”Inget manar på mig som hämnden”

Nicolas Lunabba är verksamhetschef på Helamalmö. Hans debutbok Blir du ledsen om jag dör? blev en stor kritiker- och läsarsuccé och hans sommarprat blev ett av 2022 års mest hyllade. I nya boken skildrar han våldet, språklösheten och det klaustrofobiska livet nära döden.

Det här är ett utdrag ur Dagbok från 20-talet, som ges ut av Natur & kultur den 8 september.

En vän till mig, André, som fått läsa mitt bokmanus, sa att den scen där Elijah och hans vänner diskuterar vilka som är de mest föraktade svartskallarna i Sverige skakade om honom. Han kunde först inte sätta fingret på varför, sa han. Men sedan slog det honom att det handlade om hans pappa, som är svart amerikan. Pappan hade alltid slagit sin svarthet ifrån sig. Han hade vägrat se sig som annorlunda och underordnad, och därmed inte konfronterat den rasism som han med tiden internaliserat. Under sextiotalet hade han varit anställd inom den amerikanska armén och stationerad i Washington, DC. En sensommardag, när han satt vid skrivbordet och arbetade, hade han hört en man prata ur ett högtalarsystem utanför det öppna fönstret. Ljudet från hundratusentals åhörare samlade framför Lincolnmonumentet hade också nått in i rummet. Andrés pappa fortsatte skriva. Försökte stänga ute sorlet och mannens mässande röst. Det var Martin Luther King som talade. Det var I Have a Dream-talet han höll. Men Andrés pappa ville inte veta av det, inte vara en del av det som folkhopen och mannen representerade. Så han slöt öronen, höll pennan krampaktigt i handen och stirrade på pappret, men var till slut oförmögen att skriva.

Den kväll då Jacob och jag åt middag på Möllan hade han frågat hur det gick på jobbet. Jag svarade att det var svåra tider, att mycket hade hänt. Det var våren 2020, strax efter att en mordvåg hade svept genom staden. Fem unga människor hade mördats på kort tid; alla utom en stod någon i Helamalmö nära. Vi som var aktiva inom organisationen, som under så många år – snart två decennier – arbetat med de mest utsatta barnen och ungdomarna i Malmö, slungades in i en mardrömslik vardag. Med andan i halsen väntade vi, som så många gånger förut, på nästa skjutning.

Stämningen var densamma som under tidigare våldseskaleringar i staden: 2010 och åren dessförinnan, när Peter Mangs härjade. Vintern 2011/2012 när sex personer i min närhet mördades under bara några månader. Våren 2016 när fyra personer mördades. I början av 2017 när fem mord begicks. Sommaren 2018 när fem personer i min närhet mördades på två veckor. Staden slöt sig som under en kupol, trycket ökade och i den pressade atmosfären blixtrade skotten i våldsamma urladdningar.

Mordvågorna i Malmö har varit regelbundna, cykliska. Ett tag är det lugnt. Ett och annat mord, någon sprängning, skott genom lägenhetsfönster, tystnad … Sedan eruptionen som på given signal: kulsvärmar i mörkret och kaskader av unga döda och skottskadade människor med bekanta ansikten. Klaustrofobiskt, obehagligt, kladdigt och kallt som en våtdräkt är detta liv nära döden. Och det är lika väntat och förutsebart som polisens och politikernas yrvakna, patetiska och livsfarliga motreaktioner. Spektakulära maktdemonstrationer, specialinsatser som ytterligare sliter itu samhällsväven, fördjupar myndighetsföraktet hos marginaliserade människor och cementerar förtryckarsamhället. Det uträttar föga, men säkrar chefsjobben och befäster hegemonin. Samt, och framför allt, underblåser nästa våldsvåg.

Så var det också den där vårdagen, 2020, då Jacob och jag åt middag på pizzerian. Med anledning av våldsdåden, i ett desperat försök att visa handlingskraft och ”slå ner på den organiserade brottsligheten i staden”, hade polisen initierat Operation Rimfrost. I praktiken innebar den att polisen vände upp och ner på människors liv, rörde sig i stora grupper i områdena, skrämde slag på småbarnsföräldrar, stoppade barn på väg hem från skolan, visiterade och trakasserade dem öppet och misshandlade några. Och ovanpå det slog pandemin till. Det var under detta lågintensiva kaos, med den överhängande fruktan för att något när som helst kunde hända, som vi sågs, Jacob och jag. Jag berättade allt detta för honom, babblade på som om kriserna som avlöste varandra och hopade sig inte angick honom, som om han var frånkopplad sin samtid, en utomjording på besök som försökte förstå vår värld – vilket han på sätt och vis var. Mellan två tuggor bredde ett bistert leende ut sig över hans läppar. Jag trodde att han tänkte detsamma som jag, nämligen att vi satt på den restaurang – Möllans Pizzeria – där den vinterns första mord hade ägt rum. Två ungdomar hade skjutits, en av dem hade dött. Skotten hade smattrat från trottoaren utanför, krossat fönster och slitit betongflagor från husfasaden, träffat offren som stapplat in och fallit över restaurangens golv. Precis bakom den stol där Jacob nu satt, intill kylen en halvmeter bort, dog en femtonårig pojke. Det var ett sammanträffande jag inte hade tänkt på förrän då: att vi satt på platsen för barnamordet som var startpunkten för den fientliga atmosfär som nu omslöt oss, omslöt alla Malmöbor.

