”Den 26 december 2004 stannade mitt liv och allt förändrades”

Det har nu gått 20 år sedan tsunamin i Indiska oceanen. En av dem som befann sig i katastrofens centrum var Malin Sävstam Ahlstrand, som förlorade två barn och sin man i flodvågen. Här är hennes skakande berättelse om tsunamin och dagarna som följde efter den.

Ursprungligen publicerad i Tidningen Vi #1 2007.

I två år har jag varit huvudperson i min egen mardröm. Den 26 december 2004 stannade mitt liv och allt förändrades som genom ett trollslag. På några få minuter suddades vår familj bort. Min man Mats samt våra två barn Harald, tolv år, och Elsa, nio, omkom.

Kvar är vår äldste son Axel och jag själv. Hur livet så ofattbart fort kan förändras, från en solig familjefrukost där samtalsämnet var dagens lek på stranden till ett djävulskt inferno – kommer jag aldrig, aldrig att förstå eller kunna acceptera.

När Axel och jag låg på Karolinska sjukhuset bad min väninna Susanne att jag skulle berätta vad som hade hänt. Det var 7 januari 2005, och eftersom jag redan hade berättat flera, flera gånger och kände att mitt minne började blekna, bad jag henne att ta med en bandspelare. Jag talade in hela den fruktansvärda historien om vad som hände oss 26 december 2004 och dagarna efter.

Fram till oktober 2006 har jag inte orkat ta tag i berättelsen om de första dagarna, jag har haft fullt upp med att bearbeta förlusten av mina nära och kära.

Vi var två familjer, sammanlagt tio personer, som reste tillsammans till Thailand. Fyra av oss återvände levande. Väntan på information om våra barn Harald och Elsa blev lång. I juli 2005 fick vi besked om att Elsa hade hittats död; hon kom hem samma månad. I december kom Harald till Sverige, också han i en kista insvept i svenska flaggan.

Under hela 2005 förde jag dagboksanteckningar för att ”skriva av mig” den värsta smärtan. För att hjälpa andra som är mitt uppe i en sönderslitande sorgebearbetning hoppas jag så småningom kunna publicera dessa dagboksanteckningar i en bok. Fotnot: Stäng2007 gav Malin Sävstam Ahlstrand ut boken När livet stannar: En berättelse om att överleva på Albert Bonniers förlag.

När Jan Wifstrand, DN:s tidigare chefredaktör, uppmanade mig att dela med mig och berätta min historia, var jag först tveksam. Jag är inte journalist och vem kan vara intresserad?

Jan var envis och hävdade att historien är viktig, eftersom den ger dem som inte var där en möjlighet att förstå vad som verkligen hände. Det är Jan Wifstrand som coachat mig och bearbetat texten, ett stöd som jag tackar varmt för.

Khao Lak, Thailand

Som intet ont anande grisar på väg till slakt lämnar vi min bästa väninna Madelaine, hennes tre barn och hennes nye man vid frukosten för att hämta våra badsaker i vår bungalow som ligger bara 50 meter från stranden.

Inne i badrummet hör jag bilar som tutar och röster utifrån som skriker och gapar.

–Nu händer det grejer, säger Mats i en lättsam ton och jag hör hur han och barnen går ut för att titta.

”Så trevligt. Det är säkert den thailändska prinsessan som passerar”, tänker jag.

Jag fortsätter att borsta tänderna, men avbryts omedelbart av Mats hysteriska rop.

–Malin, Malin, skynda dig, det kommer vatten, du måste skynda dig!

Jag kastar mig ut och tittar ned mot havet och ser hur stranden äts upp av en grön-grå-svart sörja som väller fram, bubblar och fräser. Geggamojan har redan ätit upp stranden och har nått gräsmattan som löper ned mot stranden.

Ett öronbedövande ljud som från tusen miljoner ormar överröstar skriken.

Jag rusar mot Mats som står upp mot land, viftande och skrikande. Vi springer rakt igenom hela bungalowanläggningen, jag håller fortfarande tandborsten i ett krampaktigt grepp.

När jag kommer ikapp Elsa tar jag hennes hand. Vi hoppar över en mur, springer över en väg och ned i ett dike. Nu har vi kommit till hög vass, Elsa ramlar och jag skriker.

