Nicolas Lunabba talar för de utan röst

Varför är det så få arbetarförfattare som skildrar fattigdomen idag? Det undrar författaren och debattören Nicolas Lunabba, aktuell med den nya boken Dagbok från 20-talet.

Det känns som om morden, döden, kryper allt närmare. Hela det här året, särskilt den här sommaren, har jag känt att döden ligger på lur.

Det är sommar 2022 och Nicolas Lunabbas debutbok Blir du ledsen om jag dör? ska snart komma ut. Samtidigt känner han att han inte fått sagt det han ville säga, boken rymmer inte fullt ut hur det är att leva nära våldet, språklösheten och klaustrofobin. Att se en ung människa avrättas är att själv dö. Han plågas av det bortträngda minnet från ett tidigare mordförsök, av insikten att han själv börjar bli en måltavla och upplevelsen av att Ing-Marie Wieselgren dödas precis efter att de skilts åt. Och på gatorna hemma i Malmö mördar och mördas barn, samma barn som han har sett växa upp.

Nicolas Lunabba börjar skriva dagbok, ärliga, arga och självkritiska texter som resulterar i Dagbok från 20-talet.

– Den första boken tog sju år att skriva. Den här skrev jag i ett rus på bara några månader. Jag har svårt att beskriva vad det här är för bok, men jag vet vad jag vill uppnå.

Vad vill du uppnå?

– Jag är inte nöjd med det offentliga samtalet om våld och kriminalitet. Det finns ett närmast akademiskt förhållningssätt, ett utifrånperspektiv. Men de som har utsatt andra för våld, och har utsatts för det, får sällan berätta. Deras erfarenheter skildras inte på riktigt.

I dagboken beskriver Lunabba våld som ”en skändning av kroppen och psyket”.

– Jag har själv varit där. Man bär på så mycket, känner så mycket, men kan inte sätta ord på det man varit med om. Och man känner sig inte representerad någonstans. Så få är de som sätter ord på det.

Nicolas Lunabba är mångfaldigt prisad för sitt arbete med barn och unga i utsatthet. Både hans uppmärksammade sommarprat 2021 och debutboken Blir du ledsen om jag dör? har hyllats för sitt mänskliggörande av unga killar i politiskt försummade områden (ja, Lunabba är noga med att inte kalla det för utsatta områden, utan försummade). Själv är han förvånad – och bedrövad – över att så få pratar om det.

– Vi lever i ett klassamhälle där medborgare i vissa områden är övergivna, kriminaliserade och stigmatiserade. Vi har områden i Malmö med femtioprocentig barnfattigdom. Jag tycker att det är konstigt att det knappt skildras i litteraturen. Det är som om vi har drabbats av en kollektiv minneslucka där närminnet är borta.

Länge sökte Nicolas Lunabba själv orden. Och han brottades med tvivel: vem är han som tar sig rätten att berätta? Över tjugo personer i hans närhet har dödats eller dödat, men får han föra delas talan? En god vän gav honom det förlösande rådet: ”Skriv om att du inte kan skriva om det!”

Då lossnade allt. Han beskriver frustrationen över ordlösheten, om avstängdheten som smyger sig på – och den egna revanschlustan.

– Jag känner mig numera helt fri när jag skriver, även när det gäller att skildra mindre smickrande sidor, som min – och andras – kränkta maskulinitet och behov av upprättelse. Det är patetiskt och fånigt, men det är hundra procent sant. Lite: ’Här är jag era jävlar, vad säger ni nu?’, säger Lunabba och citerar en rad ur Annie Ernaux Nobeltal: ”Jag skriver för att hämnas mitt släkte.”

– Så är det. Efter alla år av språklöshet är det min tur att prata.

Dagbok från 20-talet utkommer 8 september 2023.