Minnesvärda möten med Tranströmers: Om vinst och förlust efter stroken

Finns något positivt i att förlora sitt talade språk?
Efter sin stroke kunde poeten Tomas Tranströmer bara säga några få ord. Men han kommunicerade på andra sätt – och vann musiken. Artikeln publicerades ursprungligen år 2007.

”Jag har lagt värre saker i sämre folks brevlådor”, sa jag högt till mig själv när jag stoppade min diktsamling Som hör boskapen till i Tomas Tranströmers postlåda.

Efter några dagar i ett av Författarförbundets hus på Runmarö i Stockholms skärgård hade jag lagt märke till att han bodde strax söderöver. Om jag inte hade gjort det hade den här texten aldrig blivit till, och eftersom jag lovat paret Tranströmer att inte gömma mig får historien börja just där.

Det kändes lite löjligt att lägga sin diktsamling i en känd poets brevlåda, närapå lite stalkeraktigt, därav det högljudda mantrat. Men tidigare på dagen hade tanken ändå grott på bryggan där jag låg och lyssnade på bibliotekarien Lars Fredrikssons sommarprogram. ”Vatten och musik, med mindre går det inte”, sa han i radio och det där blev jag modig och morsk av.

Tranströmer fick också ett brev där jag skrev att jag kan hans dikt Madrigal utantill, den som slutar: ”Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket”. Och att jag tror att poesi – precis som vatten och musik – präglas av trakten den springer ur.

Jag var lite nervös för att Tranströmer skulle tycka att mina ungdomsdikter var för hårdkokta, präglade av mitt dåvarande landskap. Men jag hoppades att han skulle få höra nuet är evighetens lillasyster eller dikten till morfar som vänder sig till hjärtat. Tomas Tranströmer lider av afasi sedan många år och har tal- och lässvårigheter. Det visste jag. Jag visste också att hans fru Monica brukar läsa högt för honom.

Efter ett par veckor lyssnade jag av telefonsvararen. Monica Tranströmer tackade för boken och bad mig ringa. Det hade lästs dikter högt i trädgården. Tranströmer hade skrattat och tyckt om några av dem!

Så kommer hösten. Tomas Tranströmer och konstnären Peter Frie är aktuella med en konstbok med Tranströmers haikudikter och Fries landskapsmålningar. Och en dag när himlen är alldeles klar och luften hög parkerar jag cykeln utanför det röda tegelhuset där Tomas och Monica Tranströmer bor.

I det dunkla trapphuset är väggarna mörkt röda och en gammeldags hiss tar mig upp till våning fyra. När Monica Tranströmer öppnar dörren till lägenhetens hall hamnar man i ett mycket starkt dagsljus som reflekteras i det koppargröna taket utanför köksfönstret.

Vilket tak!
– Det taket gillade Czeslaw Milosz också, det påminde om hans barndomstak i Litauen, säger hon. Bakom henne i hallen står Tomas Tranströmer.

Han sträcker fram sin vänstra hand och går sedan in med käppen och sätter sig i en fåtölj i det ljusa rummet där det står en blålila hortensia i fönstret. Man kan se en flik av vattnet och Djurgården mellan de två husen utanför.

Tranströmers högra hand sitter uppvikt på magen som ett fågelhuvud eller som en liten grenklyka. Monica går in i köket och fixar espresso och lägger upp kakor på ett fat.

Jag har sett Tranströmers förr. I alla fall på håll. 1993 var det Nordic Poetry Festival i New York med poeter från hela Norden och the ”Grand Old Swede” Tomas Tranströmer var förstås inbjuden.

Jag kommer ihåg hur det knorrades i det svenska kulturelitledet när SVT intervjuade mig i samband med festivalen. ”Herregud, varför intervjuar de henne när det är så många framstående poeter närvarande. Tranströmer är ju här”. Fast Monica Tranströmer berättar att hon gjorde allt vad hon kunde för att hålla både sig och Tomas undan mediecirkusen och journalisterna.

I en intervju från 1980-talet berättar Tranströmer själv för litteraturvetaren Matts Rying att han inte tycker om att spela den poet-roll som massmedierna förväntar sig att han ska ha.

Vi bär in brickan med kaffe, kakor och choklad till vardagsrummet. Jag har berättat att jag har nedsatt hörsel och behöver sitta nära dem för att höra vad de säger. Monica börjar raskt fråga ut mig om vilka strategier jag har för att höra, vilket framför allt är att se. Man kompenserar. Man skapar bilder i situationer när alla andra lyssnar på samtal, man läser läppar och lyssnar på tonfall.

”Inom mig bär jag alla mina tidigare ansikten som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är jag.” Så har Tranströmer skrivit och nu sitter han framför mig och ser mysig ut i en fåtölj, med Monica bredvid som tolkar. Han kan säga ”bra” och ”ja” och ”nej” och han använder gester och mimik.