–Upp! Upp!

–Mamma, mamma, jag springer före dig i stället!

Hon springer så duktigt framför mig, hennes thailändska flätor studsar fram och tillbaka. Fortfarande, så här två år efteråt, är det denna bild som jagar mig på nätterna.

–Det kommer vatten från andra hållet också, ropar Mats då vi kommer ut på ett öppet fält.

Jag tar Elsas hand igen, vrider på huvudet och ser att det kommer vatten från två håll. Det är två grå väggar som bildar 90 grader och närmar sig med enorm hastighet.

PANG! Kraften från vattnet går inte att beskriva. Som att bli påkörd av en lastbil. Elsas hand rycks ur min. Våra kroppar far i väg som trasdockor.

Befinner mig i en tvättmaskin där jag virvlar runt och försöker få upp huvudet till ytan för att suga i mig luft. Sugs ned, kämpar upp, sugs ned och kämpar upp igen. Kommer över kanten på en höjd och faller handlöst flera meter ned i en fors. Det kokar under mig – jag är plötsligt mitt i ett Niagarafall. Under vattnet är det bara ett susande ljud – ovanför dånar och vrålar det.

– Åh, inte en gång till!

Kommer över en ny kant och faller återigen flera meter. Det suger i magen.

”Upp, upp, upp, kämpa, kämpa”, far det igenom mitt huvud samtidigt som jag slåss med all bråte runt omkring.

Bilar, tak, stolar, bord, parasoller – allt som fanns på stranden kommer farande i vattnet. Bubblet avtar något och jag ser hur jag forsar fram i en otrolig hastighet.

Toppen på hustak och trädkronor rusar förbi mig trots att det ser ut som om jag är mitt ute på havet.

”Nu dör vi allihop. Varför dör vi här?” tänker jag.

Får tag på en gren. Sliter och drar av all min kraft för att komma närmare trädet. Men när jag precis ska ta tag i trädkronan släpper grenen och jag åker i väg igen. En stor vattencistern kommer farande och ett av benen tar tag i mitt huvud som böjs bakåt.

”Åh, nu stryps jag.”

Men på något konstigt sätt kan jag haka tag i ena benet på cisternen och använda den som flytmedel en stund.

Ett nytt vattenfall kommer och cisternen försvinner i bubblorna. Jag försöker få tag på något annat. Mina krafter är helt slut och musklerna orkar inte slåss mer med alla saker som kommer farande. Är på väg mot tre stora stenhus i raketfart.

”Det slutar med att jag krossas mot husväggen”, hinner jag tänka.

I stället sugs jag in med fötterna före i en hög med bråte som har bildats framför husväggen. Efter mig forsar det prylar som fyller på högen. Jag sliter, slåss och kränger som en mask för att inte bli begravd under alla saker.

Lyckas ta mig upp och hör en röst snett bakom mig.

–Är det slut nu? Var kom vattnet ifrån? Är detta över? Är du svensk? Var är mamma?

Vänder mig om och ser en gråsvart sjöjungfru, helt nersmetad av lera, sitta på en likadan hög som jag själv. Får inte fram ett ord utan försöker bara suga i mig så mycket luft jag kan samtidigt som jag knäpper av mig min kjol. Måste kunna röra mig bättre i vattnet.

Bredvid mig på andra sidan ser jag ett thailändskt ansikte, en ung man vars kropp är täckt av bråte. Han viftar med en hand som sticker upp, svänger huvudet fram och tillbaka samtidigt som han stönar.

–Uhhhh! Uhhhh! Uhhhhh!

Jag börjar gräva ut honom och lyckas frilägga hans kropp. Men jag inser att han sitter fast med en järnbalk rakt över magen, som jag inte kan rubba och som jag varken ser början eller slutet på.

Jag ber den svenska flickan, som heter Hanna och är elva år, klättra över till min hög och hjälpa mig gräva en grop under mannen så vi kan dra ut honom.

Vi gräver, sliter och drar tills han är helt fri.

Medan vi gräver försvinner det mesta av vattnet runt omkring oss. Hanna och jag klättrar ner från högen och sjunker ned till vaderna i lera och vatten. Det ligger telefonkablar, elledningar och döda människor i leran.

