Lyssna på ett utdrag ur ”Glöm allt men inte mig”

Lyssna på ett utdrag ur ”Glöm allt men inte mig”
Redaktionen Vi

Lyssna på artikeln

Philomène Grandin har skrivit boken Glöm allt men inte mig om sin pappa, Izzy Young. Det är en bok om kärlek och om avsked. Men också om en pappa som arrangerade Bob Dylans första konsert och skapade ett nav för folkmusik i Sverige

För Bob Dylan var Izzy Young den förste som trodde på honom och övertygade honom om att han skulle kunna fylla Carnegie Hall med betalande gäster. För många människor i USA och Sverige var han den som såg till att folkmusik fick den uppmärksamhet den är värd.

Bara några år innan han dog fick han flera slutgiltiga erkännanden, hans dagböcker och amerikanska folkmusikbibliotek fick en egen sektion på Library of Congress och han blev inbjuden att närvara vid utdelningen av Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Han fick även närvara vid Nobelfesten i Stadshuset.

Här följer ett urval av texter från olika delar av boken Glöm allt men inte mig:

1980

Jag är sex år och vi ligger i gräset på Mariatorget. Så gör vi ofta. Pappas mörkblå kavaj är vår filt. Han ligger på mage och skriver med små bokstäver i sin dagbok. Jag lutar huvudet mot hans rygg och tittar i min serietidning. Man kan köpa dem för bara två kronor i en affär runt hörnet. De ser nästan ut som nya. Gräset kliar lite mot mina ben och armar.

Vi ligger så i en timme eller två. Ibland går jag iväg en stund och gungar, doppar fötterna i fontänen. Ibland somnar jag eller pappa. Sedan borstar han av kavajen och vi går till affären.

Affären. Butiken. The Store. Har alltid funnits, ända sedan jag var bebis. Ett andra hem, pappas lokal. Han knattrar på skrivmaskinen, klipper och klistrar sin folkmusiktidning. Sid 1, 2, 3, 4. Jag ritar. Det finns folkmusikböcker. Överallt. Pappas bibliotek. Höga bokhyllor, konsertaffischer och foton på alla väggar. Saxar, tejp och limstift. Han klipper ut artiklar från Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Och så utländska om han får tag på dem. Klistrar upp allt på papper, skriver datum och sätter in i pärmar. Det finns pärmar för folkmusik, Dylan, kriget i Kambodja och konflikten mellan Israel och Palestina. Jag gör en egen tidning, lånar pappas klisterkladdiga pennor, ljusbord och linjaler.

Ibland kommer det in någon. Oftast gubbar. De frågar om en skiva eller någon bok, om det är sant att pappa känner Dylan. Pappa suckar. Det finns inte mycket han säljer, bara lite skivor och något instrument, men hans tidning borde de åtminstone köpa. Den kostar bara fem kronor. Han skriker:

– Ni borde stötta mig!

Om de inte handlar något kastar han ut dem och vi ser hur de chockat går ner för gatan.

2016

Det är tidig novembermorgon och jag har precis lämnat Natasha på förskolan. Den första frosten ligger spräcklig över pölar. Jag går med snabba steg över Södermalms trottoarer när pappa ringer. Hans röst är glad samtidigt som han har svårt att andas. Han läser högt och stakar sig igenom ett brev på bruten svenska:

– Nobelstiftelsen … har äran att inbjuda herr Israel Young att närvara vid Nobelstiftelsens högtidsdag den 10 december klockan 16.30 …

Han avbryter sin läsning, säger att han inte kan se om även jag är bjuden. Jag ber honom läsa lite långsammare. Han läser igen, noggrant och övertydligt:

– Vid Nobelprisutdelningen i Stockholms Konserthus samt Nobelbanketten i Stockholms Stadshus … Nej, det står inget om dig i brevet!

– Om du vänder på pappret då …

– What?

– Det kanske står något på baksidan?

Han läser gång på gång samma mening. Till sist höjer han rösten, vill veta hur vi ska göra och vart jag ska ringa. Han vill att jag ska gå hem och kolla om jag också fått en inbjudan med posten. Jag hummar att jag inte kan göra det precis nu, samtidigt som jag tänker ”well, well, vi får väl se”. Men jag borde nog ringa någonstans och fråga, kanske till kvinnan från Svenska Akademien, hon som ville ha Dylans nummer. Jag bläddrar fram sms:et jag skickade till henne, hör pappa återigen haka upp sig:

–…äran att inbjuda herr Israel Young att på Nobelstiftelsens högtidsdag …

Dagen efter ringer han igen och lyckas högläsa hela brevet. Ord för ord i rätt ordning. Nu när han kan andas mellan meningarna lyckas vi förstå att han får ta med ett sällskap.

