Martin Kragh: ”Jag gör vad läkarna ber mig”

När Ryssland invaderar Ukraina blir Martin Kragh experten som i media förklarar lågmält, sakligt – och lite sorgset – vad som pågår. Utanför strålkastarljuset pågår en helt annan kamp. Han diagnostiseras med bukspottkörtelcancer och opereras omedelbart.

1918 fick britten John Venn ge namn åt ett diagram där han utifrån cirklars gemensamma beröringspunkt – det så kallade snittet – kunde dra slutsatser av typen:”Alla ryssar är människor. Inga människor är odödliga. Alltså är inga ryssar odödliga.” Själv kallade John Venn dem för eulerska cirklar efter 1700-talsmatematikern Leonhard Euler, men tankebanorna fanns redan i början av 1100-talet.

Har jag redan tappat dig? Håll ut kära läsare, jag vill nämligen använda cirklar för att presentera en av Sveriges främsta Rysslandskännare. ”Ska du bara läsa en bok i år – läs Martins Kraghs” löd ett av många positiva omdömen kring hans Det fallna imperiet, en bok som förebådade invasionen och släpptes i mars 2022. Denne 42-åring bor med fru och två små döttrar i Midsommarkransen, har rötter i Östeuropa, är docent i Uppsala och biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Martin Kragh och hans forskarkollegor förutsåg den ryska attacken på Ukraina den 24 februari 2022. Innehållet i hans bok leder fram till det samtal från en vän som väckte honom tidigt just den morgonen med orden ”Det är krig.”

Nu har han själv invaderats – även om krigstermer rimmar illa när det gäller potentiellt livsfarliga sjukdomar. I november 2022 diagnostiserades Martin Kragh med bukspottkörtelcancer, inom tio dagar följde en åtta timmar lång operation. Sedan januari genomgår han en tuff behandling med cellgifter varannan vecka. Nu sitter vi i hans arbetsrum, mitt i det vennska snittet där den internationella invasionen och den privata så olyckligt överlappat varandra.

Han är sliten, men det har varit värre.

– Behandlingsveckan är man väldigt trött. Under dagarna som följer kommer man sakta tillbaka, får mer energi. Lagom till att man känner sig ganska normal igen är det dags för nästa dos. Det är kalibrerat på det sättet.

Han talar så, använder ord som kalibrera och uttryck som status quo ante bellum men gör det vänligt och utan antydan till snobbism. Är det månne blyghet? Jag kan i alla fall konstatera att Martin Kragh håller blicken bortvänd när han berättar om sig själv men rak och öppen när samtalet kretsar kring östra Europa, det område han behärskar bättre än den egna kroppens mysterium. Om han vilar tungt mot ryggstödet när vi diskuterar hans cancer så böjer han sig framåt när vi äntligen släpper det personliga och fokuserar på det som händer i den region där han tillbringat sin barn- och ungdomstid och ägnat hela sin akademiska karriär och sedan sitt yrkesliv åt.

– Putin har visat att han inte tar några som helst hänsyn till människoliv och mänskliga rättigheter. Att han saknar normal anständighet.

Invasionen i sig var ingen överraskning. Forskare runtom i världen hade följt eskaleringen under lång tid: de ökade repressionerna, förföljelserna på ockuperade områden, massarresteringarna …

– Däremot var det otroligt omskakande när vi insåg att vårt mardrömsscenario var det som höll på att ske.

Men mardrömsscenario? Hade du inte tänkt i de banorna?

– Jo, men implikationerna av en fullskalig invasion var så oerhörda att man innerst inne hoppades att det inte skulle kunna utvecklas på det sättet.

Nu rabblar han upp förfärande fakta, bilder av den putinska hänsynslösheten som han ofta ­återkommer till: kryssningsrobotar mot bostadsområden, reningsverk, järnvägar och kraftverk, systematiskt upprättande av listor på ukrainska invånare som ska fängslas, torteras, avrättas, deporteras, kidnappning av barn från ockuperade områden som förs till Ryssland för att där omprogrammeras och göras till ryska medborgare …

– Det är en typ av krigföring som enbart är möjlig om man har den högsta politiska ledningens godkännande. Det här är aktioner som är planerade och sanktionerade.

Vi talar om en ledare som allt oftare visar upp megalomaniska drag – som talar om ett nytt Stor­ryssland, hävdar sin historiska rätt att införliva Belarus och Ukraina i det han kallar det tusenåriga östslaviska riket. En envåldshärskare som med åren blivit alltmer besatt av historien och eftermälet, alltmer jagad av konspirationsteorier, som använder hela sin krigsmakt för att försvara sitt land mot som han säger ”ett aggressivt och storskaligt anfall från väst”.