–Akta, Hanna, ta inte i ledningarna! ropar jag.

Vi försöker hitta en ingång till huset, som jag trodde jag skulle krossas mot, för på andra våningen ser vi att det står människor på en balkong. Just när jag har lokaliserat ingången hör jag Hanna ropa:

–Pappa!

Det känns helt underbart när han kommer emot oss. Tillsammans tar vi oss upp genom huset. På första våningen är golvet täckt av lera, men på nästa plan är det stenplattor utan lera så jag förstår att vattnet inte har varit så högt upp.

Sätter mig på golvet och lutar mig mot väggen. En naken kvinna med burrigt hår kommer upp från trappan. På golvet ligger en apatisk brittisk pojke som får hjälp av en kvinna. Två tankar mal hela tiden.

”Detta händer inte. Det är en dröm – måste vara en dröm.” ” Jag är den enda som är kvar. Det kan inte finnas någon i min familj som är lika stark som jag. Finns inte någon som har klarat detta.”

Får kontakt med en svensk kvinna från Saltsjöbaden som har fått en smäll över bröstet och har svårt att andas.

Efter en stund har solen gjort att leran krackelerat och vi ser att det faktiskt går en väg nedanför balkongen. Det kommer ett par mopeder som får lyftas över träd, telefonstolpar och lastbilar.

Jag tar kvinnan från Saltsjöbaden i handen och säger att vi ska gå ned. Hon har förlorat sina glasögon och har svårt att se.

Vi går ned och kliver över döda kroppar, träd, bråte och telefonstolpar.

Den unge thailändaren som Hanna och jag grävde fram ligger på en madrass på gatan. Cirka 15 trashankar sitter i skuggan på trottoaren. Två engelsmän har tagit kommandot. Den ene organiserar oss och den andre, som verkar vara sjukvårdsutbildad, hjälper kvinnan från Saltsjöbaden, som behöver kräkas. De ger oss vatten och skänker oss några minuter av mental vila eftersom de verkar ha kontroll på läget.

–Are you saints? frågar jag.

Plötsligt kommer en man springande och ropar:

–Second wave is coming! Second wave!

Gruppen splittras och alla rusar därifrån. Kvinnan från Saltsjöbaden och jag får fullständig panik.

–Vi måste tillbaka! Vi måste upp igen! skriker jag till henne. Vi springer, klättrar och hoppar över det som ligger i vägen.

De döda kropparna börjar torka, men vi vågar inte riktigt titta på dem.

Chansar på en ingång och hoppas att det är samma hus som vi var i tidigare. Det visar sig vara ett annat, men som tur är kommer vi upp till en liknande balkong.

–Konstigt att vi inte hör några helikoptrar. Varför är det ingen räddning på väg? mumlar jag.

–Det dröjer flera timmar, säger min nyvunna kamrat.

Vi tittar ned mot havet och jag undrar hur långt det kan vara dit. Jag uppskattar det till 500 meter. (I dag, två år senare, vet jag att det är 1,3 kilometer.)

När det inte har kommit någon ”second wave” på en stund bestämmer vi oss för att lämna vår utkikspost. Vi tar varandra i händerna igen och börjar gå längs med gatan som röjs.

Just i det ögonblicket ropar någon:

– 45 minutes to second wave! 45 minutes!

Vi får totalpanik, börjar springa och svänger in på en väg som pekar rakt från havet upp i bergen. I cirka 100 meter går vi i lera, sedan blir vägen vanlig asfalt, som bränner under våra fötter. Vi stannar vid ett hus där det står mängder av små thailändska flip-flops utanför dörren.

”Mina fötter kommer aldrig att gå i de här bebisskorna”, tänker jag och tittar ned på mina 41:or.

Samtidigt går en amerikan förbi oss rakt in i huset med stora kliv. Kommer tillbaka med ett par gymnastikskor till min kamrat och ett par flip-flops till mig.

”Har jag sjunkit så lågt att jag måste gå och stjäla andra människors egendom”, far det genom mitt huvud när vi har fått på oss skorna.

