Mustafa Panshiri vill bli afghanernas storebror

Tre råd till unga invandrare: Lär dig svenska koder. Gör lumpen. Skaffa dig ett extranamn. Oproblematiskt, tycker före detta polisen Mustafa Panshiri.

Riset i skolmatsalen blev en chock. Rinnigt och underkokt. Långt från hans mammas utsökta basmatiris, så perfekt tillagat att man kunde plocka ett korn i taget med fingrarna. Mustafa Panshiri var glad att hans mamma slapp se det hemska riset (för att inte tala om blodpuddingen …). Men ännu gladare för att han fått växa upp med båda sina föräldrar. Han var elva år när hela familjen kom till Sverige från Afghanistan 1997 och fick asyl. Och han var 29 år 2015 när flyktingvågen förde hit 25 000 andra pojkar och unga män från just Afghanistan.

Nu har Mustafa Panshiri skrivit boken som han själv hade velat läsa när han kom hit. Men 7 råd till Mustafa – så blir du lagom svensk i världens mest extrema land vänder sig också till svenskarna, menar han.

– Jag hoppas att de håller studiecirklar om min bok. De kommer att säga ”Men inte ska man väl behöva byta namn?” Jo, verkligheten säger något annat.

Inte konstigare, menar han, än att Ralph Lifschitz bytte namn till Ralph Lauren, eller att Greta droppade Gustafsson och blev Garbo.

Vi lyckas fånga Mustafa Panshiri i språnget på väg till en middag. På många sätt en helt vanlig 35-årig kille från Nacka. Trygg, sportig och friluftsintresserad, bestiger berg, stark. Men när en afghansk 15-åring bröt ihop i tårar på polisstationen i Linköping 2015 hände något inom honom. Pojken behövde bara sin mamma. Skulle han nu inte ens få veta hur man bar sig åt i det nya landet?

Så polisassistenten Mustafa Panshiri blev något mer än en polis – han blev en sorts storebror som började åka ut till HVB-hemmen för att berätta om Sveriges lagar och regler på dari, afghanernas modersmål.

Först motvilligt, erkänner han. Som nybakad polis ville han åka radiobil och upprätthålla ordning, inte bli typecastad som invandrare i en roll som instruktör för svenskhet. Men mötet med de unga landsmännen blev överväldigande.

– Jag kände ett ansvar att bli en kulturbrygga. I dag har jag besökt 250 kommuner. Nu skulle jag vilja göra alltihop en gång till, fast med andra generationens invandrare. De som är födda här och ändå tycker att det svenska är konstigt. Sverige börjar nu likna Frankrike, där det också är andra generationen som knasar. Vi har snart en miljon människor i utanförskap.

Vad ska vi göra?

– Barn ska inte ha bittra föräldrar, så ­föräldrarna måste ha en uppgift att gå till. Jag tror att det i framtiden blir så att människor i utanförskap får jobba mot att bli försörjda av det offentliga. Städa parker, jobba på förskola. Men också gå på lektioner i samhällsorientering. Utan motprestationen kommer utbetalningarna att sticka i ögonen på majoritets­befolkningen.

Men vi springer händelserna i förväg. Det var de ensamkommande afghanerna som blev Mustafa Panshiris kall. Hans egen ankomst till Sverige hade varit enklare. Ändå var det mycket han kände igen. I boken beskriver han det som en kollision mellan två helt olika galaxer. Hur jättekonstigt det framstod att elvaåriga tjejer och killar i Sverige tydligen kunde bli ihop! Och sedan göra slut på mattelektionen tre dagar senare, varefter tjejen kunde pussa nästa kille. Mustafa, elva år, förutsåg skräckslaget en blodig vendetta mellan två klaner.

Att beskriva Sveriges kultur är egentligen inte svårt, säger han i dag. ”Vi har redan en bra grund i vårt land: våra grundlagar där yttrandefriheten och religionsfriheten ingår. Dessutom har vi grundläggande kulturella värderingar som jämställdhet, jämlikhet och individens rätt att bestämma över sitt eget liv. Det här blev ledorden i mina föreläsningar för dessa unga män”, skriver han i förordet.

Men i boken vill Mustafa Panshiri ändå ta ett nytt grepp på integrationen.

– I Sverige är det för mycket fokus på hur samhället ska hjälpa till. Eller vad man kan göra på gruppnivå. Jag försöker säga: ”Vad kan du göra?” Både till invandraren och till Svenssons.

”De låga förväntningarnas rasism” ställer till med mycket elände anser han. Att lära sig svenska koder är jättesvårt. Många svenskar vill inte ens erkänna att de finns. ”Var dig själv” kan svaret bli när invandraren frågar.

