Marie Fredriksson ville ha sanningen, inget tjafs

Marie Fredriksson har gått bort. Världsartisten blev 61 år gammal. Tillsammans med Helena von Zweigbergk, som skrev hennes bok, berättade hon i Vi om kärleken som doftar sommaräng och om att vara upptagen av livet, istället för döden.

Publicerad i Tidningen Vi, oktober 2015

Som en sommar. Nej, något mer, något ljust och blommigt. Som en – sommaräng, säger Marie Fredriksson.

– Något mellan ros och gardenia, med ett stänk av smultron, tror Helena von Zweigbergk efter viss tankemöda.

Vad de talar om? Låt oss vänta med frågan. Så många andra kommer före, nu när deras gemensamma projekt Kärleken till livet äntligen är klart. Boken där Marie Fredriksson berättar om sin livsresa över karriärens toppar ner till sjukdomsårens helvetesdalar; låter sin historia silas genom författaren Helena von Zweigbergks varliga lyssnande och respektfulla återgivande.

– Har du läst den?! Du måste vara den första. Vad fantastiskt. Jag är så glad, så glad, jublar Marie Fredriksson och lägger händerna över bröstet. Som en gest av tacksamhet till livet. Eller Gud. Eller månne Helena von Zweigbergk, som ganska snart utökade rollen som medförfattare till att bli förtrogen. En vän.

Kanske för att starten var så kämpig.

– Att sitta där vid mitt köksbord och berätta om allt jobbigt i livet, från min barndom till cancern … jag grät så mycket … det var så jättesvårt, säger Marie Fredriksson långsamt, med pauser. Men ju mer Helena och jag höll på, ju mer vi lärde känna varandra, desto mer kunde jag prata. Få fram de rätta orden. Och det var viktigt. Allt måste vara sant. Inget tjafs, som jag brukar säga. Det sitter så djupt, från att jag var liten.

Nyss kom hon in i ateljén där Thron Ullberg ska ta sina bilder. Stod flammande av energi i dörren, som en eldslåga i skinnpaj. Det var en sån dag, bekräftade hon. En bra dag. Där hon till och med sett fram emot intervjun, vilket inte tillhört vanligheterna genom hennes långa karriär. Tvärtom har hon skytt journalister. Värnat sin integritet. Det var också Helena von Zweigbergks bild av Marie Fredriksson när frågan dök upp om hon ville skriva hennes självbiografi.

– Jag kände mig tveksam. Vi hade träffats några gånger, jag mindes hur svårt det var att kommunicera med henne. Men så möttes vi – och där fanns en annan Marie Fredriksson. Öppen. Allvarlig. Det kändes direkt att detta var en viktig bok för henne. Och den ville jag göra!

Några likheter var uppenbara. De är ungefär lika gamla, har båda två barn. Är känslomänniskor.

– Jag kunde identifiera mig med Maries sätt att vara. Att hon i vissa lägen kan ha svårt att hävda sig. Gråter i stället för att vara kall och planerande, säger Helena von Zweigbergk som redan håller på att sminkas i en annan del av fotoateljén. Man har nått fram till lacket på hennes tånaglar.

En ”känslominnenas bok” kallar de den. Ingen strikt kartläggning av Marie Fredrikssons liv – eller Roxettes karriär. Mer nedslag i brytpunkterna, de mest avgörande. Så får vi följa henne tillbaka till barndomens Östra Ljungby i Skåne. Till glädjen och musicerandet och en älskad mamma och pappa. Men också till det som hon under många år inte kunde tala om, ens med sina närmaste. Som att hennes storasyster Anna-Lisa körde ihjäl sig en isig decemberdag 1965, krockade med mjölkbilen när hon var på väg att köpa sin förlovningsklänning. Då var Marie sju år.

– Hon var 20 – och i dag minns jag henne knappt. Men jag minns sorgen, hur vår familj gick sönder. Fullständigt. Efter det fick jag klara mig själv. Tänk dig själv, jag var bara sju år. Men jag tror att där föddes den kämparanda som jag haft sådan enorm nytta av – inte minst när jag fick cancer. Detta att jag aldrig ger upp.

