Mörtfors mesta författare: Lena Sjöberg & Jakob Wegelius

Lena Sjöberg och Jakob Wegelius har tagit sig igenom kreativa härdsmältor, politiska depressioner och becksvart mörker. Men i slutet av dagen leder ändå Mörtfors alla stigar mot ljuset.

Lena Sjöberg kommeraldrig att glömma första gången Jakob Wegelius visade henne Mörtfors. De hade svängt av E22:an mellan Västervik och Oskarshamn, in mellan kohagar och stenrösen där asfaltspengarna tagit slut, då den småländska grankorridoren plötsligt gav vika. Mörtfors uppenbarade sig som en hägring i dalgången. Om någon tecknat en bild av ett svunnet Bullerbysverige kunde det ha sett ut så här.

Lenas vittnesmål och rekonstruktion av händelserna, nu 25 år senare, ska ses i ljuset av att hon och Jakob nyligen hade blivit ett par under ut-bildningen på Konstfack.

– Vilken magisk helg det var. Så mycket roligt hände. Fotbollsmatch på ängen, dans, kulörta lyktor, långbord på pensionatet. Och en massa glada människor som dök upp. Vi somnade till porslinsskrap och sång från restaurangen, minns hon.

Jakob lägger in en snus av tobak han odlat själv.

– Jag hade naturligtvis regisserat allting. Betalat de inblandade. Jättedyrt. Jag amorterar fortfarande på skulderna.

Han sjunker ned i favoritfåtöljen där han brukar skriva eller fördjupa sig i något ämne. Med omsorg om varje detalj vinner han läsarens tillit och får oss att kasta loss med honom till fjärran hamnar där orakade sailors stryker omkring. Lissabon. Alexandria. Port Said. Suezkanalen. Sydkinesiska sjön. Styv kuling.

Tar han sats upp ur fåtöljen ser han Marströmmen och den brusande forsen utanför. Sex kilometer nedströms ligger havet.

– Om en tidsstudieman synade mina arbetsdagar skulle jag få sparken direkt. Inte en chans att jag hade fått jobba kvar.

Det brukar ta sex år för honom att färdigställa en bok.

Det känns logiskt att han har tilldelats väntrummet i den nedlagda tandläkarmottagning där han och Lena jobbar.

Det är ju nästan något sinnesslött över min ineffektivitet.

Vad väntar han på?

– Säg det. Jag bearbetar mina berättelser, tittar på dem från alla håll. När jag går in till Lena kan jag upptäcka en bok jag inte sett tidigare. Har du gjort en ny bok? Igen?! Hur hann du med det? Jag begriper det inte.

– Men dina böcker är ju mycket tjockare, inflikar Lena. Och jag skulle aldrig kunna hålla på lika länge med varje projekt, återkomma till samma karaktärer gång på gång. Jag beundrar ditt tålamod. Jag vill vidare, göra många olika saker och vete sjutton hur jag ska hinna med allt. Jag kan bli stressad av att livet är så kort.

Stressad är ett adjektiv man ogärna hänger om halsen på Jakob.

– Det är ju nästan något sinnesslött över min ineffektivitet, suckar han.

Per capita är Mörtfors sannolikt den ort som omfamnats flitigast av Augustprisjuryn. Bara 57 av de mantalsskrivna Mörtforsborna har inte nominerats till Augustpriset. Övriga två invånare – Lena och Jakob – är dessutom femfaldigt uppmärksammade.

Lena nominerades först för Tänk om… – hennes verser om vad som skulle hända om människor och djur bytte plats, andra gången för Cirkusloppor på luffen, berättelsen om två små vagabonder som kommer till Madrid och blir hem- och arbetslösa när deras cirkus brinner ner.

”I en gammal skokartong
Finns ett riktigt bra café
Där vi äter av resterna
Från dagens lunchbuffé
”Dos calamares fritos
Señorita, por favor!”
Spanska heter språket
Det är trixigt, men det går!”