Utan ett ord drog Jacob av sig luvtröjan och vek upp ärmen på sin t-shirt. Jag följde rörelsen, betraktade den blottade armen och noterade ärret efter knivhugget. Det var inte ett ärr som man kan förvänta sig att se efter ett skärsår; ett rodnande streck i huden, tunt som efter ett kirurgiskt ingrepp, möjligen med små klumpar av illa läkt skinn utefter skåran. Nej, ärret var ovalt. Det förde tankarna till en blind människa med tom ögonhåla. En urgröpning, som om männen inte huggit Jacob utan karvat i köttet. ”Snuten har haffat mig tre gånger den senaste månaden”, sa han. ”Första gången var jag med en polare, då snatchade de mig från gatan, slängde in mig i bilen och maxade mig med slag medan de körde runt och ställde en massa frågor.” Han förde ömt de svullna topparna på sina avhuggna fingrar över huden, från axeln, förbi ärret, och nedåt. ”Det här var förra veckan”, sa han. ”Här träffade batongen.” Jag böjde mig fram, kall inombords. Polisens batongslag hade träffat Jacobs överarm upprepade gånger, skadat fettvävnaden och efterlämnat groteska inbuktningar strax ovanför armbågen. Jag rös. Jacob log uttryckslöst: ”De här bär jag med mig resten av mitt liv.”

Nu tänker jag på skottskadan som Jacob ådrog sig tidigare i år, då han sköts i armen. Skottet träffade armen där batongen träffade armen där kniven högg i armen. Lager på lager av våld. Det ristar in sina bomärken på Jacobs unga kropp. Han borde vara död.

Mamma skulle inte ha förstått varför jag väljer att leva som jag gör. Hon skulle ha ifrågasatt varför jag i flera år – decennier – jobbat med de unga i konflikternas epicentrum. Hon hade kanske sagt: ”Du är ju så kapabel, älskling. Det finns så mycket annat du kan göra. Du borde kanske se över dina jobbmöjligheter, börja med nåt nytt?” Hon skulle ha använt ordet kapabel. Det gjorde ofta människor i de lägre klasserna under min uppväxt. Ordet var lagom diffust och begränsande, inte en komplimang och inte heller ett invektiv, det anspelade på funktionalitet, en antydan att man trots allt var funktionsduglig, ändamålsenlig, fysiskt och psykiskt kapabel, inte rörelsehindrad eller funktionsnedsatt.

Personen som använde ordet insinuerade att man således – om man var modig och dumdristig nog – kunde kosta på sig att se över sina valmöjligheter, vidga vyerna, bryta mönstren, undvika att hamna i samma hjulspår som de i vår omgivning som nöjde sig med samma nednötande, ostimulerande yrke i hela sitt liv. Som min bror nyligen uttryckte det under ett samtal då han jämförde min jobbsituation med sin egen, och parafraserade komikern Chris Rock: ”Du har en karriär, jag har ett jobb. För dig finns inte tillräckligt med timmar på dygnet, medan jag längtar till arbetsdagens slut.”

Kanske hade mamma föreslagit yrken som hon i stunden kom att tänka på i ett tafatt försök att inspirera mig att sadla om: ”Du kan ju arbeta i ett lugnare område, eller varför inte plugga upp gymnasiebetygen och få ett tryggare mer välbetalt jobb, som lärare eller fritidsledare.” Jag skulle ha förolämpat henne, sagt att jag nog visste vad hon tänkte: att jag hade någon sorts infantil psykologisk fixering vid min storebror, att jag jobbade med de trasiga ungarna för att komma till min brors undsättning, rädda honom i efterhand, att ungarna var ställföreträdare för min storebror, och att jag genom mitt val av yrke återtog den förlorade kontroll och maktlöshet jag känt under barndomen. Jag skulle ha dissat henne, citerat ur en bok som stod i hennes bokhylla under min barndom, och som jag bar med mig efter hennes död, Cordelia Edvardsons Bränt barn söker sig till elden. Det är en självbiografi som handlar om flickan Cordelia som överlever Förintelsen och i vuxen ålder, som utrikeskorrespondent, bosätter sig i Jerusalem där kulorna viner och bomberna exploderar. Jag skulle ha sagt att mamma tror att jag är som Cordelia, att jag bara kan uppnå ett inre jämviktstillstånd om jag återvänder till det konflikthärjade och smärtsamma utgångsläget, att jag är så skadad att jag bara finner lugnet mitt i kaoset. Eller ännu hellre, för att provocera, skulle jag ha tagit morfar som exempel: ”Jag är krigsskadad som morfar var krigsskadad, jag utkämpar precis som han en livslång kamp mot den inre friden, kan inte anpassa mig till en tillvaro utan död, vågspel och livsfara. Jag finner konformiteten, det stillsamma livet, fysiskt outhärdligt.” Det där skulle ha irriterat henne, fått henne att ryta: ”Det går inte att likna fattig­lappar med fältsoldater, det var en patetisk jämförelse.” Men eftersom jag fört det på tal skulle hon ha frågat om det inte låg något i det, alltså att jag jobbar i dessa miljöer därför att jag mentalt och känslomässigt ännu befinner mig i barndomen. Hon skulle ha sagt: ”Det finns professionell hjälp att skaffa, älskling. Sök upp en psykolog och bearbeta dina känslor.” Jag skulle inte ha gett henne tillfredsställelsen av ett erkännande. Jag skulle ha svarat att jag jobbar med de unga därför att det fyller mig med mening, därför att inget är viktigare för mig än att försöka förändra det här skitlandet i grunden, att mitt sikte är inställt på alla rika as och journalister och författare och chefer och upprätthållare av status quo i alla sektorer inom alla yrken i hela Sverige, alla politiker i samtliga partier och alla som parasiterar på marginaliserade grupper och alla lögner som har förstört folksjälen – jag ska komma efter dem alla, mamma, hör du vad jag säger? Jag ska krossa de jävlarna därför att inget manar på mig som hämnden, därför att hatets förlösning är som en andeutdrivning ur kroppen. Och så för att jag trivs med mitt dagliga arbete, det är inte svårare än så.