– Det är därför Internationella brottmålsdomstolen i Haag efterlyst Putin för krigsbrott.

Kommer Putin någonsin att stå inför det där skranket?

– I dagsläget är det lätt att vara pessimistisk men centralt nu är att omvärlden dokumenterar det som händer så att ansvarsutkrävande kan möjliggöras, oavsett om det kommer nästa år eller om tjugo.

Han fortsätter, det låter torrt men jag tror mig ana en glödande ilska i rösten:

– På vilket sätt vi – världssamfundet eller Europa – kommer att kunna driva det här rättsligt är givetvis en öppen fråga men förberedelserna måste ske här och nu så att omvärlden inte tvekar i framtiden om vad det är som egentligen har hänt.

Jag kände sorg, bara sorg.

Låt oss återgå till natten mot den 24 februari 2022. En vän som just lämnat den ukrainska staden Mariupol i den ryskockuperade regionen Donetsk väcker alltså Martin Kragh med orden att kriget har börjat.

Hur tog han emot beskedet, undrar jag. Med ilska, rädsla?

– Jag kände sorg, bara sorg. Nu händer det som inte får hända tänkte jag. Sedan tog det inte lång tid förrän min telefon började ringa, jag var med i en Eko-sändning vid halv sex-tiden och så fortsatte det … i flera veckor. Jag fick ett annat fokus.

Tog arbetet udden av sorgen?

– Nja, men det kändes … ja, meningsfullt. I extrema jobblägen har man inte tid att känna efter. Det kan vara ganska skönt.

Försökte du och dina kollegor varna andra när ni såg vartåt det barkade?

– Vi hade länge gjort på det sätt analytiker och forskare kan, nämligen publicerat rapporter och i möten med beslutsfattare på olika nivåer tagit upp våra perspektiv.

Han hejdar sig, ler en smula åt den självklarhet han snart ska uttala:

– Sedan är det ju inte vi i Sverige som fäller avgöranden om krig och fred i världen. Det är mycket större krafter på spel. De som fick helt rätt i sina bedömningar var amerikanerna, men när inte ens de lyckades förhindra invasionen inser man hur svårt det hade varit för någon annan att påverka utvecklingen.

Men jag menar, hur gjorde du på ett mer privat plan?

– Det jag sa till alla unga ryska män jag känner var att omedelbart lämna landet för att det var så uppenbart att med Rysslands militära ambitioner skulle man börja mobilisera reservister och värnpliktiga, alternativt skulle de bara stänga gränsen, göra det omöjligt att resa därifrån.

Vad gäller hans kontakter med Ukraina handlar de fortfarande om att på olika sätt stötta kollegor på plats, hitta meningsfulla forskningsprojekt, utbyten. Martin Kragh har arbetskamrater som regelbundet transporterar elgeneratorer och annat användbart till Ukraina, men också de som gör det motsatta, nämligen åker dit för att hjälpa till att evakuera befolkningen.

– Jag har rest och verkat i Östeuropa under hela mitt vuxna liv. Självklart finns vänskapsband, kollegiala band och familjerelationer, givetvis påverkar det hur man förhåller sig till det som händer.

Hur många av de unga ryska män du rådde att lämna, gjorde verkligen det?

– Jag vill inte gå in i detalj …

Hans föräldrar möttes i Moskva på 70-talet då pappan arbetade på Handelsbankens representationskontor där. ”Min mor bodde i Moskva”, säger han och jag märker att det inte kommer att bli särskilt utförliga utläggningar kring uppväxten. Antingen känns den för privat eller så ser han i dag ett extra behov av att värna andra. Ett ogenomtänkt ord, ett förfluget namn kan få konsekvenser.

– På min mors sida har familjen påbrå både i dagens Ukraina och Ryssland … När jag växte upp hette de bara Sovjetunionen och distinktionen har aldrig varit viktig, intressant eller relevant men sedan Rysslands annektering av Krim 2014 har den fått allt större betydelse. I dag har det slagits en avgrundsdjup klyfta mellan dessa länder samtidigt som det finns starka historiska band mellan människorna. Det är ytterligare ett lager i den här tragedin, inte bara klyftan mellan två nationer utan också mellan familjer – jag talar nu inte om min egen utan generellt – mellan kollegor och vänner.

Han tvekar:

– Jo, det finns släktingar kvar.