Vi sköljer händerna och baddar våra ansikten i en tunna fylld med is som står utanför huset. I turbotempo passerar vi thailändare som går långsammare. Jag håller min kamrat i handen och går så fort jag kan. Känns nästan som om jag släpar henne efter mig. Jag räknar ut att det måste vara cirka 25 minuter kvar till second wave. (Ju mer jag tänker på det efteråt, desto dummare verkar det. Självklart kunde ingen veta hur många minuter det var till second wave – eller förutspå att det skulle komma en våg till. Just då uppfattade ingen informationen som konstig.)

Kvinnan från Saltsjöbaden flåsar efter mig, men jag fortsätter obevekligen att dra henne.

Vi möts av ett par pickuper som kommer nedför berget. En stannar och låter oss hoppa på. Den svänger tillbaka och kör och kör tills den slingriga vägen tar slut.

–Nu vet jag var vi är. Här var vi i går, detta är en återvändsgata, säger min kamrat.

Återvändsgata? Ingenstans att fly? Jag känner åter paniken slita i kroppen. Förstår att vi har kommit till vattenfallet dit turisterna kommer för att vandra och bada. Mängder med människor har kommit hit för att söka skydd. Många är svårt skadade och det råder en overklig stämning.

Ovanför en slänt står ett stenhus. Genom fönstret ser jag Mats och Axel sitta på golvet lutade mot en vägg. Kastar mig in och gråtskriker.

–Åh, ni finns! Ni finns! Trodde jag var ensam kvar!

Mats är gulblek och genomskinlig i skinnet och tittar på mig med glasartad blick samtidigt som han upprepar samma ord gång på gång: Jag har fått ett slag i bröstet. Jag har så ont i mitt bröst. Jag har kräkts så mycket lera. Trodde jag skulle dö flera gånger. Jag såg ljuset. Jag såg ljuset.

Smeker honom över kinden och säger att han ska lägga sig i framstupa sidoläge. Han mumlar att alla hans kläder hade slitits av och att någon har gett honom ett par mjukisbyxor som han har på sig.

Axel har ett sönderrivet plagg virat runt sin högerhand. Mats frågar var Harald och Elsa är. Jag skakar på huvudet, säger att jag inte vet, men att Axel och Mats ska stanna där de är och att jag går ut och letar.

Jag hittar inte våra barn, men väl David, vår väninna Madelaines 14-åring, till synes oskadd.

När det skymmer går vi alla ner till vägen, inser att vi inte kan vänta längre på barnen och våra vänner.

Till sist trycks vi in i en bil och efter en evighets resa anländer vi till sjukhuset i Takua Pa.

Här råder ett obeskrivligt kaos. Vi hamnar på ”Floor Four”, där vi ska tillbringa ett antal mardrömstimmar. Jag är stel i nacke och rygg. Axel får bandage om den smärtande handen.

På sjukhuset återfinner vi Anna, Madelaines sjuåriga dotter. Hon är helt sönderskrapad och har två stora blåtiror.

Mats och jag lovar varandra att vi ska klara krisen och att vi inte ska lämna Thailand utan Harald och Elsa. När vi återgår till min berättelse har vi tillbringat ett och ett halvt dygn i kaoset. Mats har inte fått någon vård och har svårt att andas. Men han har fått kontakt med Danne, Annas och Davids pappa, som anlänt till Bangkok från Sverige.

Vad tror du? Tror du att jag lämnar barnen ifrån mig? Är du inte klok? Det är inte aktuellt och har aldrig varit

Klockan är halv fem på morgonen 28 december. Dörren öppnas och det kommer in människor i olika omgångar som går runt den stora salen och frågar:

–Anyone from Germany?

–Do we have any Dutch citizens in the room?

–British passports? Are there any British people here?

–Italy? Italiano?

–French citizens? Francaise?

För varje omgång tänds hoppet hos mig.

–Vet ni något om svenskar? Har ni sett någon från svenska ambassaden? frågar jag.

Alla skakar på huvudet. Det kommer fram en man som presenterar sig som engelsk journalist. Jag frågar om han vet något om dem som ska hjälpa svenskar. Han ser ledsen ut och säger:

–Sorry.

I samma stund kommer det fram en sköterska som ska ”change dressing”. Jag får panik när jag förstår att hon ska börja gräva i mitt kött och tror att hon ska sy ihop mig igen.

Journalisten lägger sin hand på hennes arm.

–Wait.