Det talade språket är borta på grund av den stroke han fick 1990, men han är ändå bra på att kommunicera. Han registrerar, lyssnar och deltar. Närvarande. Monica berättar att de fått många nya vänner på senare år. Jag förstår varför. Jag frågar om jag får intervjua dem, skriva ett porträtt.

Det talade språket är borta på grund av den stroke han fick 1990, men han är ändå bra på att kommunicera.

– Skriva om vad? Om oss? säger Monica.
–Ja, om det vi pratar om. Och kanske om förluster, säger jag. De vill tänka på saken. Vad skulle det handla om igen?
– Ja, om er två. Om Tomas språk och om dikt och om Peter Fries himlar, säger jag.
– Kan det handla lite om dig också? säger Monica.
–Om mig?
– Ja, om dig och din förlust, att du inte kan höra, säger hon.

Intervjun jag gör består av möten, ett par telefonsamtal och brevväxling. Ibland hjälper Monica till att svara på Tomas frågor, ibland får Tomas svara själv. När jag skriver ”säger Tomas” är det ord som han läst och godkänt i efterhand. Därför låter jag det stå så på sina håll.

När Tomas Tranströmer drabbades av en stroke var han 59 år och hade slagit igenom internationellt, reste mycket, arbetade som psykolog och var dessutom ledamot av Bibelkommissionen. Hur kändes det då? En katastrof? En förlust?

– Nej, de första veckorna på sjukhuset var det bara skönt, säger Tomas eller rättare sagt visar Tomas med hela sitt kroppsspråk. Han hade arbetat för mycket, burit på en kraftig infektion. Nu fick han äntligen vila.

Han lyssnade mycket på musik och oroade sig inte. Minnet och tankeförmågan var opåverkade. Talet och rörelseförmågan i höger sida skulle nog komma tillbaka, trodde han. Sedan följde en lång period med både fysisk och språklig rehabilitering och så småningom kom insikten att det skulle bli svårt – om inte omöjligt – att få tillbaks det talade språket.

Rörligheten i höger hand var också förlorad. Då kom en mörk tid. Det som ledde ut ur mörkret var nog musiken. Framför allt pianospelet med vänster hand.
–Det är märkligt hur människan anpassar sig, säger Monica. Och Tomas Tranströmers språk är inte helt borta. Han kan skriva med vänster hand och läsa lite grann.

Men det är tröttsamt och oftast läser Monica högt för honom.
– Man upptäcker andra saker hos texten då, säger hon. Tomas nickar och den högra handen, fågelhuvudet, ligger i hans knä.
– Våra roller har bytts, förr var det Tomas som underhöll och jag som var tyst. Och så vänder sig Monica till honom.

Våra roller har bytts, förr var det Tomas som underhöll och jag som var tyst.

– Och du var bra på det, Tomas! Men då var det jag som höll koll på hur folk förhöll sig i rummet, vad som hände ordlöst. Den aktive ser inget. Nu är det tvärtom. Jag talar, försöker underhålla. Tomas är psykologen, och han är mycket bättre än jag. Han ser.

Hur gör Tomas när han skriver, det måste vara svårt?
– Ja, det är en tröskel att komma över eftersom han bara kan använda sin vänsterhand, säger Monica.

Förr var Monica aldrig med i skrivprocessen och hon skulle aldrig ha drömt om att läsa Tomas anteckningar. Men nu är hon med. Tomas skriver, Monica skriver rent på maskin. Tomas får tillbaka texten, ändrar, godkänner och jobbar sedan vidare med den.

Du jobbade som psykolog halvtid och var författare på halvtid. Men hur gjorde du för att hitta luckor att skriva?
– Det gällde att ha rutiner. Särskilt när man väl etablerat sitt författarskap är det en massa arbete med att svara på brev, resa och att läsa andras manus. Men jag tog bilen ibland och for i väg på korta utflykter från vardagen. Och på Runmarö fanns det alltid tid.

Monica, hur är det att vara gift med en poet?
– Ha, det kan jag inte riktigt svara på för jag har inget att jämföra med. Tomas och jag gifte oss när jag var 19 år och han 27. Men menar du egentligen hur det är att vara gift med någon som är utövande konstnär när man själv inte är det?

Ja!
– Man måste ju ha respekt för varandras integritet och det tror jag gäller för alla, att man låter den andre ha sitt eget privata inre rum.

När och var träffades ni?
– Det var en gemensam bekant som presenterade oss för varandra 1957. Vi möttes igen av en slump på Skeppsbron i Stockholm. Vi gifte oss 1958.

Är någon av era döttrar konstnärer?
– Båda har behov av att uttrycka sig konstnärligt. Vår äldsta dotter har skolat om sig till sångerska och vår yngsta är sjuksköterska och fotograf.