Det är ingen slump att hennes texter blivit musik. Tänk om… förvandlades till ett helt album med Nina Persson från The Cardigans och belönades med en grammis. Fjolårets bok Nattvisa tonsattes och sjöngs in av Lars Winnerbäck och i höstas kom albumet Under ett rabarberblad: sånger för människor och djur med sång och ton av Anja Bigrell.

– Jag tänker ofta på det Tage Danielsson sa, att ”Poesi är musik gjord av ord”. För mig är rytmen oerhört viktig. Jag skriver och skriver om, läser högt, slipar och slipar och ger mig inte förrän det svänger. Att få höra det jag har skrivit iklädas en musikalisk dräkt…

Jag kan inte tänka mig en större inspiration, säger Lena.

Jakob har också nära till musiken. Ber man honom snällt kanske han plockar fram sitt dragspel och bjuder på ett stycke zydeco, en slags hetsig blues från Louisiana, dragspelsdriven och ofta ackompanjerad av tvättbräda.

Eller också kan man avstå.

Jakob nominerades till Augustpriset första gången 1999 med Esperanza och det riktiga genombrottet kom nästan tio år senare då han tog hem priset för Legenden om Sally Jones.

Varje sida i boken är som ett skillingtryck, eller en vers i en sjömansvisa.

– Evert Taubes Balladen om Gustav Blom var en tydlig inspirationskälla för mig. Jag ville berätta en hel livshistoria i kärnfulla stycken, fast i text och bild i stället för text och musik, säger han och börjar nynna Taube:

”Med gamle Highland Rover, en båt från Aberdeen
Vi låg uti San Pedro och lasta gasolin.”

Samma diesel- och saltvattenindränkta äventyr – minus rimmen – utspelas i Jakobs serieroman: den läraktiga och trofasta gorillan Sally Jones smugglas ut från Kongo, säljs på basar i Istanbul, kedjas fast vid en bar i Singapore, går i land i San Francisco, köper en stycke-godsare i New York, hoppar av längs Kongo­floden, för att i slutet återvända till den finske sjömannen Koskela.

I uppföljaren – Mördarens apa – vände Jakob på steken: I stället för korta, rapsodiska texter till helsidesillustrationer skrev han en roman på 617 sidor. Augustprisjuryn föll pladask – igen – och Jakob blev en av få författare som tilldelats priset två gånger.

Så det är inte så konstigt att vi står på tröskeln till Mörtfors enda hyreshus och famlar efter ledtrådar.

Två dörrar och en vägg skiljer dem åt. I Jakobs rum klättrar kartor av Antarktis och London på väggarna, grafiska blad som Lena gjort och en litografi av Röda Sten och Nya Varvet i Göteborg, där hans intresse för segling och gamla skutor väcktes i tonåren. I en bokhylla hittar man flera av hans böcker översatta: Sally Jones – La grande aventure, La leyenda de Sally Jones, Sally Jones: Eine Weltreise in Bildern.

I Lenas större rum, där tandläkaren utförde sina arbetsuppgifter utan modernt trams som bedövning, dominerar arkivskåp. Hon älskar lådor, hängmappar, tidskriftssamlare och minimala möbler fulla med fack. I dessa stoppar hon ner lösa utkast, intressanta artiklar och spännande bra att ha-fakta. I tidskriftssamlaren ”Lenas sämsta” sparar hon sina mest hopplösa idéer.

Man kan beskriva detta som en ordlös plats. Dels för att Lena och Jakob i huvudsak lämnar varandra i fred, men också för att de sällan skriver här, utan i första hand illustrerar och tecknar.

Jakob tecknar i huvudsak analogt: tusentals prickar och streck med tusch i en träsnittsliknande stil. Lena börjar också för hand, med tunna penslar, och tusch som hon specialbeställer från en tatuerare i Finland. Hon ­fortsätter digitalt med att retuschera och lägga lager på lager tills dokumenten är så tunga att till och med Jakob blir stressad. Vad händer om skärmen blir svart? Han har en lite komplicerad relation till datorer.