Han försvinner och kommer tillbaka efter någon minut med sin kollega som är fotograf och talar thai. Han tolkar mellan oss och för första gången på två dygn känner jag mig förstådd. Sköterskan förstår att jag inte vill att hon syr ihop såren utan bara byter kompresserna. Journalisten och fotografen håller hårt i mig medan sköterskan arbetar. Jag vrider mig som en mask. Det är outhärdligt och det svartnar för ögonen. Journalisten säger om och om igen att allt ska bli bra.

Axel skriker längre bort i salen. Nu är de på hans hand igen. Klockan är halv sju på morgonen. I soffan bredvid mig sitter Anna och David.

–We will be back to look after you around 2 pm, säger journalisten.

Tänker att han inte är klok. Berättar för honom att vi ska därifrån och att vi inte kommer att vara kvar klockan två. Vi klarar inte ett dygn till här. Vi kommer att dö.

Ytterligare några timmar senare kommer det in en man.

–Are you from the Swedish embassy? frågar jag.

–Ja, jag heter Jonas och jag är den svenska ambassadören.

–VAR HAR DU VARIT?? Vi är flera svenskar här. Vi har varit här i två dygn och vi håller på att dö. Vi MÅSTE komma härifrån.

Jag är så arg att jag skriker åt honom.

–Danne Walkers barn är i alla fall i en busstransport på väg till Bangkok.

–Danne Walkers barn SITTER här i SOFFAN bredvid mig!

–Så de är inte på väg?

–Vad tror du? Tror du att jag lämnar barnen ifrån mig? Är du inte klok? Det är inte aktuellt och har aldrig varit.

Jag kan knappt prata, så arg är jag.

–Nu ska du se till att vi kommer till Phukets flygplats.

Han blir stirrig, tar upp sin telefon och knappar in ett nummer.

–Ja, hej du. Det här är Jonas. Det visar sig att dina barn är här på Takua Pas sjukhus. Det är väl lika bra att du stann…

Jag avbryter honom med mitt vrålande.

–Stoppa honom, han får inte lämna Phukets flygplats! Jag förstår inte att Danne fortfarande är kvar i Bangkok.

Är bara livrädd att vi ska åka om varandra. Jag förstår dock att Danne och Jonas har haft kontakt och att Danne har varit barsk mot honom. Jonas vänder sig mot mig.

–Jag kan inte garantera några transporter.

–Inte garantera transporter? Det enda du ska göra är att se till att vi kommer härifrån NU.

Jag håller på att koka över. Har inga krafter kvar, känner hur jag håller på att bli sinnessjuk. All min frustration går ut över mannen framför mig. tumultet dyker Mats upp.

– Nu måste vi härifrån, Mats, vi kan inte vara kvar, säger jag.

Mats håller med. Han ser sämre ut i dag, har svårt att gå och andas rossligt.

Ambassadören försvinner men är snart tillbaka.

–Det går bussar om tio minuter.

Klockan är 09.50 på förmiddagen 28 december. Jag reser mig upp som en robot och säger:

–Okej, allihop. Då går vi. Anna, David, Axel. Nu ska vi härifrån.

Mina ben bär mig inte. Det står en rullstol utanför salen som jag får sätta mig i. Färden ner till receptionen är kaotisk.

–Var är David? Håll samman. Mats kommer du?

Att hålla ihop vår skara är svårt. I receptionen har man satt upp väggar med bilder och namn på människor. Både här och på sjukhustrappen vimlar det av folk. Alla skriker och gapar i mun på varandra. Vi knuffas fram till en vit ambulans med ett grönt kors på, som ser ut att härstamma från 50-talet. På ena sidan finns en smal bänk, där Axel, David, Anna och jag sätter oss. Mittemot finns en brits som några hårdhänta män pressar ner Mats på. Han hostar ideligen och jag försöker visa med händerna att ryggstödet måste vinklas upp. Bredvid chauffören sitter två fnittrande unga flickor och tillsammans med oss sitter en kvinna som pratar oavbrutet med de tre i framsätet.

Mats hänger med händerna i en ögla i taket och försöker parera de skarpa svängarna. Barnen och jag skriker gång på gång:

–Slow down, slow down!

