När Stina Jofs fick en flyktkarta till Leksand
Lyssna på artikeln
Fu. Holen. Ål. Obegripliga bokstavskombinationer kan tyckas, men om jag i stället skriver Orsa, Leksand och Mora vet flertalet att det handlar om Dalarna. Igen, får jag väl medge. Jag hamnar ofta där, hälften av mina gener har sitt ursprung i sjumilaskogarna och vattendragen väster om Siljan. Flottningsleder, myrmark och kolmilor är ord präntade i mitt dna. Nyligen fick jag en present av min äldsta dotter, scenografen och sakletaren.
Hon hade köpt en färgglad scarf, utformad som en karta över just Siljan, på en loppis. Efter alla turer runt det cirka 380 miljoner år gamla meteoritnedslag som skulle bilda ett av Sveriges största sjömassiv, tror jag nog att jag tar mig runt Siljan utan vägledning. Det ska i alla fall mycket förvirring till för att jag ska ta av mig sjalen, veckla ut den över motorhuven och orientera mig geografiskt.
Men presenten gjorde mig glad.
En konstig idé förresten, en sjal som karta? Jag kunde inte släppa tanken – och det var tur eftersom jag därmed fick häng på en viss mister Christopher Clayton Hutton i England. Det visade sig nämligen att det finns ett begrepp för den här typen av sjalar: escape maps, flyktkartor. De syddes upp i miljontals under andra världskriget för att hjälpa soldater – kanske främst piloter som tvingats hoppa i fallskärm – som hamnat bakom fiendelinjen.
Jag läser fascinerad att man valde det dyrbara silket, inte främst för att det var skönt att ha runt halsen utan för att det inte prasslade och att silkeskartan lätt kunde vikas ihop och gömmas. Inga stora pappersark med avancerade vikningar som skulle hanteras i vind, storm, regn, snö. Eller sandstormar för den delen, det finns kartor över norra Afrika, över Indien, Kina, dåvarande Burma – överallt där det brittiska imperiet klampat in har det tryckts en karta i finaste material. En del av kartorna är extremt noggrant ritade med exakta höjdmetrar utsatta, städer, mindre vägar, vattendrag med mera. Man fick experimentera länge läste jag, för att hitta en metod för att färgerna inte skulle smetas ut under tryckningen. I dag säljs dessa sjalar – om de är original vill säga – dyrt.
Min dotters skämtsamma gåva blev en kunskapens källa. Nu har jag snurrat runt på auktionsverk, historiebloggar och sökt akademiska avhandlingar för att lära mer. Bland annat vet jag att kopior av dessa escape scarves numera framställs av en firma i Paris och säljs som en modeaccessoar. De går att få med olika motiv, står det i reklamen: ”Leningrad, Marseille, Rostov, Teheran, Ankara, Cherydin, Arakan”. De är tryckta på rayon och handfållade, prislappen ligger runt tusen kronor. Ska jag någon gång till Cherydin, var det nu ligger, ska jag absolut införskaffa en sådan sjal.
Men åter till Dalarna!
Nu har jag ju inga tankar på att fly orter som Holen, Sjugare by och Lerdal. Nej, jag vill snarare dit oftare. Någon flykt handlar det alltså inte om. Den sydligaste punkten på min scarf utgörs av Insjön. Nu gäller det bara att hitta sjalar som täcker området från Stockholm och dit.
P.S. Har du en scarf som föreställer en plats, mejla mig en bild. Skulle du ha en riktig escape scarf , hör av dig! D.S.