Personligen tycker jag inte att Tranströmers dikter är ”svåra”. Kristina Lugn skrev om Sorgegondolenatt dikterna faller tvärs igenom henne som musik. Men det finns en aura av högtidlighet kring din poesi och din person. Märker ni av det?
– Nej, jag upplever det inte så att mina dikter är högtidliga eller att det skulle vara något högtidligt med min person, säger Tomas.Det låter kanske som en märklig fråga men kan det finnas något positivt i att förlora sitt talade språk?– Förlorar man sitt språk så kan man inte heller gömma sig bakom det. Man tvingas bli helt öppen. Och man kan kanske säga att Tomas har vunnit musiken. När ingenting lyder längre är det en enorm frihetskänsla för honom att vänster hand och öga och hjärna funkar, han spelar väldigt mycket, säger Monica.

Jag står och lyssnar en stund vid flygeln när Tomas spelar med vänster hand. Han är totalt fokuserad, handen far som en skottspole över tangenterna. Han spelar Reinhold Glières*Impromptu.*Jag får veta att det finns ungefär 500 pianostycken specialskrivna för vänster hand. Men bara ett femtiotal för höger hand.

– Många pianister före Tomas har förlorat just högerhanden i krig och olyckor, säger Monica. Monica hämtar en miniatyrmålning gjord av Peter Frie. Ett tyskt förlag har nyss gett ut boken*Stor och långsam vind *med Tranströmers haikudikter och Fries miniatyrmålningar. De har dessutom haft utställning på galleri Lars Bohman.

– Vid första anblicken är Peters bilder så enkla. Men tittar man noga är de så rika på detaljer, säger Monica när vi lutar oss över miniatyrlandskapet.

Haikudikterna i boken är från Tranströmers bokDen stora gåtan.

Stor och långsam vind
från havets bibliotek.
Här får jag vila.

Konstvetaren Joanna Persman skrev i Svenska Dagbladet i samband med utställningen att ”Tranströmer och Frie […] tycks dela samma känsla av lugn, men också av vemod och sorg. För båda är landskap en plats för meditation.”

Det hinner bli höst på riktigt innan en nyopererad Peter Frie och hans hustru Britt Arnstedt kommer körande med bilen från Båstad till Stockholm för att ta ner utställningen på galleriet. Återigen cyklar jag upp till Söders höjder. Monica bjuder på espresso.

Fotografen Louise Billgert börjar sätta upp lampor på stativ och Tomas sitter i en fåtölj i väntan på att bli fotograferad. Jag frågar Peter vad det är som förenar honom och Tomas Tranströmer.

– Tomas uttrycker något som jag också vill uttrycka i mitt måleri. Jag arbetar med tidlöshet, det är oväsentligt vilken tid det är i mina landskap. Alla skulle kunna ha sett mina himlar och ljuset någonstans.

Och Tomas dikter fungerar också så. De är så öppna, de är för alla och jag vill att de som ser mina landskap ska göra dem till sina, säger han.

Vad betyder samarbetet med Peter för dig, Tomas?
– Det enkla svaret är stimulans och att jag känner mig hemma i Peters bilder, säger Tomas.

Du har ju skrivit dikten C-dursom jag läste i skolan. Jag tänker på att konst kan gå i olika tonarter. Vilka tonarter spelar ni i dag?>
– Alla tonarter är lika viktiga, visar Tomas med kroppsspråk.
– Mina tavlor går i olika tonarter, men mest i moll, säger Peter.

Peter Frie berättar om sin oerhört intensiva arbetsprocess när han nästan försvinner in i sina landskap månader i sträck och hur han sedan släpper taget när det är dags för utställning.
– Då är de inte mina längre och Tomas har sagt något liknande om sina dikter.

Bilderna är barn som får klara sig själva. Mitt häftiga temperament styr måleriet, jag kan ibland bli förvånad när jag ser målningar, de andas harmoni men de tillkom inte i den andan, säger Peter.
– Ja, du har också temperament, Tomas, du kan ha väldigt kort stubin, säger Monica.
– Va? Jag? Nej! säger Tomas med glimten i ögat.
– Jo du, det har du fortfarande, säger Monica. Men det krävs kanske ett temperament för att skapa spänningsfält och kvalitet i bilder och dikter.
– Saknas spänningen och svärtan så säger man nog bara ”vackert” och går vidare, rycker på axlarna, säger Monica.
– Just nu är det inte solen jag längtar efter utan de tunga mörka hösthimlarna. De som förebådar något, säger Peter.

Både Tomas Tranströmer och Peter Frie inspireras av naturen. Att vandra fritt och länge och inte mötas av staket och ”Privat område”-skyltar. Att hitta nya platser, att gå vilse. Allemansrätten gillar de, naturen borde få fortsätta att vara en allemansrätt.
– Man kan säga att jag både har ett himmelsarkiv inuti mig och ett skogsarkiv. Det var med svampplockning med mamma i skogen utanför Kalmar som det började, säger Peter.