Resan är ett helvete och tycks ta en evighet. Vi har ont överallt, fordonet har inga stötdämpare och chauffören gasar fram till kurvorna för att sedan tvärbromsa. Gas-broms-gas-broms-gas-broms. Våra kroppar håller på att skaka sönder.

Ser på skyltarna att vi passerar Khao Lak, men tydligen åker vi i utkanterna, vi ser aldrig havet.

Till slut rullar ambulansen in på flygplatsområdet och vi ser ”vanliga” människor, hela och rena. Vår chaufför och hans tjattrande damer tjattrar ännu mer. Till slut hittar de fram till en del av Phukets flygplats som är avsedd för militärer. När dörrarna till vår ambulanstransport öppnas sträcks otaliga vitklädda armar in för att ge oss hjälp.

Mats får en rullstol och några läkare börjar undersöka honom. Lyssnar på hans hjärta och lägger en filt över honom. Vi sitter i en sal och får kex, dricka och rena kläder. Jag går på toaletten för att byta. Där finns TVÅL. Tvättar ena handen och ansiktet flera gånger. Såret i min andra hand värker.

Försöker tvätta hjälpligt runt om.

En läkare lånar ut sin mobiltelefon till mig och jag försöker få tag på Danne.

En doktor kommer fram till mig.

–Madam, madam, your husband is too ill to fly. We need to keep him here in a hospital in Phuket.

Jag går fram till Mats som halvsitter på en bår med en filt över sig.

–Mats, vi får stanna här.

–Nej, du måste åka till Bangkok med Axels hand.

Mats är så bestämd att jag inser att det är meningslöst att argumentera. Vi tittar en stund på varandra. Jag ber att få telefonnummer och namn på det sjukhus dit de tänker köra honom.

Jag får en liten skrynklig vit lapp i handen där det står Vachira Phuket Hospital och ett telefonnummer.

–Don’t worry madam, your husband will arrive in Bangkok within two days. He is too sick to fly right now.

Den thailändske läkaren ler mot mig och jag pussar på Mats, sedan rullar de i väg honom.

En sköterska klantar sig och sticker nålen för dropp så fel att min underarm svullnar till en fotboll

Efter många försök får jag äntligen tag på Danne som är på fel del av flygplatsen. Med hjälp av två thailändare, en bredvid mig och en bredvid Danne, får Danne information om var vi är.

Nu kommer det fram en vitklädd man till oss och pratar som försäljare.

–You are going to a hospital in Bangkok? Great hospitals. Very good international hospital. Everyone is educated in the United States. It is superb and if you are going to this hospital, I will arrange transportation for you from the airport.

Jag nickar förtvivlat. Han hänger en vit lapp med en logotyp runt min handled. Så kommer det fram en kvinna i strikt uniform med nya inskrivningslappar och börjar prata om sitt fina sjukhus.

Nu kommer Danne. Han kastar sig över barnen. Det är underbart att se honom. Han är så lycklig, frisk, stark och ren.

Han är som en Gud som kommer rakt nedstigande. Han har dricka och kex. Jag känner att jag kan släppa ansvaret för Anna och David. Kan koncentrera mig mer på Axel. Han har inte haft något på fötterna under hela tiden. Nu får han låna ett par flip-flops från Danne.

Berättar om sjukhusen som har försökt värva oss och visar lappen på min arm.

–Jag vet exakt vilket sjukhus vi ska till, säger Danne.

På kvällen den 28:e kommer vi till slut i väg med militärplan till Bangkok. Vi landar och tas i lyxig ambulans till Bumrungrad Hospital, där jag och Axel inkvarteras i varsitt rum.

Läkaren som undersöker mig bestämmer snabbt efter att ha sett mina sår att han måste operera. En sköterska klantar sig och sticker nålen för dropp så fel att min underarm svullnar till en fotboll.

Nytt stick och så rullas jag i väg för operation. Vaknar tidigt på morgonen efter, den 29:e. Det skär som knivar där de har opererat, jag får smärtstillande och får samtidigt veta att Axels hand ska opereras samma morgon.

När det ljusnar, på morgonen den 29:e, börjar telefonen ringa. Mats jobbkollegor i Thailand har lokaliserat oss. Jag berättar var Mats finns och ger dem numret.

