New York, Paris och Dubai – den kulturella staden är död

Paris är på väg att förvandlas till en polerad karikatyr av sig själv. New York är sedan länge ett avslutat projekt. Och Dubai kulmen på en amerikansk dröm. Agri Ismaïl undrar vilka som får plats i den kapitalistiska staden.

New York, den största staden i världens rikaste land, den enda kvarvarande supermaktens kronjuvel. Vilka associationer frammanar den 2024? Frank Sinatra-låten eller Jay-Z-låten? Chokladtårtan från Payard som Miranda blev besatt av i Sex and the City? Bänken vid Queensboro Bridge på affischen till Woody Allens Manhattan? 

Själv har jag svårt, numera, att inte tänka på vännen som betalar nästan 300 000 kronor per år för barnens förskola, eller finanskillen som hyr en lägenhet för lika mycket per månad. Jag tänker på den traumatiserande läkarkliniken som var den enda som tog emot min frus försäkring och på lyxkliniken vi valde att betala för efteråt, där väggarna var prydda med konst och vi väntade i massagestolar. 

Jag brukar säga att jag endast skulle flytta tillbaka till Paris om jag vann på lotto. Allt som gör Paris till Paris – maten, kläderna, Haussmann-bostäderna – kräver så otroligt mycket kapital för att ta del av. Men att flytta till New York? Det känns som att inte ens det skulle räcka.

Alla länder har en mytologi. Ett krav för mytologin är att den på något sätt känns sann, men den behöver inte vara sann: den svenska berättelsen om folkhem och socialism ter sig exempelvis tämligen förlegad år 2024 när vi bor i ett skatteparadis för superförmögna där profitörer cashar in på den gemensamma välfärden. Men så länge tillräckligt många tror på berättelsen så fortsätter den forma idén kring en nation.

Inom denna ramberättelse finns vissa städer som lyckats forma en alldeles särskild identitet: vi fortsätter se Paris som kulturens huvudstad trots att det knappt finns någon ungdomskultur där värd namnet längre, New York har kvar sin kosmopolitiska beatnik-aura trots att ingen har råd att bo på Manhattan och infrastrukturen är i kollaps. Det må ha stått en hink inne på JFK-flygplatsen sist jag var där eftersom det läckte från taket, den jingoistiska retoriken om ”The greatest city in the world” kvarstår. 

I Paris kallades Haussmanns stadsplanering för ”vulgaritetens triumf”

Nyare städer, de som fortfarande formas, har ännu ingen berättelse. Dubai, en stad som förändras nästan i realtid, får besökare att omvärdera sin uppfattning vid varje vistelse. När arkitekten Le Corbusier skrev 1947 att ”New York är inte en färdig eller avslutad stad. Den väller fram. På min nästa resa kommer det att va2ra annorlunda”, känns det som något som skrivits om Dubai i dag, nu när New York sedan länge är ett avslutat projekt. De ord som nu används för att beskriva Dubai, som ”vulgär” och ”artificiell”, användes tidigare för att beskriva det nyrika New York i början av 1900-talet. I Paris kallades Haussmanns stadsplanering för ”vulgaritetens triumf”, och Guy de Maupassant åt lunch inne i Eiffeltornet för att det var den enda platsen i hela-Paris där man kunde sitta i lugn och ro utan att behöva se det ”monstruösa” tornet. 

Nu när hamburgerbröd i Stockholm går under varumärket ”Brooklyn” och Eiffeltornet blivit nästan som en logotyp för Paris är det svårt att se vad som en gång var så monstruöst, så vulgärt. Städernas identitet är fastställd. Som arkitekten Rem Koolhaas skriver är identitet ”som en musfälla där allt fler möss måste dela på det ursprungliga betet, som vid närmare eftertanke kan ha varit tomt i århundraden. Ju starkare identiteten är, desto mer fängslar den, desto mer motstår den utvidgning, tolkning, förnyelse, motsägelse.” Paris kan längre inte förändras, enligt Koolhaas, utan endast bli ”mer parisiskt – det är redan på väg att förvandlas till hyper-Paris, en polerad karikatyr av sig själv”.