Vänta, hon måste läppja på kaffet, ta en tugga på bullbiten. Gå tillbaka till min fråga vad som fått henne att våga – och vilja – vara öppen. Också med sitt livs skuggsidor.

Det finns formulerat på olika sätt i boken: Att hon vill hjälpa andra. Förmedla hopp till de som har det svårt.

– Så många får besked om svåra sjukdomar. Kanske en cancerdiagnos. Det är dem jag tänker på. Nu börjar folk tack och lov prata om svåra saker, men det har tagit lång tid. Jag minns själv hur det var i början. Folk blev livrädda. Gick undan, vågade inte höra av sig. När jag sedan fick börja äta cortison, 32 tabletter om dagen, svullnade jag upp så ingen kände igen mig. Då blev det ännu värre …

Hennes kamp mot sjukdomen har redan fungerat som ledljus och trösteexempel. När jag läser Kärleken till livet tänker jag på promenaderna med min egen svägerska, efter att hon fått sin hjärntumör. Hennes trosvissa ”tänk på Marie Fredriksson, hon har klarat sig, då ska jag också göra det.” Min svägerska klarade sig inte. Men kanske, det är sådant ingen vet, gjorde kraftpåfyllnaden att hon fick ett extraår. När hon hann njuta av att bli farmor, följa en liten pojkes första steg.

I boken, den ärliga ”utan tjafs”, finns också en mer reportagemässig del, där Helena följer med på Roxettes turné till Australien. Får en inblick i världsstjärnelivet. Står pirrande i kulisserna när Marie Fredriksson går ut på scen för att möta havet av jublande fans.

– Hon var stencool, jag var helt i gasen. När jag undrade om hon inte var nervös förstod hon inte frågan. Vadå nervös? Det där har hon ju gjort i hela sitt vuxna liv. Och hon älskar det. Att Per Gessle och hon började jobba ihop igen, att Roxette återuppstod, tror jag varit en av de viktigaste delarna av hennes rehabilitering. Som hon säger någonstans i boken: På scen fick hon vara Marie igen, inte bara en cancerdiagnos.

Vi måste kanske ta sjukdomsdelen för sig. Inte dela upp den i smärtbitar, som i boken. Det känns som en kortversion får räcka, men inför den måste vi stillna, hejda oss: Det var den 11 september 2002, på dagen ett år efter terrordåden i USA, som Marie Fredrikssons värld rasade samman lika chockartat oväntat och oåterkalleligt som tvillingtornen i New York.

Hon var på väg till Antwerpen och ett Roxette-jobb med Per Gessle. Hade tagit en löparrunda med sin man Mikael Bolyos. Sprungit om honom. Kommit hem. Plötsligt mått dåligt. Gått för att vila – och nu hastat ut i badrummet när illamåendet tilltog. Där föll hon ihop. Fick epileptiska kramper. Slog huvudet mot badrumsgolvet så kraftigt att hon spräckte skallbenet. Iltransport till sjukhuset. Undersökningar – och diagnos. Hjärntumör. Det är här hennes resa in i mörkret börjar.
Behandlingarna. Sorgen. Oron. Hon har en man som hon älskar, två små barn. Mammor kan inte, får inte, dö.

Stapplande tar hon sig framåt, genom krisår och bakslag. Genom helveten som hon hade kunnat besparas; Expressens löpsedel att hennes cancer hade spridit sig vilket var lögn, lögn, lögn. Läkaren i Järna som sa att hon själv orsakat sin sjukdom genom att hon rökt och druckit för mycket. Nu slår hon tillbaka, ger sin bild. Nej, fel. Det känns inte som Marie Fredriksson är ute efter hämnd. Mer att fullfölja sin ursprungstanke; detta att skriva en bok om sanningen.

– Som den läkaren behandlade mig får man inte göra. Det kommer jag aldrig att förlåta honom.

Och mitt i turbulensen finns hon själv. Många som drabbas av en svår sjukdom kan känna igen känslan av att ha hamnat i ett kallt och kalt rum. Totalt ensam. Älskade människor kan räcka fram sina händer, men ingen når riktigt fram. Diagnosens yttersta konsekvens går inte att dela.