Böckerna som lämnar tandläkarmottagningen är under deras totala kontroll – från idé till sista form­finess. Lena och Jakob inte bara illustrerar och skriver, utan formger också sina verk. Lena petar i varje detalj, ner till streckkodens placering, och Jakob skapade till och med ett eget handgjort typsnitt för texten i Legenden om Sally Jones.

– Jag älskar hela processen med hur en bok blir till, säger Lena. Jag kan få en idé när jag ser ett vackert bokomslag på ett antikvariat. Sedan funderar jag över vad jag skulle fylla en liknande bok med. Jag bygger upp ett skelett, gör research, överväger pappersval, vinjetter, anfanger, om bokryggen ska vara rundad eller platt. Jag får rysningar bara jag tänker på det.

Jakobs roligaste ögonblick är då han förstår att en idé kommer att bära och han börjar se boken framför sig.

– Därefter är det ett hantverk. Mer än något annat ser jag mig som en hantverkare, säger han.

– Vi går inte till en ateljé, vi går till jobbet. Det är en viktig skillnad, påpekar Lena. Det här är ett kontor. Man gör sitt dagsverke och steg för steg blir det en bok.

– Jag tycker stretandet är ljuvligt, säger Jakob.

– Inte stretande. Det har en för negativ klang, kontrar Lena.

– Nej, det behöver det inte ha. Det finns en meditativ lunk i det hela.

Deras bildspråk har inte många likheter. Lena med sina dämpade retrofärger och humor som regelbunden följeslagare. Jakob återvänder till sina ofta mörka, hotfulla stämningar och extrema noggrannhet om detaljer.

– Du är en mycket bättre tecknare än jag, säger Jakob och viftar bort Lenas protester. Du kan med några få linjer få fram ett uttryck eller en hållning hos en människa, medan jag ägnar en miljard prickar åt att säga samma sak. Mina eventuella segrar når jag på ren utmattning. Du har en talang som jag saknar.

– Det var fint sagt.

Har ni funderat på att skapa något tillsammans?

– Vi försökte en gång, svarar Lena.

– Att vi har samma yrke innebär inte att vi ska jobba med samma projekt, säger Jakob.

– Vi har helt olika rytm och det blev väldigt tydligt då. Jag är i min bubbla och du i din bubbla, men vi ska absolut inte vara inne och peta i varandras bubblor, säger Lena. Jag behöver fika och dricka kaffe hela tiden. Du kan hoppa över lunchen. ’Nu jobbar vi på’, sa du. ’Nej, nu tar vi paus’, sa jag. De där olikheterna som kan vara charmiga på distans blev bara en plåga. Det höll på att sluta i skilsmässa.

– Härdsmälta. Problemet var också att vi hade en ganska dålig idé. Den var rolig att spåna fram, men idén höll inte. Men jag tycker att det vore roligt att göra ett nytt försök. Om vi separerar våra roller. Jag skulle vilja skriva något som du illustrerar. Du får fri tillgång till fika, försöker Jakob.

– Bara det inte handlar om en apa, säger Lena.

– Jo, det är faktiskt en apa med.

– En ny apa?

– Ja. Benny Jones.

– Ah, en släktkrönika?

– Jag tycker att det skulle vara kul, säger Jakob.

– Det kan hända att jag är rätt rejält upptagen.

Ganska många år framåt faktiskt. Du får i så fall höra av dig i väldigt god tid.

Vi lämnar downtown Mörtfors i parets rostiga Skoda av årsmodell 2006 och rullar mot deras lärarbostad av årsmodell 1939.

Omgrupperingen hit från en trång lägenhet i Gamla stan i Stockholm för 17 år sedan baserades på både förnuft och känsla.

