När Thomas Bodström höll Sveriges sämsta presskonferens

En före detta justitieminister kan berätta om den sämsta presskonferensen i Sveriges historia. Det kan han eftersom han själv var upphov till den.

När Frank Sinatra sjöng inför 537 betalande i Finspångs Folkets park 1953 ansågs det vara bottennappet i hans karriär, innan det vände uppåt igen. Vi bad några personer att berätta om sina bottennapp – och vad de lärt sig av dem.

”I juni 2001 hade jag varit justitieminister i åtta månader. Det var fredag och jag hade just besökt fängelset i Kalmar. Jag skulle göra en båtutflykt i Kalmarsund när jag först hörde om kravallerna i Göteborg. Jag såg tv-bilder som visades om och om igen på ett sönderslaget Avenyn. Sverige var ordförandeland i EU:s ministerråd, George W Bush var på plats och protesterna hade spårat ur.

Från regeringen skulle bara Göran Persson och Anna Lindh närvara på toppmötet. Men nu kände jag att jag måste åka till Göteborg. Allt annat hade varit vanvett. Tjänstemännen tyckte att jag skulle bege mig till Justitiedepartementet i Stockholm. Min intuition sa att jag måste till Göteborg. Jag träffade länspolismästare Ann-Charlotte Norrås och vi höll en improviserad presskonferens. Alla verkade befinna sig i någon form av chock. Situationen kändes overklig. Jag och kommunalrådet Göran Johansson gick ut på stan för att få en bild av förödelsen. Säpo tyckte inte att det var en briljant idé, men jag ville känna av stämningarna.

På kvällen var jag med i direktsändning i Aktuellt. Efter sändningen kände jag att det inte fanns så mycket mer för mig att göra. Jag och min pressekreterare Björn Lindh satte oss i hotellbaren och drack ett par mellanöl, försökte smälta intrycken. Jag tackade nej till en intervju i TV4, jag hade inget mer att tillägga. En stund senare ringde Anna Lindh. Hon sa att det var bra om jag kunde komma till presscentret och ge lite bakgrundsinformation till ett par utländska journalister. Hon och Göran Persson hade varit på middag och hade inte så mycket information om det som hänt.

Jag gick till presscentret, klockan var över elva på kvällen. Jag var sliten, hade varit igång i 16 timmar. Jag var klädd i ljusa byxor, avsedda för båtutflykt. Jag såg ut som om jag kom direkt från sommarstugan. När jag anlände till presscentret möttes jag av hundratals svenska och utländska journalister. Det var inget möte. Det var en gigantisk presskonferens. Jag var helt oförberedd på det. Det stora problemet var att journalisterna visste så mycket mer än jag. En demonstrant hade skjutits och hade livshotande skador. Det gick rykten om att fyra poliser var skadade och en död. Jag fick aggressiva och röriga frågor på olika språk och jag förbannade mig själv för att jag inte hade inte hade varit mer fokuserad i skolan. Jag försökte svara att polisen hade situationen under kontroll. Journalisterna undrade då hur det kunde komma sig att 53 polismän och 90 demonstranter hade skadats? Att poliserna behövde använda skarp ammunition? Att fyra delegationer med premiärministrar och presidenter tvingats fly från sina hotell? Det var relevanta frågor. Flera av uppgifterna var nyheter för mig. Jag svamlade.

Kollisionen var total. Många utländska journalisterna förstod inte heller att jag, till skillnad mot många av mina europeiska kollegor, inte var operativt ansvarig för polisens arbete. När jag försökte förklara att jag inte kunde lägga mig i hur polisen hanterade situationen blev de ännu argare. Jag lämnade presskonferensen – som pågick en evighet – och tänkte att om jag överlever den här totala katastrofen, då är jag oövervinnlig.

Jag försökte tänka att ingen, förutom jag själv, hade kommit till skada på grund av min katastrofala presskonferens. Det är värre om jag misslyckas som advokat, då drabbar det min klient. Jag tror också att jag hade hjälp av min fotbollskarriär. När man har gjort en katastrofmatch, så är det bara att släppa den. Det kommer alltid en ny match. Om man inte blir petad. Men jag överlevde. Och lärde mig flera saker. Framförallt att vara ordentligt påläst, aldrig hamna i informationsunderläge. Jag är glad att det inte fanns sociala medier på den här tiden. Jag hade blivit avrättad. Presskonferensen går inte att hitta på Youtube. Det är den sämsta presskonferens som har genomförts i Sverige i modern tid. Eller förresten, genom tiderna.”

Thomas Bodström var justitieminister 2000–2006. Han arbetar i dag som advokat och författare.