Och sen … som ett under, ett mirakel. Tumören kom inte tillbaka, hade hejdats. Sommaren 2006 bestämde sig Marie Fredriksson för att hon var frisk. Nu sitter hon framför mig, säger nästan viskande:

– Det var så många som inte trodde att jag skulle klara det. Läkare också. Men jag visste inom mig att jag skulle fixa det. Också de där åren när jag inte kunde prata, blev helt isolerad. Jag minns när vi satt och käkade middag hela familjen, hur Micke och barnen pratade med varandra. Jag kunde inte få fram ett ord. Det var hemskt. Ändå visste jag, hela tiden, att jag skulle klara det.

Varifrån kom vetskapen?
– Det är svårt att förklara. Jag har alltid haft en väldig styrka – och en stark gudstro. Men det är en av de få saker som jag inte vill prata om. Min tro är privat. Däremot vill jag prata om allt man kan övervinna om man – vad ska jag säga – om man bestämmer sig. När det var som svårast … även om ingen annan trodde på mig, gjorde jag det själv. Kände att jag måste. Och nu sitter jag här.

Din gudstro, har du haft den hela livet?
– Ja, ja, ända sedan jag var liten och gick i söndagsskola. Jag och min syster Tina. Vi hade en sådan underbar präst i Östra Ljungby. Det är väldigt ljusa, fina minnen. Alla sånger som jag älskade. När sedan min storasyster Anna-Lisa dog … tron blev sådan hjälp … för oss alla.

Hon biter en pyttebit av bullen, förtydligar:

– Men jag hoppas det framgår hur viktig min familj också varit. Josefine och Oscar som alltid finns, stöttar och skojar hur jag än mår. Och Micke  … utan honom … när jag blev sjuk fick han ta hand om allt och han gjorde det, han blev så himla stark.

Deras kärlekssaga hade inte varit särskilt trovärdig i en roman eller låttext. Det är bara i verkligheten som två människor kan mötas – det var i Sydney där hon framträdde med Roxette och Mikael Bolyos var på genomresa – drabbas av
ögonblicklig kärlek och göra ett val. Han friade efter 48 timmar. För henne fanns bara ett jublande ”ja”.

Vad såg du hos honom?
– Det mest fantastiska. Men framför allt, han är så rolig. Så lätt att ha att göra med. Vi har skrattat så jäkla mycket ihop. Och så har vi musiken, den betydde otroligt mycket när allt var som värst.

När de möttes var hon världsstjärnan som ägde världens arenor – och en ensam, rastlös tjej när applåderna tystnat. Den som kunde ringa hem till mamma från världens alla hörn. Men inte var det lätt för Inez Fredriksson i Östra Ljungby att riktigt förstå …

I boken berättar Marie utan omsvep: ”Hade Micke och jag inte träffats vet jag inte om jag hade orkat med Roxette längre. Jag klarade inte av den privata sidan av turnélivet, jag hängde på barer och drack för mycket. Jag var ofta ledsen och hade svårt med pressen att alltid behöva säga de rätta och bra sakerna. Att ständigt vara tillgänglig för alla, att alltid le utåt och vara glad.

Artisten Marie Fredriksson hade vuxit sig stor på den privata Maries bekostnad. Jag fick mindre och mindre utrymme att vara jag. Och när jag var jag var jag osäker, liten och vilsen.”

Människor kan välja, eller inte välja, att berätta om sina mörkaste slukhål. Men när man är den som ska ställa frågorna … Fanns det stunder när Helena von Zweigbergk kände att hon girade undan sådant som hon egentligen ville veta; av respekt för Marie eller brist på eget mod? Hon nickar och skakar på huvudet samtidigt. Förstår vad jag menar, men säger att det aldrig kändes så.

– Marie angav tonen. Det har verkligen känts att hon strävat efter sanningen. Även om hon, åtminstone i början, hade svårt att uttrycka sig. Hennes knappa språk gav boken färg. Gjorde att det blev mer densitet än pladder. När det krävs en viss ansträngning för att prata tramsar man inte omkring.