Martin Kragh var i Estland, dåvarande sovjetestniska republiken, 1990 och åren efter besökte han regionen med jämna mellanrum. Kring millennieskiftet studerade han ryska på universitetet i Moskva för att 2009 doktorera på Handelshögskolan i Stockholm med en avhandling om arbetsmarknaden i Sovjetunionen 1940–1960.

– Jag har hela tiden valt en inriktning som gjort att jag kunnat fokusera på Östeuropa eller forna Sovjet, som man säger ibland …

Han gillar uppenbarligen inte benämningen.

– Det har gått över 30 år sedan Sovjetunionen kollapsade. Vi talar ju inte om forna Österrike-Ungern, inte sant?

Det saknas fortfarande en bra geografisk benämning menar han. Vissa länder som exempelvis Estland, Lettland och Litauen är medlemmar av EU och Nato, helt integrerade i väst. Andra, som Moldavien, Ukraina och Georgien, är mer eller mindre väst-orienterade men inte fullt integrerade i västledda multilaterala organisationer. Och så finns Ryssland, Azerbajdzjan, Belarus och de centralasiatiska staterna som befinner sig i helt andra politiska riktningar.

– Heterogeniteten gör det svårt att tala om regionen. Ändå gillar jag benämningen Östeuropa även om den inte är perfekt. Den uttrycker i alla fall en uppfattning om att dessa länder är en del av Europa.

Är det viktigt att vara det, en del av Europa?

– Oerhört viktigt! Jag skulle säga att det är vår tids största geostrategiska fråga. Putin vill bygga en ny järnridå men frågan är var koordinaterna ­kommer att dras. Får han fortsätta hamnar stora delar av regionen på hans sida av staketet. Vi vet att en majoritet av människorna i Ukraina inte vill tillhöra den ryska intressesfären utan ingå i en självständig stat som kan utvecklas på demokratins grund. För miljoner ukrainare består den självständigheten i praktiken av en tillhörighet med övriga Europa, som man associerar med dessa värderingar. Den institution som förkroppsligar dessa värderingar är EU – med alla dess imperfektioner givetvis.

När Martin Kragh hör min tvekan, eller snarare fråga om det verkligen är möjligt att inlemma Östeuropa svarar han snabbt:

– Precis som EU lyckades integrera Portugal, Spanien och Grekland kort efter att dessa länder lämnat sitt diktatoriska ok tror jag att det är fullt möjligt att även integrera länder öster om dagens EU. Det skulle innebära en enorm säkerhetspolitisk vinst om det sker.

Rummet vi sitter i är uppenbart ett arbetsrum, ganska nedtonat om man jämför med den övriga lägenheten som sprakar av färg, konst och ­mönstrade tapeter. Här är väggarna vita, fåtöljerna svarta, den mönstrade mattan i milda pasteller. I ena bokhyllan några verk av keramikern Lisa Larson – en gåva från Martins mamma för 20 år sedan. ”De har fått hänga med, jag tycker att de är mysiga.” Skrivbordet står med utsikt mot parken, en vil- och läsfåtölj alldeles bredvid, hyllor med böcker och LP-skivor, en skivspelare på ett lågt skåp. Martin Kragh är gammal dj och musikproducent, den tiden är dock sedan länge förbi. Numera går han ofta igenom samlingen, återupptäcker låtar, köper nytt ibland. Redan som 14-åring började han samla på soul, funk, jamaicansk musik.

– När jag upptäckte hiphop var inte steget jättestort till rötterna, till äldre svart musik.

Vad betyder musiken för dig?

– Den lugnar och stimulerar, och är en av de saker som gör att jag mår bra. Inte minst nu. Sedan finns förstås en glädje när man som skivsamlare hittar en raritet.

Jag vill försöka ringa in hans umgänge, hans vardagsvänner och implicerar att samlarna kanske består av ett kompisgäng som tipsar varandra?

– Jag har fått många vänner genom musiken … men själva samlandet är lite av en solosport.

Du skrattar?

– Det kan finnas samarbeten, men också en viss konkurrens.

Martin Kraghs bok Det fallna imperiet har undertiteln Ryssland och väst under Vladimir Putin men handlingen löper från Tsarrysslands fall över Sovjetunionens upplösning, till det postsovjetiska Ryssland och Putins väg till makten. Det är en akademisk bok, men inte svårläst. Att författaren har velat undvika eget tyckande är en underdrift. Tvärtom var en målsättning att beskriva allvaret i situationen enbart med hänvisning till vad den ryska eliten faktiskt säger och gör. Det behövs inga överord, menar han.