För Tomas Tranströmer är det framför allt Runmarö som skänkt honom frihet och inspiration. Monica berättar hur han på somrarna gick runt i skogarna och kom hem med anteckningar i byxfickorna.
– Tomas tycker fortfarande om att vara där, men det är inte samma sak längre eftersom han inte kan ströva fritt, säger Monica.

I Tomas Tranströmers självbiografi Minnena ser mig berättar han om erfarenheterna som psykolog på ett ungdomsfängelse för unga pojkar. Att han var tvungen att spela tuff för att få pojkarnas respekt.

Jag säger att jag känner igen det, att man måste vara så himla tuff för att folk ska lyssna. Att många unga i offentligheten känner så. Man ska vara så vass för att få vara med, att känslighet inte räknas. Tomas nickar, han förstår och visar med sitt kroppsspråk hur han försökte vara tuff.

Monica berättar att en av pojkarna som Tomas träffade och försökte hjälpa, hörde av sig efter 36 år. Hon passade på att fråga honom hur Tomas var som psykolog och han hade inte svarat ”tuff” utan ”tankspridd”.

Då kommer jag att tänka på en strof från Tomas dikt Guldstekel och säger den högt:

De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida. De som aldrig är tankspridda. De som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av den oidentifierade. Gå förbi dem!

Tomas nickar instämmande.
Kan man formulera ett poetiskt motstånd i dag?
– Det skulle kanske bestå i att vägra formulera de enklaste svaren. Kanske är poesins roll att ändra på vårt konventionella sätt att tänka och leta reda på de dimensioner i oss själva som de kommersiella krafterna inte gillar riktigt.
Vad gör du framöver?
– Ingen aning.

Om du hade varit 20 år nu – vad tror du att du hade gjort?
– Ja, vem skulle man ha varit om man hade varit född 1987? Uppvuxen med dagis och formad av en helt annan slags kultur, inte haft elaka lärare på Södra Latin? Jag tror jag hade varit konstnärlig, men förmodligen haft ett annat yrke också. Kanske hade jag arbetat med något som har med människor att göra, jag hade kanske återigen valt att bli psykolog.

Hur gör man för att sopa bort det ”falska” i sina texter?
– Man måste ge texterna tid att mogna. Man ser inte med en gång i sin text vad som är kvalitet. Man måste ge texter tid och tålamod. ”Sanning” är ett slags överenskommelse med läsaren. Spontanitet i all ära – den hittar inte alltid dit.

Kommer du att skriva fler dikter, tror du? Blir man färdig med poesin?
– Nej, den blir man aldrig färdig med.
Min svärfar, som är litteraturvetare, jämför dig med mystikern Mäster Eckerhart för att du också beskriver den ”mystiska allkänslan” som ”ett grönskande nu”. Han undrar om du fortfarande har sådana ”gröna” upplevelser.
– Intressant fråga! Ja, jag läste Eckerhart och Augustinus på 50-talet och blev djupt påverkad. Ja, de finns nog med. Men någon mystiker vill jag inte kalla mig. Det låter alldeles för pretentiöst. Men absolut har jag ”gröna” upplevelser. Inte lika ofta och inte lika intensiva, men en lyckokänsla inför naturen, visst!

Tomas Tranströmer värjde sig redan på 1970-talet från att kallas mystiker. Han sa i en intervju i Dagens Nyheter 1972 att ”en mystiker är en som stått ansikte mot ansikte med Gud. Jag har bara sett honom springa förbi från sidan. Och ibland är jag osäker också på det”.

Men oavsett Tranströmers tvekan använder litteraturvetenskapen ofta ord som ”epifani” och ”sekulär bön” om hans författarskap. Och i religionspsykologen Owe Wikströms bok Om helighetens envisa vägran att försvinna citeras flera Tranströmer-dikter.

Hur tydlig blir inte denna envisa vägran när jag under bokmässan i Göteborg hamnar i sällskap med ett gäng unga Aftonbladet-reportrar kända för sina vassa pennor. Det visar sig att den tuffaste av dem älskar Tranströmers dikter. Jag får se ett SMS på mobilen och läser: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse.”

Tomas Tranströmers dikter flyger vidare och dagen efter sista intervjun, när jag cyklar till jobbet, tänker jag på hans högra hand som väcker ömhet. Och på hans allvarliga glädje. Och på att man inte får gömma sig i språket. Och på gröna koppartak som reflekterar ljus och på oändliga himlar som verkar enkla först. Och att det i allas våra liv finns en stor ouppklarad kärlek. Och på att Monica tog över Tomas roll och på att Tomas övertog Monicas.

Vi blir aldrig färdiga, och det är som det ska.