Och språket; med tanke på debatten som uppstod när det visade sig att David Lagercrantz inte ordagrant citerat Zlatan Ibrahimović i sin bok om honom. Har Helena von Zweigbergk gjort samma sak; skapat ett slags ”Marie Fredrikssonska”?

– Absolut inte. För mig var den där debatten jättekonstig, jag förstod aldrig vad det handlade om. Det är klart att det inte går att citera folk rakt av. Man måste sammanfatta, stryka, tajta till. Sedan har vi gått igenom allt tillsammans. Eftersom Marie inte kan läsa längre, har jag läst upp allt för henne. Kanske ändrat igen. Tillsammans har vi skapat berättelsen som är hennes egen.

Som en väv genom boken löper kollegers och vänners bild av Marie Fredriksson. Deras kärlek och uppskattning känns sann – men fanns det ingen som ville eller vågade vrida spegeln lite? Visa en annan sida av vännen och kollegan? Något som skaver, som man kan irritera sig på? Fredrikssons tös från Östra Ljungby har väl inte helt slutat reta folk efter att hon väckte hela familjen på söndagsmorgnarna genom att sjunga opera framför den tredelade spegeln.

– Jag har också tänkt på det. Men umgås man med Marie kan man inte låta bli att tänka på vilken kämpe hon är, hela tiden. Fri från bitterhet och avundsjuka. Att människor omkring henne valt att säga snälla saker känns ärligt. Som något de menar. Det har inte varit så att jag har sållat, nej …

För Helena von Zweigbergk, som de senaste åren mest ägnat sig åt sitt eget romanskrivande, har samarbetet inneburit så mycket mer än att samla Marie Fredrikssons ord och minnen. Hon har också fått inblick i popstjärnelivet, backstagepass till en värld som hon alltid varit nyfiken på.

I dag vågar hon påstå:

– Musiker är inte lika tillkracklade som vi journalister och författare.

Tillkracklade, vad betyder det?

– Att vi håller på med ord, ord, ord. Det är kul att prata med någon som kommunicerar med andra uttryck. Som sång, musik.

Om en stund kommer jag att fråga vad Marie Fredriksson har lärt av Helena von Zweigbergk. Men Helena får börja:

– Marie har gett mig mod att närma mig svåra saker. Våga tala om dem, utan skam. Det finns också något i hennes sammanfattning av tillvaron, vad hon kommit fram till, som jag kan relatera till. Typ: Livet är för fan inte att handla på NK. Hon har ett allvar som varit bra för mig att ta till mig. Är nästan aldrig ironisk eller sarkastisk. Försöker aldrig verka smart. För mig har det varit viktigt, skönt, att möta en sådan person.

Så mycket i livet är viktigare än denna förbannade stress.

Eftersom hon är så olika dem du annars umgås med, menar du?
– Ja, ungefär.

Nu frågar jag Marie, vad har Helena von Zweigbergk lärt henne.

– Det var en bra fråga. Att bli modigare, tror jag.

Hon sa samma sak om dig.
– Det kan bero på att vi haft så kul under arbetets gång. Jag hoppas, verkligen, att vi kommer att fortsätta träffas. Men vet du vad jag tänkte häromdagen. Att nu är den här boken klar – vi kanske ska skriva en till. Om livet som det är nu.

Livet nu, för Marie Fredriksson, är stillheten hemma. Lugnet och tystnaden som blivit allt viktigare för henne.

– Alla har så bråttom. Jag blir tokig på det, orkar inte med det. Jag vill njuta av dagen, familjen. Så mycket i livet är viktigare än denna förbannade stress. Det förstod jag inte förrän jag blev sjuk. Innan cancern var jag också en sån som bara rusade omkring.

Allt är förstås inte stillhet, tystnad.

Parallellt löper Roxettes framtidsplaner, efter jul väntar Sydafrika på Marie Fredriksson och Per Gessle. Hon glädjestudsar rakt upp i fåtöljen vid blotta tanken på turnén. Att möta publiken, hänga med musikerna och Per Gessle som hon känt sedan tonåren och Halmstad.