– Det räcker med att lyssna på vad de själva säger när de pratar om att västvärlden styrs av en kabal av pedofiler och satanister, att vi vill utplåna Ryssland, att detta tusenåriga rike har rätt till en intressesfär, rätt att dominera sina grannländer … Allt det här återfinns i meningar som de själva artikulerat vid väldigt många tillfällen.

Under lång tid har vi i Sverige menar han, diskuterat i termer av vad den ryska eliten egentligen tänker, att de nog egentligen vill vara en del av västvärlden.

– Det krävdes något extremt dramatiskt för att leda fram till ett skifte i hur vi i väst ser på den ryska ledningen. Ett år efter Krimannekteringen 2014 startade den tyska regeringen Nord Stream 2-projektet. Det borde ha varit omöjligt, men uppenbarligen inte. Det visar hur snabbt våra egna samtal i väst nu har förändrats.

Han ville skriva en berättelse, byggd på fakta och empiri. Inget tyckande, inga spekulationer. Två mer personliga meningar fick dock avsluta Det fallna imperiet, nämligen:

”Inget är för evigt. Ett annat Ryssland finns runt hörnet.”

Du fick en del kritik för de meningarna.

– En del har tolkat dem som att jag tror att Ryssland skulle förändras till en svensk socialdemokrati i övermorgon, det är givetvis inte något jag går och väntar på.

Ryssland har genom historien överraskat många gånger, på både positiva och negativa sätt, säger han.

– Vi kommer fortsätta att bli överraskade och förändringarna kan komma att ske väldigt plötsligt och utan förvarning … De två meningarna försöker väl uttrycka en idé om att vi måste tänka bortom det nuvarande dödläge vi befinner oss i.

Men, säger han, ”det är en helt annan bok”.

– På ett sätt blev mina avslutande meningar kanske förvirrande efter en hel bok som inte ger många skäl till optimism om Ryssland under Putin … för att uttrycka det milt.

Ångrar du att du skrev så?

– Nej, men jag hade kunnat utveckla resonemanget. Det finns i själva verket flera tänkbara Ryssland efter nuvarande styre. En del talar i banor om att ingenting i Ryssland kan förändras, att landet är en permanent fiende till övriga Europa. Det sa man även om Tyskland på 30-talet. Man menade att den tyska militarismen aldrig skulle kunna försvinna, därför skulle Tyskland tvunget isoleras eller hanteras på olika sätt. Att påstå att Ryssland är dömt att vara precis som det är för all evinnerlig framtid är den mest nedslående tanke man kan ha tycker jag.

Västvärldens respons som senfärdig.

Inför researchen till den här intervjun läser jag ett resonemang om att Putin länge varit fascinerad, eller snarare fixerad, vid Libyens tidigare diktator Muammar Khadaffi och framför allt den dödliga lynchning han utsattes för vid gripandet i oktober 2011.

– De var bekanta med varandra. Det sägs att Putin ska ha tittat på videon med lynchningen av Khadaffi om och om igen.

Är det en större skräck hos Putin, att gripas och lynchas, än att hamna i domstolen i Haag?

– Vilket scenario som är värst vet jag inte, men båda är mardrömmar för honom. Samtidigt är det här en väldigt svår fråga. Det fanns tidigare en diskussion om att Putins primära mål var regimstabilitet, det vill säga att tryggt sitta kvar vid ­makten och låta vänner sko sig ekonomiskt, ja ungefär som Putin gjort de första dryga 20 åren vid makten. Det som varit så speciellt med den storskaliga invasionen är att han genom det steget också har visat sig vara beredd att sätta sin framtid på spel. Möjligen trodde han att invasionen skulle gå smärtfritt, att omvärlden inte skulle reagera alltför hårt.

För att vi inte har gjort det tidigare?

– Ja, han har tidigare uppfattat västvärldens respons som senfärdig och ofta inte särskilt stark.

Finns det något som tyder på att västvärlden kommer att böja sig den här gången?

– Västvärlden kommer aldrig återgå till status quo ante bellum, det vill säga som situationen var före 24 februari 2022, att Nord Stream återupptas, att EU återigen börjar köpa olja från Ryssland …

Med Putin vid makten kommer Ryssland förbli isolerat, tror Martin Kragh.

– Däremot kanske Putin räknar med att Natoländernas förråd av vapen och ammunition tar slut innan det att Rysslands förråd sinar.

Är det möjligt? Att så många länder kan ha färre vapen?

