Malin Sävstam: ”Det finns ett sedan”

Malin Sävstam förlorade sin make och två av sina tre barn i tsunamin för 20 år sedan och skrev om traumat här i Vi. Nu berättar hon om hur livet blev efter katastrofen.

Hur har du lyckats leva vidare efter det som hände?

– Vi människor överlever så mycket mer än man tror. I den akuta sorgefasen då någon i ens närhet har dött, går man själv från att känna sig död till att man få näsan ovanför vattenytan. Då ska inte något hållas inom en. Det är förfärligt. Lika hemskt som det låter. Då är det tid för tårar och förtvivlan. Då är det tid för den egoistiska delen av sorgearbetet. Men vad som händer sedan – det är den stora grejen. Vad du gör för att inte ramla ner i bitterhet och självömkan. Och det är som med allt annat: Det vi tränar på blir vi bra på. Det går att träna sig i att känna glädje, och mitt sätt att träna gick genom meditation, andningsträning och fysisk yoga.

– Många tror att meditation handlar om att lyckas hålla onda tankar ifrån sig. Det är tvärtom, du tränar för att kunna orka vara med det som är – även de mest smärtsamma tankarna. På så vis kan du även i framtiden möta besvärliga händelser i livet. Men om det låter som om det har varit lätt är det fel. Jag har ramlat ner i bråddjupa hål. Många gånger. Ofta är det förväntningar som sätter krokben för oss. Ju mer jag mjuknar i min förväntning desto bättre har allt blivit.

Hur lever du idag?

– Med tanke på det som har hänt kan man inte leva ett bättre liv än jag lever. Sorg är en egoistisk process, men om man sätter det mer i ett allmänmänskligt perspektiv blir det på något sätt lättare. Att förlora barn, det är inte på något sätt unikt. Hjälper den tanken? Ja… Den flyttar…

Malin hittar inte orden. Hon tittar ner på sin lilla hund, toypudeln Lola.

– Det har hänt så mycket med mig de senaste tre åren. Lola har öppnat portar i mitt hjärta jag trodde var fastfrusna. Jag kan vräka kärlek över henne och hon känner sig aldrig kvävd. Hon är den nu levande individen som jag har den minst komplicerade relationen med. Hon finns i min vardag, jag tar i henne, och känner hur hennes hjärta klappar. Och så förstås mina barnbarn… Jag kan gråta inombords av fullständig lycka över Inez och Henry. Och att allt gick så bra för min älskade Axel. I hans liv och vardag kan jag bidra och där kan jag också få slösa kärlek. Ett personligt tips är att du inte ska lära känna dina barnbarn via ditt barn. Försök få en egen relation med dem. Ha en tandborste hemma till dem och en pyjamas.

När är det som tuffast?

– December är hemsk. Jag VET att det inte är någon skillnad på den här månaden och andra. Men det är något som drar igång, på cellnivå. Jag tänker på allt vi gjorde för sista gången tillsammans, då 2004. Lucia. Jul. Elsa gick i trean och vi var på luciatåg i kyrkan som hon var med på.

Malin blir tyst.

– Men genom att träna selfcompassion (självmedkänsla) lär jag mig att det inte är konstigt att det känns svårt.

Hon berättar hur hon har varit ”tomtemor” på julafton för att vara aktiv och hjälpa andra barn att få en fin jul.

– En annan sak som hjälpt mig är en digital meditation som jag håller 26 december varje år. Det får mig att känna mig mindre ensam.

När det är fullt upp i ”nuet” blir det mindre grottande i det som har varit

Hon säger att det hjälpte när polletten ramlade ner att ingenting är för evigt. Ibland är det något fint som försvinner. Men även det dåliga försvinner. Det är inte december och jul hela tiden.

– Och i år har det varit ljusare och lättare än andra år. Det har varit fullt upp med Inez. När det är fullt upp i ”nuet” blir det mindre grottande i det som har varit och det som inte blev.

Malin Sävstam tänker också på Ulf. Som fanns där för henne när hon var på livets botten och som finns där nu, varje dag i hennes liv.

– Jag tror på kärlek. Att gå den mjuka vägen. Och det kommer inte gratis för mig. Jag måste träna på det hela tiden. Att stanna upp, släppa taget om axlarna. Mjukna. Att välja den vägen i livet. All personlig utveckling handlar om att vända sig mot det som känns trängst i livet. När man har identifierat stenarna i bäcken som bromsar upp vattnet och flyttat på dem – då kan allt flöda fritt igen.

Läs Malins Sävstams text om förlusten här:

”Den 26 december 2004 stannade mitt liv och allt förändrades”