– Jag är Tvilling, säger hon som förklaring till den dubbelhet som hon har så mycket av: Både skör och stark. Både hemmakatt och den som älskar att åka ut i världen. Ta det lugnt – men också jobba, jobba, jobba.

Om sjukdomen förändrat hennes röst? Nja, kanske har den blivit lite mörkare.

– Men jag kör på som förr, jag kämpar i samma tonarter som förut, det är så jäkla roligt. Hur sången blir beror väldigt mycket på hur man mår, inuti sig. Har man sovit dåligt eller mår psykiskt dåligt hörs det direkt.

Det finns människor som överlevt svåra sjukdomar och efteråt säger att de snarast är tacksamma över det som hänt. Eftersom det lärt dem så mycket. För mig, själv cancerpatient, har det alltid låtit outhärdligt, obegripligt. Marie Fredriksson döljer inte sin sorg över sjukdomen. Vilken tragedi den inneburit. Alla år hon missade med barnen. Men mitt emot mig i en blå fåtölj kan hon också tala om allt hon lärt sig ta vara på, uppskatta. Som nuet, lugnet. Att följa årstiderna, vänta in vårens första näktergal, ta kraft av linden som växer utanför huset. Som hon sammanfattar i boken ”Hellre en lind än Facebook. För fucks sake”.

– Jag är en helt annan människa i dag. Mycket, mycket starkare, rent psykiskt. Gladare också, hur konstigt det än låter. Trots att 13 år gått i sorgens tecken har jag heller aldrig gett upp den kreativa sidan av mitt liv. Jag har målat, komponerat, sjungit. Just nu är det måla jag längtar efter. Vad det blir vet jag först när jag sitter där. Men jag har bestämt att pröva akvarell. I svart, blått – kanske.

Så bara din tröstebok kommit ut …
– Tröstebok??!! Hon rätar upp sig i stolen, spänner ögonen i mig. Plötsligt känns hon så lång. Och arg. Om jag fått för mig att hon skrivit en tröstebok så är det fel, helt åt helvete.

– Där finns så mycket mer än min sjukdom. Så mycket om musiken, Roxettes historia, hur vi varit ute och spelat under de här åren. Tröstebok låter så eländigt. Jag har aldrig sett mig som offer, aldrig någonsin …

Ok, jävlar-anamma-bok då, kastar jag fram som alternativ. Genast lutar hon sig tillbaka, tillstår att det är bra. I alla fall mycket bättre. Plötsligt minns jag sekvensen från boken när hennes man inser att hon är på väg att tillfriskna. Det är den kvällen när hon plötsligt blir irriterad på honom och fräser ”Jävla idiot”.

Så kan kärlek också stavas.

Hur den doftar – vilket hon påminde prinsessan Madeleine och Chris O’Neill om vid bröllopet i Slottskyrkan när hon framförde sin och Lasse Lindboms Ännu doftar kärlek – har vi redan fått veta.

– Som en sommaräng, sa hon alldeles i början. Där kan Helena von Zweigbergks ros och gardenia säkert också växa, och i kanten en sträng med smultron.

Ska vi fylla på med vänskapens doft räcker kanske svärtan från en nytryckt bok, minnet av salta tårar blandade med sötman i alla bullar som arbetsprocessen krävde. För nu blir det plötsligt bråttom, Marie ska sminkas inför fotograferingen.

– Det tar en jävla tid, försäkrar hon muntert.

Först efteråt inser jag att vi aldrig hann tala om döden. Vad Marie Fredriksson, stark i sin gudstro, har för bild av vad som händer efteråt. Helena von Zweigbergk vet inte heller. Konstigt nog.

– Tänk, det talade vi aldrig om. Vi var fullt upptagna av livet. 

Karin Thunberg, frilansjournalist, författare och dramatiker. Som en hel sommar gick och småsjöng Marie Fredrikssons "Du lilla sparvöga flyg över ängarna. Dröm dina drömmar så länge du känner liv."