Mattias Alkberg: Punk och förbannad dikt

Låtskrivaren och poeten Mattias Alkberg får Vi:s Taubestipendium för sin omfattande produktion av sånger och dikter, präglade av politiskt patos och humoristisk humanism.

Ur ett rent Taube-perspektiv börjar intervjun med årets Taubestipendiat lite knackigt.

Utskrift från den inspelade intervjun:

Hur ser din relation till Evert Taube ut?

– Jag har ingen.

Ojdå.

– Alltså, jag har alltid tyckt att han är cool, men han kommer från en annan värld, så jag har ingen konstnärlig relation till honom.

Inte ens minnen av någon som satt med gitarr och lirade Calle Schewens valsnär de vuxna hade fest?

– Nej, då spelade de Blå Tåget, Nationalteatern och sånt.

Uppvuxen i proggfamilj?

– Ja, det kan man säga.

Nå, nu får man ju inte Taubestipendiet för att man kan sin Evert Taube, utan för ”sångbar dikt och tonsättning av dikter”, enligt de statuter som Taube själv formulerade när han 1960 instiftade utmärkelsen i samarbete med Tidningen Vi.

Och är det något Mattias Alkberg gör så är det sångbar dikt och tonsättning av dikter. Han gör nästan inget annat, visar det sig.

Efter ett tag kommer Alkberg nämligen på att han faktiskt har något gemensamt med Taube – just den pockande kreativiteten och den höga produktionstakten.

Sedan debuten 1992 har han givit ut nio diktsamlingar, 30 album och 26 ep-skivor, i eget namn eller med olika bandkonstellationer. Han har turnerat Sverige runt flera gånger om, gjort scenföreställning på Dramaten och skrivit fler tidningskrönikor och recensioner än vad han hade önskat.

Han möter upp i Luleå centrum, iförd klassisk indiemundering från 90-talet: jeans, Stooges-tisha och jeansjacka med badges, såna där små runda metallmärken med olika budskap. Han är lågmäld, vänlig, välformulerad och långt ifrån sin scenpersona, där han, ibland monstersminkad, sjunger starkt och utlevande med ljus röst och ett nästan kokett vibrato.

Hur upptäckte du din kreativitet?

– Jag var tio år när jag startade mitt första band. Jag hade sett ett gäng spela på skolan och tänkte ”där vill man ju vara”. Vår första spelning var på en luciavaka. Då körde vi covers, men till andra spelningen hade jag gjort egna låtar. Jag kände redan då ett starkt behov av att uttrycka mig.

Och poesin?

– Mina föräldrar var politiskt aktiva och läste mycket, det hör ju ihop. Jag lärde mig läsa när jag var fyra och ett halvt och tog för mig av det som låg framme, och det var ju vuxenböcker. När jag gick i sjuan turnerade Norrbottensteatern med en föreställning i skolorna. Skådespelarna läste dikter, men inte på rim, utan som man pratar, och jag tyckte det där var intressant.

Men Mattias första impuls var inte att springa till biblioteket och låna klassiska diktsamlingar, utan att försöka skriva själv.

– Och så har det fortsatt. Jag är autodidakt, slutade plugget efter nian.

Hur ser din skrivarprocess ut?

– Jag försöker hålla hyfsade rutiner. Jag går upp på morgonen och dricker kaffe. Och så läser jag – inte nyheter, inte Facebook, utan poesi. Jag läser poesi och sedan skriver jag poesi. Efter lunch fortsätter jag – eller också inte. Jag har valt det här livet för att det ska vara fritt.

Vilka poeter läser du?

– Många. Men under arbetet med den senaste boken har det blivit mycket Ann Jäderlund, Sonja Åkesson, Göran Sonnevi, Johan Jönson …

Mattias Alkbergs nya diktsamling har knappt kommit ut förrän han kastar sig in i arbetet med nästa. Så har han alltid jobbat.

Vi talar om flow, begreppet som den ungerske psykologen Mihaly Csikszentmihalyi lanserade 1975 och som beskriver ett läge då en individ blir helt uppslukad av en aktivitet, tiden försvinner, arbetet går lätt och är lustfyllt. Ett välsignat tillstånd för skapande människor.

– Där är jag jämt, säger Alkberg.

Han har rykte om sig att vara sur och svår.

– Inte är jag så arg, säger han tyst. Jag kanske har ett argt utseende.

Faktum är i stället att Mattias Alkberg är en stor humorist, om än kärv. Han tar sig an de ofta svåra ämnena han skriver om med galghumor och en betydande språklig finess. Om nya diktsamlingen säger han att det är ”ett försök att vända sig i sin egen grav utan att hamna i den.”

Och ta bara hans titlar. Han har gjort skivor som heter Monty Python och Åtminstone artificiell intelligens; skrivit låtar som Du vet väl om att jag är värdefull och Jag är en antenn; givit ut diktsamlingar vid namn Separerade ägg och Vart ska vi det vet jag men när är vi framme.

Hans nya bok heter Tidiga Exploited. Exploited var ett skotskt punkband, och det roliga med titeln är inte att Alkberg döper en diktsamling efter ett trashigt gammalt rockband utan att det är just tidiga Exploited som lyfts fram. Extremt nördigt och kul.

Boken består av prosadikter, aforismer, vardagsbetraktelser och typografiska experiment à la tidig modernism. Några exempel:

Det börjar bra och slutar dåligt.
Sen börjar det om.