En svensk arbetskamrat befinner sig på Phuket och beger sig till sjukhuset. Jag får veta att Mats är medvetslös och att de har sövt honom för att hans inre ska få vila.

Pratar med min syster Karin, som berättar att en av våra närmaste vänner och min chef är på väg till Bangkok. Förstår inte riktigt vad hon säger. Allt snurrar.

Får veta att Axels operation har gått bra och att han sover. Danne kommer och berättar att de har sovit på hotell efter att Anna röntgades. Inget är brutet, men hon har fått en kotförskjutning.

Klockan fyra på eftermiddagen stiger Göran och Ulf in i mitt rum. Det är otroligt, de har kommit hela vägen från Sverige.

Jag berättar om allt som har hänt och de gråter vid min sida. Nu måste Mats till Bangkok – jag hör någonstans långt borta hur de planerar för att kunna transportera honom till oss.

Flyg? Ambulans? Klockan nio nästa morgon ska de flyga till Phuket.

Varje gång de byter kompresser i mina sår är smärtan olidlig, som grävande knivar. Jag sover på smärtlindrande och sömntabletter några timmar natten till den 30:e. Halv nio på morgonen återkommer Göran och Ulf, askgråa i ansiktet.

–Har ni hört något från Mats?

Göran drar på svaret, men nickar tungt. Jag förstår omedelbart vad som har hänt.

–Ja, säger Göran, det värsta har hänt. Mats somnade klockan 06.20 i morse, han vaknade aldrig ur narkosen.

Jag faller miljontals mil rakt ned i ett avgrundsdjupt hål och vrålar ut min smärta.

–Det går inte!

Skriker, skriker och skriker.

Två timmar senare lyckas jag samla mig så mycket att jag ber Ulf hämta Axel. Han är så söt, kommer in i sin blekrosa pyjamas med mörkrosa elefanter på. Han har sovit gott och ser ut som en nyvaken 15-åring i konstiga kläder.

Han går in i rummet som en pojke, men lämnar det som en man. Under några fasansfulla ögonblick inser han att Mats inte kommer tillbaka. Livet är djävulskt och gör så fruktansvärt ont.

Det kommer in en psykiater som säger några thailändska visdomsord.

–What you need now, madam, is grief. All you gonna do today is cry, eat and sleep. And if you cannot sleep we will help you. And tomorrow you gonna cry, eat and sleep.

Göran och Ulf lämnar oss inte en minut på hela dagen.

På eftermiddagen säger Ulf att det står en ”riktig” präst utanför. Hon heter Katarina Bäckelin. Vi har ett kort samtal som känns bra.

Så kommer min svåger, Göran Claes, som är kirurg. Han har flugit från Sverige för att hjälpa Mats, men kom fram för sent. Jag får besked att mina systrar Maria och Karin landar i Bangkok tidigt i morgon.

Mitt i all turbulens flyttar personalen Axel och mig till nya rum, som inte är så lyxiga. Natten är en djävulsk dimma. Göran och Ulf har övertygat personalen att Axel och jag måste sova i samma rum så det ordnas en tältsäng. Vi ligger så nära att vi kan hålla varandras händer.

På morgonen den 31:a flyger Göran, Ulf och min svåger till Phuket för att leta efter Harald och Elsa. Mina systrar kommer till oss.

Min svåger ringer och berättar att han har varit på Vachira Hospital och läst Mats journaler och tittat på honom. Han ser fridfull ut. Hans lungor är igenproppade av lera och han har verkligen kämpat sig igenom dygnen på Takua Pa.

En dansk man kommer in i rummet och säger att han representerar danska och svenska ambassaden. Han ska hjälpa oss med pass och ber oss sätta tumavtryck på ett solkigt papper där det står Royal Danish Embassy överst. Med blå penna har han strukit över Danish och skrivit Swedish ovanför. Papperet ser ut som om han har kopierat det i en maskin från 60-talet.

Det hela känns oändligt fattigt. Han skriver våra namn och personnummer och säger att vi ska använda dokumentet för att flyga hem.

Maria hjälper mig in i duschen. Tvålar in mig och schamponerar mitt hår för att få bort leran som fortfarande sitter som klumpar i håret. Axel genomgår samma procedur.