Att kritisera Dubai för dess ytlighet, för dess artificiella natur är därmed en historisk upprepning, en fas som alla större städer i förändring genomgår. I verkligheten är Dubai kulmen på en amerikansk dröm. Det var Henry Ford (vars Fordlandia var ett försök att skapa en idyllisk amerikansk förort mitt i Amazonasskogen) och Walt Disney (som, inspirerad av sin gode vän Ford, från början tänkte sig Disneyland som ett unikt shoppingområde) som drömde fram en privatägd stad, byggd från grunden. Man kan se mindre ambitiösa ekon av detta i Facebooks campus, där man tog en gammal byggnad som en gång tillhörde Sun Microsystems och skapade en Facebook-ägd stad med godisaffär, cykelverkstad och barberare, koncept som kanske har gjort Facebook till ”den lyckligaste arbetsplatsen i Silicon Valley” men som bleknar i jämförelse med de arkitektoniska underverk som har vuxit fram i Dubais öken: världens högsta byggnad, världens största köpcentrum, världens största konstgjorda ö och så vidare. Och ändå är det så att vi, på samma sätt som vi fortfarande talar om ”upptäckten” av Amerika som om det inte existerade förrän kontinenten upplevdes av européerna, gärna tänker på Dubai som en plats utan historia. Det finns knappt någon annan postkolonial plats i världen där det är lika vanligt att tala om en total avsaknad av historia, som om den på något sätt vore befriad från imperiets och kapitalets strukturella begränsningar.

Givetvis har Dubai en historia, det är trots allt en plats där människor bott i flera sekel, men denna historia är nomadisk, och var till stor del muntlig. Kapitalismen, trots dess fokus på det globala och det rörliga, växte inte fram ur nomadismen utan ur platsspecifika fabriker. Det finns en ironi i att ett system som ska verka för det icke-kroppsliga och rörliga inte kan formas kring nomadiska människostrukturer. När det var dags att modernisera Dubai byggdes det därför en generisk stad (den ”generiska staden” myntades av Koolhaas som hävdar att städer som Singapore och de flesta av de kommande asiatiska städerna frivilligt avstår från sin historia för att bygga städer som ger en känsla av vana och trygghet, samma känsla man får när man ser en McDonald’s i ett främmande land). Som Le Corbusier skrev i New York Times vid sitt första USA-besök 1935 var skyskraporna inte ett självändamål, utan visade blott vägen mot en framtida arkitektur. Genom att de var planterade i jorden som stolpar var de ”bundna till den gamla stadens döda kropp, fjättrade till den gamla ordningen”. Den som läst sin Marx vet att nya produktionsmedel konsekvent styrs av det gamlas form. Dubai byggdes därför ovanpå den tidigare identiteten, ersatte den med det generiska.

Om postmodernismen inom arkitekturen enligt Fredric Jameson användes i USA för att glömma det förflutna, så användes den i Förenade Arabemiraten för att kickstarta framtiden. 

När det var dags för New York att bygga ett nytt torn där World Trade Center-byggnaderna stått valdes varken Shigeru Bans skelettmonument (alldeles för slösaktigt för att uppta så värdefull mark) eller Norman Fosters kristalliknande megastruktur. Det var för ekonomiskt riskabelt att bygga en skyskrapa som hade någon som helst arkitektonisk ambition: Vem skulle vilja jobba där? Vem skulle våga försäkra en skyskrapa på Ground Zero? Jämför med den närmast överväldigande ambitionen i Dubais olika projekt, där hotellet Burj al Arab inte kommer kunna gå med vinst på hundra år. I New York måste ambition och stadsplanering ge vika för ekonomin, i framtidens städer ger praktikalitet och intäkter vika för det ikoniska: några år innan Freedom Tower var färdigbyggt öppnades världens högsta byggnad Burj Khalifa i Dubai för allmänheten. New York hade lämnat walkover i striden om framtiden.

Till och med när det skapas något nytt i New York, som det fantastiska Whitney Museum ritat av Renzo Piano, måste det knökas in i den existerande staden. En betraktare som endast går förbi frankensteinbygget på Lower Manhattan skulle inte se det som något särskilt. Jämför detta med ofärdiga Dubai där, när något väl har byggts, så görs det inga ansträngningar för att modernisera det ytterligare om det blir mindre populärt. Andra, modernare konstruktioner byggs i dess ställe. 

Alltmer ser arkitekter Gulfstaterna och Kina – länder med toppstyrda regelverk, enorma tillgångar och obefintliga arbets- och miljöregleringar – som en befriande plats att arbeta på. Som Rem Koolhaas sa när han valde att bygga CCTV Tower i Peking framför att jobba på Freedom Tower i New York, så är USA beroende av nyckfulla investeringsbolag, eftersom det inte finns någon vilja från det statliga att bidra till något nyskapande. Och investerare och enskilda företag är givetvis mindre benägna att -finansiera infrastruktur än de är att bygga flag-ship-butiker som Apples kub på Femte avenyn, vilket har lett till att stadens infrastruktur, kollektivtrafik och vägar är i ständigt behov av reparation. New York framstår alltmer som en åldrande kropp som då och då täcker sig med dyra tyger.