(Det börjar bra)

Familj för en utanförstående som en
dålig knäck hälld i små knäckformar,
överrunna, brutalt inslängda i ugnen,
stelnade på plåten, isärbrutna, lagda i
frys och i skåp och någon som tjuvtar ur
knäckburkar och knäckpåsar och alltid
nån, ofta samma, som indignerat, knäckt
nästan, vrålar era jävla snutar.

(Julen)

Jag tycker så synd om er, fåglarna, när det är
minus 28 med köldfaktor, jag vet inte vad ni
heter. I sjok flyger ni över mitt bostadsområde,
fram och tillbaka, vänder, den som var sist
hamnar först när ni vänder.

(Ur Människorna och fåglarna)

Vad är det för skillnad på dikterna du skriver och låtarna du sjunger?

– Egentligen ingen. Jag tyckte det förr, de första 20 åren, men inte nu längre. Jag har något att säga, det är det viktiga, i vilken form det sägs spelar mindre roll. Men det är klart, om jag har skrivit en dikt och sedan kommer på att jag vill sjunga den – då måste den arbetas om lite.

– Förr var jag så himla rädd för att bli betraktad som poet, ännu värre rockpoet, som Lundell, men nu bryr jag mig inte längre.

Pandemin har förstås förstört Mattias Alkbergs möjligheter att verka som musiker, åtminstone temporärt.

– Just nu har jag inget band. Förresten, jag har ett, men vi har aldrig träffats …

Men han har haft band. Först The Bear Quartet som spelade indie och punk med engelska texter, sedan Mattias Alkberg BDFotnot: StängBD är länsbokstäverna för Norrbotten., där texterna var på svenska (den konstellationen fick en Grammis, men tackade nej och bad juryn att skämmas) och så punkbandet med det fantastiska namnet Södra Sverige. Inget av dessa är aktiva i dag.

Men efter att restriktionerna lyfts ser det nu ut som att det blir en höstturné, tillsammans med kompisen Jakob Hellman.

Hur ser din publik ut, vilka kommer på dina spelningar?

– Ingen aning, eftersom jag blundar när jag står på scenen. Eller, jag vet inte vad jag ska svara på den frågan eftersom jag tycker att det är lite drygt att prata om ”min publik”.

Tidigare i år kom Mattias Alkbergs senaste soloskiva Häxor, som är en temaplatta om livet i en ­patriarkal värld. Alkberg berättar tio historier ur tio kvinnors perspektiv, ”kvinnor som finns eller har funnits i min närhet”. Det har mumlats om appropriering – typiskt att en man sjunger om kvinnors erfarenheter. Själv säger han: ”Kanske är det inte ­varje människas plikt, men det är min, att gå några mil i någon annans skor. Att leva sig in i någon ­annans omständigheter och predikament.”

I Alkbergs musikproduktioner handlar det ofta om punk eller klassisk gitarrpop, även om avvikelser förekommit – fattas bara annat om man gjort 30 plattor.

Hänger du med i de aktuella musiktrenderna?

– Nej, inte nu längre.

Stressar det dig?

– Nej. Jag är egentligen intresserad, men musikbranschen är så fragmentiserad nu, och jag märker att jag får svårare och svårare att komma ihåg saker.

Mattias Alkberg säger att han är en moralisk och politisk människa, och konstaterar att det är inget man får poäng för. I sina låttexter skriver han om klass, rasism, miljö, alienation, patriarkat … Han säger sig luta åt anarkismen ”med brasklappen att jag vet att det är omöjligt”. Rent yrkesmässigt går den konstnärliga friheten före allt annat. Han är känd för tvära kast.

Jag antar att den inställningen har ett pris?

– Ja, ständigt dålig ekonomi och oro över det.

Om ett stort företag hör av sig och ber att få använda en av dina låtar i en reklamfilm, vad säger du då?

– Nu för tiden skulle jag nog säga ja. Av något slags nödvändighet. Det är så många inkomstkällor som skurits bort för musiker, och det finns inte längre någon hjälp att få. A-kassan och andra stöd har inte anpassats efter den nya verkligheten där vi kulturarbetare ska vara egna företagare.

Han ser lite uppgiven ut.

– Det är så fult att vara fattig nu. Förr kunde det betraktas som lite bohemiskt, men nu är det bara fult.

I en gammal intervju med Alkberg säger han att han är poet och musiker, punkt. Om det inte räcker för att försörja sig, då får han väl vara fattig, då. Nu backar han lite från uttalandet.

– Nja, jag har ju ändå barn att försörja. Jag har skrivit krönikor och massor av recensioner i olika tidningar. Gjort lite copy. Men när jag fick långtidsstipendium från statenFotnot: StängEtt tioårigt stipendium som ges ”till en yrkesverksam konstnär som under längre tid visat konstnärlig verksamhet av god kvalitet”. Stipendiet ersatte 2010 den statliga garantin (”konstnärslönen”) som var livslång. slutade jag med det.

Varför då?

– Jag märkte att jag ingick i något slags åsiktskader, och det vill jag inte. Jag kände mig äcklad över mig själv.

Går det att på något sätt sammanfatta din stora produktion i en enda sentens?

Han funderar ett tag.

– Ja, det kokar nog ner till: ”Alla är sämst.”

Va?

– Det handlar om människors lika värde. Man skulle även kunna säga ”Alla är bäst”, men det verkar som om det är taget ur någon självhjälpsbok. ”Alla är sämst” låter bättre.

Efter en liten paus lägger han till:

– Jag är också sämst.