans i världen.

Jon växte upp med en mamma som var hemmafru, en pappa som var föreståndare för kooperativet i Strandebarm och två systrar. Det fanns många barn i gårdarna och de lekte tillsammans på tunet och i Jons farföräldrars lada. Han säger att han hade en lycklig och trygg barndom, men att det lilla samhället blev svårt att leva i när han kom upp lite i ålder.

– Strandebarm är en typisk ort på Vestlandet med en kyrka, ett bönehus och en ungdomsgård. Det finns ganska förutfattade meningar om hur man ska vara. Jag började skriva dikter tidigt, jag tror att jag var tolv. Jag kände att jag inte passade in i mallen för hur man skulle vara och bestämde mig därför för att vara tvärtom. Jag var anarkist ena veckan, marxist andra. Jag måste ha betat av alla -ismer, säger Jon och skrattar gott.

Han skaffade sig långt hår, så långt böljande hår hade ingen ung man någonsin haft i Strandebarm.

– Jag ville vara någon som bröt med ortens värderingar, också genom mitt utseende, det där långa håret. Jag var inte socialt utanför, men jag hade en annan värld inom mig. Det var därför jag ville skriva, för att komma närmare ett annat slags värld, något slags sanning.

I samma veva började han att spela gitarr och bildade ett band med kompisar.

– Mja, säger Jon lite generat, vi var ju faktiskt bara ett coverband som spelade på danser. Men vi spelade lite Creedence och lite annat som var i ropet då. Det bästa av allt var att det var åldersgräns på dansställena och jag var egentligen för ung. Men jag kom in för att jag tillhörde bandet.

Efter gymnasiet begav sig Jon till Bergen för att läsa på universitetet, med flickvän och ett barn på väg.

– Jag ville plugga, men visste inte vad jag ville arbeta med. Men jag visste att jag gillade att skriva. Så jag tänkte att jag kanske kunde bli journalist. Jag ville skriva på nynorska, ha det som jobb.

En sak var han dock helt på det klara med.

– Aldrig i livet att jag skulle bli lärare! I stället tänkte jag att jag skulle arbeta på en mindre tidning någonstans. Men så debuterade jag 1983 med Raudt, svart och följde upp den två år senare med Stengd gitar – och plötsligt var jag författare.

Och, mot alla odds, lärare på Skrivekunstakademiet, som en av hans vänner startat. Där blev han kvar i hela sex år och en av hans elever hette Karl Ove Knausgård.

– Jag hade ju varken fast jobb eller inkomst. Det var riktigt knapert, men så dök lärarjobbet upp som en inkomstmöjlighet. Det handlade bara om en anställning på 25 procent – och det var trevligt att diskutera skrivande med elever som Karl Ove.

Men går det att lära ut skrivande? Vad gav du för råd?

– Platsen man skriver ifrån – om man skriver bra – är ens helt egna plats. Den ska inte lärare eller andra studenter ge sig på. Den platsen försökte jag få alla studenter att hitta och värna. Sådant som är skrivet från en helt annan plats för att imponera … dåliga texter … sådant kan man inte ljuga om och säga att det var bra. Det gjorde jag faktiskt aldrig. Jag sa förstås till om det var dåligt, men jag visste samtidigt att det man inte ska röra, det ska man inte röra.

En annan sak Jon dyrt och heligt hade lovat sig var att han aldrig skulle skriva dramatik.

– Jag hade sett så mycket dålig teater och kände en sådan aversion inför den. Men så blev jag kontaktad av en regissör, som ville att jag skulle skriva något, säger han och suckar.

– Till slut accepterade jag, av samma skäl som jag blev lärare på skrivarkursen. Jag skulle få bra betalt för att bara skriva början på en pjäs, men det var så roligt att jag fortsatte. Det blev Någon kommer att komma. Det som har räddat min ekonomi genom livet är tveklöst dramatiken. Men den första pjäs som kom att spelas var av olika skäl Och aldrig ska vi skiljas på Bergens teater 1994.

Hur kändes det att se den?

– Det var som att se en nyfödd kalv resa sig. Den håller på att ramla, men plötsligt så står den upp!

Det var en helt fantastisk, omvälvande upplevelse.

– Jag hade haft så mycket fördomar om skådespelare. Jag tänkte att de skulle vara exhibitionistiska och jobbiga, men det visade sig vara precis tvärtom. De är de mest självutplånande och anspråkslösa man kan möta.

Fosses internationella genombrott kom 1999, då den store, franske regissören Claude Régy satte upp Någon kommer att komma. Hjulen började snurra ­fortare och fortare. Från debuten 1983 till 2012 skrev Jon 14 prosaverk, sex diktsamlingar, nio barnböcker, tre essäsamlingar och 28 pjäser. Från 1999 skrev han nästan uteslutande dramatik, flera pjäser om året. Jon åkte världen runt för att ta emot utmärkelser och priser, gå på premiärer och hålla tal, trots att offentliga situationer är jobbiga för honom. Det frestade på.

Har skrivandet varit terapi för dig?

– Ja. Jag tycker inte om att medge det, men skrivandet har fungerat som en terapi. Ett slags självmedicinering, ett sätt att hålla tungsinnet i schack. Någonstans runt 30-strecket kom spriten in i bilden också.

Till slut gick det inte längre, Jon gick in i väggen.

– Jag fick någon sorts kollaps, det blev för mycket med allt. För mycket drickande, för mycket resande. Det blev för tungt. Jag insåg att jag höll på att ta livet av mig och ville inte ljuga mig bort från mig själv.
2012 blev en vändpunkt. Han träffade sin Anna, slutade att dricka, konverterade till katolicismen – efter många års studerande av läran – och inledde sitt flyttande mellan sina två bostäder: Grotten och Hainburg, ett litet samhälle utanför Wien. Där i närheten har Anna, som ursprungligen kommer från Slovenien, sin familj.

– Glöm inte att jag skaffade mig hästsvansen också! Den markerar ett skifte i livet. En nystart.

Oslo, Hainburg … Vad hände med Vestlandet?

Längtar du aldrig till Strandebarm?

– Jag har faktiskt aldrig längtat till just Strandebarm. Det handlar inte om Strandebarm alls, det är ett fint ställe med bra människor. Det handlar om mig. Det är jag som inte riktigt passar in där.

– Det jag längtar efter, oberoende av om jag är i Wien, Oslo eller någon annanstans i världen, det är Vestlandet. Ja, Vestlandet saknar jag: dess himmel, fjordar och hav, väder och vind.