Förnuftet sa att två frilansande illustratörer knappast skulle ha ekonomiska muskler att svinga sig upp i huvudstadens bostadsdjungel, och att en nyfödd son – som inom några år skulle bli storebror – sannolikt skulle få större frihet här än där.

Känslan var också att andra typer av berättelser kunde födas i den här omgivningen. Som storstadsbo finns en risk att umgänget blir en spegelbild av en själv – människor i samma ålder, med liknande intressen och bakgrund.

I Mörtfors pratar Lena och Jakob aldrig jobb med utomstående. Ingen frågar. Här är Jakob han som kör turbåten Aron på sjön Maren och sitter i valberedningen till avloppsföreningen. Lena är hon som står vid informationsbordet och svarar på besökarnas frågor vid Mörtforsdagen i juli. Det enda som påminner om deras yrkesidentiteter är att skyltar och affischer vid det årliga firandet troligen håller en något högre estetisk nivå än den genomsnittliga hembygdsföreningens.

Att omgivningarna har påverkat Lenas berättelser är bortom varje rimligt tvivel. I många av sina

24 böcker återkommer hon till floran och faunan, som i dikten Våren tvekar ur Brevet från mig: dikter för unga:

”Och myror bär på grässtrån
och ormen ömsar skinn.
Jag hittar gamla solrosfrön
i klänningsfickan min.
– Hallå, låt mig ta jackan!
Stanna till ett litet slag.
Nog tvekar kanske våren
men det gör inte jag.”

– Jag älskar att ha naturen runt knuten, säger hon. När det trögar under en jobbprocess går jag ut i skogen. Jag får ro.

För fem år sedan befann hon sig i en svacka. Kände sig uppslukad av elände. Plågad av flyktingvågen och ökande främlingsfientlighet. Nära vänner som hotades av utvisning till Afghanistan. Annalkande klimatkatastrof. Donald Trumps valvinst. Det var november i både kalendern och sinnet.

– Så gick jag en promenad på skogsvägen sent på eftermiddagen. Jag hade glömt ficklampan och det var så mörkt. Jag kände mig genomdyster. Då såg jag plötsligt hur det lyste i det lilla fönstret i Leifs och Lailas timmerstuga. I det ögonblicket kom jag på vad jag ville göra. Jag skulle skriva en bok som började i becksvart mörker och sedan steg för steg rörde sig mot ljuset. Jag bestämde mig för att berätta om allt som, bokstavligen, lyser upp vår tillvaro.

Resultatet – Natten lyser! – är en poetisk tröstbok; en fackla där Lena tar läsaren i handen och lämnar oss med bilden av ljus som sipprar in under en persienn. Gryningen är här.

I Jakobs böcker är skogen och blomsterängarna påtagligt frånvarande. Han har en lite komplicerad relation till kor. Kossorna är parets närmsta grannar i Mörtfors och ett dussin av dem står och blänger på oss i försommargrönskan med sjön som kuliss. Det är som en valaffisch för Centerpartiet.

– Lömska djur, muttrar Jakob. De ser så snälla ut, men är ondskan själv. Jag gick in i kohagen för att begrava en tupp när jag fick en obehaglig känsla av att vara iakttagen. Jag vände mig om och då hade kossorna smugit upp bakom mig och stod i en halvcirkel. Jag började röra mig bakåt, långsamt. När jag tog ett steg tog de tre. Nerverna brast så jag började tokspringa. De jagade mig i full fart och jag kastade mig över elstängslet. Om jag inte hade hunnit undan är jag säker på att de hade trampat ihjäl mig. Vilken tråkig dödsruna det hade blivit. Kan du tänka dig en mer ärelös död? Folk hade inte kunnat hålla sig för skratt på begravningen.

Det kanske inte är så underligt att Jakob flyr in i berättelser som utspelar sig någon annanstans, i en annan tid.

Vi måste prata om Sally Jones. När man en gång lärt känna huvudpersonen i Jakobs tre senaste böcker så är det som om hon aldrig lämnar en. Det är något med hennes vemod och de bitterljuva berättelserna.

