När Frank Sinatra vaknade i en taxi i Kolmården

Nu är det 25 år sedan Frank Sinatra dog. Världsstjärnans lågvattenmärke var kanske konserten i Finspång 1953 då han sjöng för 500 personer. När Sinatra gick bort sökte Vi:s reporter Lasse Westman upp Sinatras chaufför under miniturnén i Sverige.

Ur Vi nummer 23 1998.

Det var Per Erik Swartz som körde Frankie Boy under den så kallade katastrofturnén i Sverige i maj 1953.

Per Erik körde taxidräng åt gubben Fredriksson som satte honom på alla exklusiva körningar, särskilt sådana som krävde att man kunde lite engelska.

För oss som var lite yngre än Per Erik var Sinatra-körningen inget vi gratulerade honom till. Sinatra var botten, enligt vår mening. Vi var givetvis offer för en massa fördomar, inklusive vår egen stenhårda musikuppfattning som inte tillät mycket utanför de snäva bop-ramarna.

Dessutom var Sinatra våren 1953 verkligen i botten. Han var uppsagd från Columbia, misstänkliggjord av kommunistjägaren McCarthy.

Framför allt var han fortfarande en svårartad ”smörsångare”. Begreppet ”målgrupp” hade ännu inte lanserats, men det var helt klart att Frankie Boys publik fanns bland de småtjejer som läste Fickjournalen, och vad motsvarande blaskor kunde heta runt om i världen.

Det var alltså närmast lite synd om Per Erik som fått körningen ner till Finspång och Norrköping där Sinatra skulle sjunga.

Så gick åren. Sinatra hittade balladerna, eller om det var balladerna som hittade honom.

Nelson Riddle, den fantastiske orkesterledaren och arrangören, sänkte röstläget på Sinatra. ”Faen, han är ju bra” tvingades vi erkänna.

Därmed fick så småningom också Per Eriks Sinatra-körning något magiskt och sagolikt över sig.

Nu letar jag upp honom efter alla år. Frankie Boy är död, alla frossar i honom, jag själv också; i bandspelaren i bilen spelar jag bara tejperna med Sinatra.

Per Erik Swartz har slutat köra taxi. Efter åren ute i Saltsjöbaden som dräng blev han ”droskrättsinnehavare” inne i Stockholm med egna drängar.

Nu åker vi ut tillsammans till Saltis och går en sväng ner till Hotellviken där både han och jag en gång seglade turister åt båtuthyraren kapten Johnsson.

Grand Hotell lyser vitt i försommargrönskan. Där bodde Frankie Boy och Ava Gardner i slutet av maj 1953. Han var förkyld och nergången, vår provinsialläkare Collert hade kommit ner till hotellet och gett honom en spruta.

Det där trodde ju inte tidningarna på. ”Han är slut”, skrev man. Det var under Snoddas-febern och Skånetidningarna skrev triumferande att Frank Sinatra bara haft tretusen i Malmö-parken.

Snoddas hade haft tretton tusen veckan före.

Han var förkyld.

Det var med andra ord en verklig avkrok Sinatra hamnat i. Jag skäms fortfarande över hur vi behandlade honom. Snoddas var ju förstås värre, men det var en gåta hur folk kunde betala tre spänn för att lyssna på Sinatra.

– Jag fattade aldrig varför tidningarna skrev ner Sinatras konserter, säger Per Erik.

– Jag såg ju med egna ögon hur tänd publiken var på honom.

Det var en av de sista dagarna i maj. Per Erik hade kört upp till Grand och hämtat honom. Det ösregnade.

– Jag tyckte det var konstigt att inte Ava var med. Men hon hade åkt före med Svensk Filmindustris bil.

Det stod mycket i tidningarna om bråket mellan Frank och Ava. Men vaktmästarna på hotellet kunde tvärtom berätta att de höll varandra i handen. De sov i samma säng; det hade städerskorna berättat. Ava Gardner hade ett genomskinligt nattlinne, uppslitsat i sidorna.

Per Erik skulle köra till Norrköping, det var det enda han fick order om av Fredriksson.

– Sintra somnade direkt i bilen. Han var förkyld. Någonstans i Kolmården vaknade han. Det regnade. Var är jag? frågade Sinatra.

Det måste ha varit fasansfullt för honom. Ensam i baksätet på en taxi med den dystra granskogen utanför i regnet. Det var den gamla vägen, Riksettan. Sinatra satt väl och tänkte på filmen han just spelat in och som skulle heta Härifrån till evigheten.

Eller också tänkte han bara på sin hustru, jordens vackraste kvinna.

Han hade gift sig med henne bara något år tidigare. Nu följde han henne över jorden. När hon filmat Mogambo i Afrika hade han flugit dit. Han var klassad som hennes springpojke.

Nu filmade hon i London. Sinatra hade antagligen tittat på en världskarta och sett att London bara låg nån centimeter från Sverige och Danmark. Det var så hela turnén hade fixats, med början i Italien.

Och Ava Gardner hade tagit ledigt några dagar från filmningen och flugit över till Köpenhamn och Stockholm.

– När han vaknat frågade jag vart vi skulle, säger Per Erik.

– Jag har inte en aning, svarade Sinatra.

Det var ju lite penibelt. Det skulle vara två konserter på kvällen, varav en i Norrköping. Men var? Och var skulle den andra konserten vara?

– Då tvärnitade jag framför en reklamaffisch på en telefonstolpe. Det var en bild på Sinatra och så tid och plats: Finspångs Folkets park.

Det hade kommit femhundra människor till parken, tjejer mest. Per Erik berättar att han stått nedanför scenen och tyckt synd om Sinatra. Det hade låtit fint om honom och publiken hade varit heltänd. Men det regnade och blåste och själva scenen var öppen. Sinatra hade haft en tunn nylonkostym på sig.

– Tjejerna gav mig små lappar som jag skulle ge till honom. De var helt vilda.

Han minns inte vad det stod på lapparna. Antagligen ”I love you”, eller något i den stilen.

Sinatra hade hostat och snörvlat i bilen in till Norrköping. Nya affischer på telefonstolparna: Folkets park, det var lite bökigt att hitta dit.

– Där var det mycket folk. Efter konserten var det tjockt med tjejer runt bilen. ”They are crazy”, ropade Sinatra i baksätet.

Tre poliser fick gå framför och röja väg.

Så var det, publiken älskade honom verkligen trots att han var så snorig och trött.

– Jag förstod aldrig det jag läste i tidningarna om att det varit fiasko.

Det var en bra körning. Fyrahundra spänn stod taxametern på när det var klart.

Vi sätter oss på Gulan nere vid bron och dricker kaffe och pratar om de där dagarna i slutet av maj för fyrtiofem år sen. Lika kallt nu som då.

På Grand alldeles intill kostar den så kallade Sinatrasviten 4 599 kronor per natt, med frukost.

Men kännarna hyr in sig i rum 308; en ”minisvit” som man får för 2 359 per natt, med frulle. Där var där dom bodde.

Per Erik har spelat in minnesprogrammet på video. På ett ställe säger Sinatra: jag har älskat varje minut av mitt liv.

Han hade då antagligen glömt den där gången han vaknade i en taxi i Kolmården och undrade var han var nånstans och var i helsike han skulle sjunga.