En helt obegriplig uppmaning, det finns ju uppenbarligen koder, Mustafa Panshiri har listat några av dem. Att respektera tider. Att stå i kö, att behärska sig, inte skryta, att tala med små bokstäver.

– I ett fritt samhälle får man förstås bestämma själv, men från svensk sida bör man förklara att ”om du bryter mot koderna blir du deklasserad”. Det är inte elakt, det är tydlighet!

Med deklasserad menar han att bli utanför och förminskad.

Det finns en specifikt svensk kultur.

Ju större migrationen är, desto viktigare blir tydligheten.

– Jag brukar jämföra med Japan. Där får man inte tala i mobiltelefon på tunnelbanan. Ingen kommer att tillrättavisa en turist, men om du är ensam i vagnen om att prata i mobilen känner du ogillandet från medpassagerarna ändå, subtilt. Och då lägger du av. Men om det är femton turister i vagnen som alla talar i mobil kommer det tysta tillrättavisandet inte att fungera.

Han pratar hellre om koder än värderingar.

– Det finns en specifikt svensk kultur och den sitter ihop med koderna, som förändras över tid. Kulturkrockar är roligt, medan värderingskrockar kan vara sorgliga. Tänk på hedersnormerna. Med det sagt så är anpassning till svenska koder en framgångsrik strategi för invandraren. Oavsett vad svenskarna säger. Det är mycket bättre att få bli vänligt upplyst om just koderna. Eller att bli vänligt korrigerad när man gör fel med språket.

Behärska det svenska språket är nämligen Mustafas råd nummer ett. Vissa saker signalerar svenskhet bättre än annat. Den omvända ordföljden är komplicerad för nästan alla som inte är födda med svenska språket, och är därför en nyckel. ”När jag går på semester, ska jag åka till Italien”. Inte ”När jag går på semester, jag ska åka till Italien”. Idiomatiska uttryck som ”över min döda kropp” och ”armbåga sig fram” berikar språket liksom synonymer. ”Tydligen”, ”i själva verket”, ”det vill säga”, ”faktum är”.

Ett annat råd är att göra värnplikt.

– Jag hade önskat att alla med invandrarbakgrund som har gjort lumpen kunde åka ut i förorterna och berätta. Alla tycker att sånt är spännande! Det är också ett av de bästa sätten att integreras, för i lumpen är det lika för alla, oavsett bakgrund.

Är det ett tips till ÖB?

– Haha, kanske det!

Så finns råd nummer fem:

Inse att dina kläder också är ett språk.

– Jag vet en kille som helt enkelt spanade utanför sin nya arbetsplats dagen innan han skulle börja. För att veta om han skulle komma i jeans eller kostym.

Men det måste finnas en musikalitet i klädkoderna. Där kommer slöjfrågan ständigt upp.

– Problemet är inte själva slöjan utan tvånget, anser Mustafa Panshiri.

– Jag kommer att stödja både den som vill bära slöja och den som inte vill det. För vad som händer om den förbjuds är att det uppstår en motståndsidentitet. Så blev det i två skånska kommuner som införde förbud. Fler kvinnor började bära slöja i stället, som protest.

En tidsresa flera hundra år fram i tiden.

I slutskedet av Mustafas skrivande läste statsvetarprofessorn Peter Esaiasson hans bokmanus. Esaiasson har själv intervjuat hundratals människor i utanförskapsområden.

– Han ställde en av de svåraste frågor jag har fått. ”Mustafa, är du en general som utkämpar gårdagens krig?”

Och Mustafa Panshiri insåg att det låg något i det. Han växte själv upp i den blandade Nacka-stadsdelen Älta. Men i dag lever allt fler unga med invandrarbakgrund i en miljö där det helt saknas svensk-svenskar att umgås med. I boken svarar Mustafa med att peka på 1930-talets Sverige med större statlig inblandning.

– Den svenska självbilden kommer att få sig en törn när vi tar beslut som innebär mer styrning. Många av dem som kommer hit har gjort en tidsresa flera hundra år fram i tiden. Då räcker det inte att placera dem tillsammans med svenskar, det behövs upplysning och upplysningsideal. Man måste peka med hela handen så att vi lyckas tillsammans.

Men tror du verkligen att dagens mycket mer liberala Sverige skulle acceptera det?

– Det blir svårt, men jag tror det går. Det här med anpassning och kravställande som jag skriver om i mina råd till nyanlända, det är nästan alltid något som migranter räknar med.