Om Sally Jones vore med oss här i Mörtfors, och på ett sätt känns det som om hon är det, skulle hon vara en tyst iakttagare. En fluga på väggen eller en hund under bordet som registrerar allt som sägs. Ett lackmuspapper som avslöjar karaktären hos de människor hon möter.

Jag gör misstaget att fråga Jakob var Sally Jones är nu, som om vi pratade om en gemensam vän.

– Jag pratar helst inte om henne, säger han.

Min första tanke är att det har skett en tragedi. Att hon omkommit. Och jag hinner fundera över hur jag ska berätta för min dotter utan att hon ska bli förkrossad.

– Jag pratar inte med någon om Sally Jones. Inte ens med Lena. Inte för att det skulle vara ointressant, utan för att det skulle vara skadligt. Det korthus som jag, en vuxen människa, bygger är så rangligt och ömtåligt att det måste hållas väldigt privat för att kunna existera. Det är som ett väsen som riskerar att explodera när det utsätts för solljus.

Det känns lite snopet. Vad hade jag hoppats på? Att Jakob skulle introducera oss? Att jag skulle få ta en selfie med henne? Att han skulle visa mig in bakom en lönndörr där Sally Jones filar på mekaniken i ett dragspel?

Jakob har med hjälp av geografisk precision och mödosamt beskrivna detaljer lyckats förtöja sin magiska historia i verkligheten så att Sally Jones blir totalt trovärdig. Det är inte hon som är besynnerlig, utan människorna hon möter. Hon är den vuxne i rummet. Samtidigt rymmer berättelserna nästan mer sadism, svek och förtvivlan än man törs överlämna till ett barn vid läggdags. Inte bara kossor är onda. Människor är det också.

Men mitt i grymheten – och mot en fond av kapitalism, korruption och kolonialism – tränger ljuset in.

– Det skulle kännas helt fel att låta en historia mynna ut i ett komplett, becksvart elände. Och lika avigt att välja ett sockersött, rosenskimrande slut, säger han.

– Barn klarar mer än vi vuxna tror, säger Lena.

Vi ska inte väja för mörkret. Men många barn är ensamma och vi får inte lämna dem i sticket. Slutkänslan måste vara hoppfull. Jag vill att man ska känna pirret inför livet, det finns så mycket som är underbart.

Världen brinner och här sitter jag och hittar på roliga historier.

Förra året deltog hon i ett projekt som heter Letter-box Club som innebär att hennes böcker skickas hem till barn i socialt utsatta miljöer. Med böckerna följer ett brev från Lena där hon förklarar att man sällan är så ensam om sina känslor som man tror. Ord kan trösta, berättelser lindra.

Den vetskapen ger henne och Jakobs yrkesval en nödvändig dimension. Mellan raderna anar man att de ibland drabbas av dåligt samvete.

– Jag jobbade som vårdbiträde på Södersjukhuset i ett år, berättar Jakob. Där behövde jag inte tvivla på att jag gjorde nytta. Mitt uppdrag var glasklart. Så är det ju inte riktigt nu. Världen brinner och här sitter jag och hittar på roliga historier.

Vad tänker du om det?

– Visst är det lite udda. Nu är det uppenbart att jag har passerat de avtagsvägar som funnits. Vad skulle jag göra om jag bytte riktning? Jag har ju ingenting att komma med på arbetsmarknaden. Förutom att jag kan bära saker.

– Jag brottades med såna tankar förut, säger Lena. När jag var gravid insåg jag att barnmorska måste vara det mest fantastiska yrke en människa kan ha. När jag har varit sjuk har jag tänkt samma sak om läkare. Men jag skulle vara hopplös i de flesta andra yrkesroller. Nu resonerar jag mer att vi ska maximera det vi faktiskt är bra på. Om våra berättelser kan glädja andra, eller få en enda människa att känna sig lite mindre ensam, då har vi kanske ändå åstadkommit något.