– Det är en funktion av många faktorer, bland annat beslut som fattas här och nu: Är vi beredda att öka produktionen på de sätt som krävs för att västländerna inte ska stå på bar backe när det gäller egna försvarsbehov och samtidigt stötta Ukraina med de försvarsbehov som landet har? Kanske räknar han också med att presidentvalet i USA ska följas av ett minskat intresse från Amerika. Det stödet har nämligen varit fullständigt avgörande. Om inte USA hade trätt in våren 2022 hade Ukraina möjligen redan fallit. Men faktum är att ingen kan med säkerhet veta hur Putin ser på situationen. Han skulle kunna retirera, under förevändning att ”vi nu har uppnått våra mål” och låta propagandamaskineriet försöka måla upp en bild av en framgångsrik kampanj. Problemet är ju att han har beslutat sig för att gå till historien som den tsar som återbördade de ryska länderna, de ryska jordarna. Han är närmast besatt av tanken på att återupprätta det fallna imperiet.

Men varför reser sig inte ryssarna? Tvärtom stöder ju merparten Putins invasion.

– Det är viktigt att komma ihåg att det finns klassmässiga, etniska och regionala dimensioner i det som sker. De grupper som skickas ut i krig tillhör som regel de mest marginaliserade, det vill säga etniska minoriteter och väldigt fattiga. Kriget ger dem inte bara en inkomst utan ett ganska ansenligt engångsbelopp som delas ut till familjer vid dödsfall i fält. Och slutligen, de soldater som dör kommer från platser långt från huvudstaden.

Han tillägger:

– Man ska vara försiktig med att döma, det finns väldigt många i Ryssland som aldrig haft särskilt många valmöjligheter i livet. Det betyder förstås inte att vi ska negligera eventuella krigsbrott men heller inte glömma att det här kriget aldrig hade varit möjligt i ett land som varit mer demokratiskt och jämställt.

Drygt ett halvår efter invasionen sattes Martin Kraghs liv på paus, cancern omformade hans dagar och nätter, fullmatade scheman raderades, arbetets möda och glädje fick omvärderas.

– Sjukdomen har väl egentligen inte stoppat utan bara fördröjt mina planer och ambitioner, målsättningen är trots allt att komma tillbaka i tjänst.

Under researchen läser jag att han direkt efter operationen i november frågat läkarna om han kunde återgå till arbetet inom några veckor, men fått svaret att rehabiliteringen och cellgiftsbehandlingen skulle ta all hans kraft och styrka under hela första halvåret.

Kom det som en chock?

– Jag var verkligen inte mentalt förberedd. Svår sjukdom har aldrig funnits som en del av min självbild, jag har varit förskonad och kunnat jobba väldigt mycket.

Känner du ilska över att just du blev sjuk?

– Nej … gud nej. Jag gör vad läkarna ber mig, försöker hålla mig så pigg som möjligt, tänka positivt, är väldigt glad att jag har kunnat opereras, att jag får en behandling som trots allt går bra. Jag tar en dag i taget.

Han fortsätter:

– Däremot funderar jag mycket på vad jag kan göra för att förhindra en återkomst av sjukdomen.

Han säger att ”en mentalitetsförändring nu krävs”.

Men det är väl inte så att du tänker att du blivit sjuk för att du jobbat för mycket?

Nu höjer han rösten, blir skarp:

– Men det finns ju ingen förklaring till varför just jag har drabbats! Det enda jag kan påverka är min livsstil. Jag är ganska lik alla andra, har slarvat med träningen, jobbat alldeles för mycket. Sådant är inte hugget i sten, det går att påverka.

Han har två döttrar, nio och sex år. När jag försöker närma mig frågor kring hur de – hela familjen med fru Paulina, föräldrar, en bror – hanterar hans sjukdom märker jag ett försiktigt avståndstagande.

– Familjen var det jag saknade allra mest när jag låg på sjukhus, samtidigt var den också den viktigaste motivationen för att komma på fötter igen.

Det är först när intervjun är över och jag ska lämna lägenheten som jag ser teckningarna. Hela insidan på familjen Kraghs ytterdörr är tapetserad med bilder, målade av barnahänder med hälsningar till mamma och pappa, solar, träd och streckgubbar som ropar med stora bokstäver: ”Jag älskar dig!”

– Det är flickorna, säger han.

Jag hör hur rösten förändras, hur den liksom sjunger, ler. Teckningarna verkar betyda oerhört mycket för Martin Kragh. Och den tanken ger tröst, att varje gång han lämnar hemmet i Midsommarkransen finns en påminnelse om det snitt i det vennska diagrammet som nog förenar de flesta av oss människor på jorden: Kärleken till barnen. Ansvaret inför barnen. Tron på barnen. Barnen, barnen, barnen.

Ur Tidningen Vi #7 2023.