New York och Paris har exporterat sina kulturella varumärken till Förenade Arabemiraten

Även inom kulturen verkar New York inte längre ha den position som den haft under större delen av 1900-talet. För några år sedan besökte jag ett konstnärskollektiv i Bushwick (där man betalade 800 dollar i månaden för en skrivbordsplats) där konstnärerna nästan enbart jobbade med kommersiella projekt, eller reklam. Det var skyltfönster för Lacoste-butiker och lasershower för Mercedes, konst och kommers ett och samma. I hela världen tvingas majoriteten av konstnärer ha brödjobb, men i New York är vardagen så dyr att det knappt finns tid för något annat än ”the hustle”. Den skotske författaren Alasdair Gray skrev en gång att ”Ingen som besöker [Florens, Paris, London eller New York] för första gången känner sig som en främling eftersom han redan har besökt städerna i målningar, romaner, historieböcker och filmer. Men om en stad inte har skildrats av en konstnär bor inte ens dess invånare där med någon inbillningsförmåga.” Även om New York har skildrats åtskilliga gånger genom åren är det Woody Allens New York man ser framför sig. Det är F. Scott Fitzgeralds och Edith Whartons och Truman Capotes. Utöver ett fåtal mer samtida exempel som Lena Dunhams Girls och lite anspråkslös altlit så existerar endast reklamvärldens New York i dag. 

Skälet till att en såpass insulär konstnärsgrupp som de som hängde kring Dimes Square för några år sedan och publicerade texter i den hyperlokala tidskriften The Drunken Canal ändå fick så stort genomslag är för att vi alla så gärna vill att det ska finnas en scen för konstnärer, ett ställe där alla hänger och utbyter idéer och bråkar om allt möjligt. Dimes Square-gängets it girl Honor Levy säger i en intervju med Vanity Fair att ”i LA känns det som om jag är en del av ingenting. Och jag kände alltid att jag var en del av ingenting, som tonåring. Det var därför jag var besatt av scener och av att vara en del av en scen.” Vi vill att det ska existera, trots att den tredje platsen, det sociologiska konceptet mellan hemmet och arbetet, till stor del inte längre finns. Innerstäder är för dyra för att tillåta sunkhak och billiga kaféer, och konstutövare för fattiga för att hänga på en bar hela dagarna. New York och Paris må ha exporterat sina kulturella varumärken till Förenade Arabemiraten, men inte själva kulturen. New York University och Sorbonne, Louvren och Guggenheim är nu globala varumärken som kan köpas till ett pris, men den globala medborgaren har endast rätt till ett konsumentmedborgarskap. Den tyske filosofen Ingo Niermann föreslår att skapa en konstnärsscen i Dubai på en av de artificiella öarna där man skulle kunna ha större tolerans gentemot sex, alkohol och provokativa verk än på fastlandet, men det finns inget ekonomiskt incitament för något sådant. I stället är Dubai platsen dit brittiska ekonomiska brottslingar och ryska oligarker under internationella sanktioner flyttar. Så länge de har pengar så är de välkomna.

Och här finner vi skillnaden mellan de färdiga städerna vars kulturella epicenter – Montmartre i Paris och The Village i New York – sedan länge tagits över av turister och framtidens städer. För den kultur som finns i Dubai är något som främst liknar en företagskultur. Detta fångas av uttrycket ”city corporation” (al-madina al-sharika) som myntades av statsvetaren Abdulkhaleq Abulla, ett koncept som förkroppsligats av Dubais regent Sheikh Mohammed bin Rashid Al Maktoum, som kallar sig för ”Dubais vd”. När Human Rights Watch publicerade en kritisk rapport kring byggarbetarnas arbetsförhållanden 2005 svarade Förenade Arab-emiratens arbetsmarknadsminister att ”arbetstagare som tas emot av Förenade Arabemiraten kan inte betraktas som migrantarbetstagare (vilket skulle ge dem de rättigheter som anges i FN:s konvention om migrantarbetstagare från 1990) eftersom de arbetar tillfälligt och enligt tidsbegränsade anställningskontrakt … Därför kan de migrationslagar som gäller i västländerna inte tillämpas på dessa arbetstagare.” Dubai är alltså inte alls att betrakta som en stat, utan som ett privatägt företag, enligt Ingo Niermann. 

Det som gått förlorat i New York och Paris lär därför inte komma tillbaka. Den samtida kapitalistiska staden har inget utrymme för konstnärsscenen. Det som Le Corbusier sa angående New York får därför en ny bitterljuv klang: ”Hundra gånger har jag tänkt att New York är en katastrof, och femtio gånger: Det är en vacker katastrof.” 

Ur Tidningen Vi #8 2024.

Läs mer:

Agri Ismaïl: ”Jag ville skriva en roman om pengar”

Jonas Hassen Khemiri: En nobody i New York