Marie Ndiaye skriver om människans mörker

Varför ägnar man år åt att försöka förstå en kvinna som mördat sina tre barn? Den franska författarstjärnan – och trebarnsmodern – Marie Ndiaye har ett svar.

”Vilken av mina roman­figurer jag skulle vilja ­lägga på divanen? Allihop. Liksom de flesta romanfigurer har de händelser i sitt förflutna som de behöver komma tillrätta med. Huvudpersonen i min senaste bok, advokaten Susane, utesluter inte att något avgörande hände i hennes barndom, en viss ­eftermiddag i ett visst rum där hon då befann sig med en ung man.

Vad det än var som hände så har hon, till skillnad mot sin far, bestämt sig för att det inte var skadligt, utan tvärtom något som var bra för henne. Hon är väl medveten om att det kan finnas en skillnad mellan vad hon tror sig minnas och vad som faktiskt hände, men hon vet också att i privatlivet är sanningen grundad i minnet. Och i den här frågan står hon på sitt minnes sida.

Men jag har inget intresse i att förklara mina romanfigurer psykologiskt. Jag är författare och inte psykolog. Jag försöker bara att återge vad de känner, gör och tänker. Jag fäller ingen moralisk dom, utan låter läsaren dra sina egna slutsatser.

Susane utses till försvarsadvokat för en kvinna som har mördat sina tre barn, vars far är mannen som Susane befann sig i samma rum som den där gången i barndomen. Jag identifierar mig aldrig med mina romanfigurer, så det var inget som hindrade mig som trebarnsmor från att skriva om en trebarnsmor som dödar sina barn. Mina barn är dessutom vuxna nu, men jag tror inte att det hade varit några problem att skriva den här berättelsen när de var små heller. Jag är hela tiden medveten om att mina romanfigurer inte är riktiga människor. För mig är det alltid tydligt att jag arbetar med min fantasi.

Det är ingen skillnad i hur de med makt och de maktlösa framställs

När jag skriver försöker jag, även om det inte är helt möjligt, att glömma bort mig själv. Jag kan se mig som man eller kvinna eller som en växt eller en sten. Jag ­skriver om människor som är annorlunda än jag själv. Det som berör oss i det klassiska eller medeltida måleriet är att alla ­personer behandlas lika – ett barn och en tjänare målas på samma sätt som en kung. Det är ingen skillnad i hur de med makt och de maktlösa framställs. 

Jag önskar göra något liknande i mina böcker. Att de alla ska framställas med ­värdighet, även om deras ­handlingar är ­förkastliga.”

Berättat för Peter Fröberg Idling.

Ur Vi Läser #2 2024.

Läs fler artiklar:

Så hamnade ryska och ukrainska exilförfattare på Österlen

Yukiko Duke om vårens bästa böcker: ”Går rakt in i hjärtat”