Än en gång flyttar sjukhuspersonalen Axel och mig. Denna gång till en barnavdelning. Känner att jag blir galen och säger till Axel att vi ska tillbaka till våra gamla rum nu direkt. När vi går tillbaka kommer sjukhuschefen och en säkerhetsvakt.

– Madam, madam, madam.

Jag stirrar på honom och ställer mig som om jag är beredd att slåss.

– Three days, three rooms, three different teams. It won’t work. I lost my husband, I miss two of my children. I am not in shape to be moved around. I can not stay at a ward for children.

Männen vill lugna ner mig. Allt kommer att bli bra, försäkrar de.

När vi är tillbaka på mitt rum kommer psykiatern direkt.

–Now, madam, I think it is time that we help you lower your anxiety.

De bär in små rosa tabletter som verkar klippa av känslosnöret mellan hjärtat och hjärnan. Känns helskumt. Jag som har varit så aggressiv och på de senaste sex dagarna blir alldeles mjuk inombords.

Sent på nyårsaftonskvällen kommer även min bror, som bor i USA. Han ska också ner till Phuket och Khao Lak för att leta efter barnen.

Han flyger till Phuket och när systrarna kommer försöker Maria, på ett milt sätt, berätta att vi säkerligen kommer att flygas till Sverige snart. Hon har stött på svenska räddningsverket, som berättade att de kartlägger var svenskarna befinner sig och att alla ska hem.

Det svartnar för ögonen på mig. NEJ! Jag ska inte hem. Jag lämnar inte Thailand utan Elsa och Harald. Det har Mats och jag bestämt. Jag ska bara bli tillräckligt bra i mitt ben, sedan kan Axel och jag bo på hotell och leta efter barnen.

Maria ger sig inte utan börjar babbla om att Axel måste till Sverige för att få bästa vården. Förstår inte vad hon pratar om. Vi är ju på ett jättefint sjukhus som kommer kunna få ordning på oss. Jag är tvärilsken, ingen begriper någonting. De måste väl förstå att jag inte kan lämna det här rummet.

Jag blir nervös bara jag kommer ut i korridoren.

Fler rosa små tabletter serveras och jag känner mig mindre arg.

Tidigt på morgonen söndagen 2 januari 2005, sju dagar efter att vattnet tog oss, knackar det på min dörr. En stadig svensk kvinna med självlysande gul väst stiger in. Hon presenterar sig och berättar att hon arbetar för svenska räddningsverket.

Eftersom jag är beredd på vad hon har att säga, förklarar jag att jag inte tänker åka hem utan mina barn. Hon är vänlig men mycket bestämd. Jag inser snart att jag inte har något val. Trots att jag är oändligt upprörd måste jag erkänna att hon är ett superproffs. Detta är verkligen en person som vet vad hon ska göra.

Hon säger att vi ska åka hem i kväll.

Bestämmer mig för att försvinna. Blundar och låtsas som om jag inte finns. Vänder all koncentration in i mig själv – omvärlden finns inte.

När vi lämnar sjukhuset kommer de fyra som har letat efter Harald och Elsa tillbaka till Bangkok. Vi möter dem i entrén och förstår av deras miner att de har beskådat resterna av det helvete vi var igenom. Jag blundar.

En stor ambulans tar oss till Bangkok International Airport. Axel ska ha dropp flera gånger i natt och räddningsverket gick till slut med på att vi inte flyger med deras sjuktransport eftersom vi har med oss en egen doktor. Såg framför mig att vi skulle sitta tolv timmar i ett liknande militärflygplan som vi kom från Phuket i.

Det vimlar av folk.

Nästa kaos uppstår hos passpolisen. Eftersom Axel och jag har så snygga ”pass” från danska ambassaden som inte visar att vi ankom Thailand, så kan inte myndigheterna låta oss lämna Thailand. Till slut kommer vi loss och det blir rallykörning till gaten. Jag rullas in i det stora flygplanet. Ber om fler rosa tabletter. Motorerna väsnas och planet rusar över startbanan. Känner tyngdlösheten när vi lyfter och tänker återigen på mitt svek mot Mats. Vi skulle inte lämna Thailand utan Elsa och Harald.

Läs mer:

Malin Sävstam: ”Det finns ett sedan”

Kung Carl Gustaf gav tröst efter tsunamin