På kvällen ska han äta middag hemma hos oss. Jag plockar upp honom i affären.

– Tog du med dig Nobelinbjudan? frågar jag när vi satt oss i bilen.

Han säger att han inte riktigt minns, kanske har han lagt den hemma på sitt köksbord? Jag gör en U-sväng, kör mot Fredhäll och pappas lägenhet. Bäst vi hämtar den där inbjudan innan den försvinner. Om den inte redan gjort det.

Han sitter kvar i den mörka bilen medan jag skyndar mot hans port. Jag orkar inte vänta på hissen, springer upp fem trappor, nyckeln glider in i låset. Det var ett tag sedan jag var här. Lampan i hallen är trasig, jag gör en mental notering om att den måste fixas. Hur länge har den inte fungerat? Bilder på mig och barnen är uppsatta på kylskåpet som han ställt i hallen. En ensam tavla i hans sovrum, en dammig klocka på nattduksbordet, några växter i fönstren. I en av krukorna i köket ligger en halv potatis och några bananflugor vimsar runt den.

På kuvertet har han med stora bokstäver och fet tusch skrivit ”10e December”.

På trettio sekunder har jag gått igenom hans enda rum och köket. Jag borde hjälpa honom att sätta upp fler tavlor, det är för kalt här. Det är inte här han lever, lägenheten är bara ett nödvändigt ont, hans liv är det han har i affären.

Nobelinbjudan, ett litet bländvitt kuvert, ligger på köksbordet som också är hans skrivbord. Även om bordet är avtorkat har det en evig hinna av kladd som är omöjlig att tvätta bort. På kuvertet har han med stora bokstäver och fet tusch skrivit ”10e December”. Jag stoppar försiktigt ner kuvertet i jackfickan. Måste ner till pappa. Men något luktar. Starkt. Jag kollar sängen, lyfter på täcket som är prydligt sträckt över madrassen. Måste varit hemtjänst som bäddat. Det blåa underlakanet är skrynkligt, täckt med hudflagor, som grus i hela sängen. Jag har inte tid att ta tag i det. Ännu en anteckning i huvudet: Påminn hemtjänst att de måste säga till honom att smörja sig. De måste se till hans lakan. Varje dag! En hård stöt i magen. Jag borde komma hit oftare, hjälpa till mer. Vad är det som luktar?

När jag kliver in i badrummet slår stanken mot mig. Jag tänder lampan. Finns det smutsiga kläder i tvättkorgen? Locket till toan står öppen. Det är stopp. Jag försöker spola flera gånger. Fyller en blomvas med vatten i köket. Pappa väntar i bilen, snart kommer han komma upp och tror att jag inte hittat brevet. Bilen kommer då stå olåst. Barnen väntar på middag. Varför bär jag allting ensam?

Jag häller vas efter vas med vatten över det som ligger i toan. Hur länge har det varit stopp? En, två dagar … Fortfarande omöjligt att spola. Återstår bara en sak att göra. Jag hämtar den fulaste kniven i köket. Känner hur absurt det är, med ytterjackan på och med den eleganta inbjudan i jackfickan står jag och delar det som måste delas. Utan handskar. Bara gör. Drar i spolknappen. Det funkar. Trycker snabbt ner kniven i soppåsen, knyter ihop den, låser, springer ner för trappen. Hör hur påsen svischar ner i sopnedkastet.

Ute duggar det, som om vädret inte kan bestämma sig för om det ska vara vinter eller höst. Jag ringer Lasse, förklarar varför vi är sena. Han skulle garanterat ha kräkts om det varit han som fått göra det jag nyss gjorde. Pappa som en mörk siluett i bilen. Han blir lättad när jag kliver in, kan inte minnas att det varit något problem, tycker nog synd om mig när jag berättar om incidenten.

Vi kör hem och han talar oavbrutet om hur frisk och stark han är, hur han varje dag promenerar i flera timmar, säger att ingen kan slå honom.

Och ja, det har han rätt i, han är åttioåtta år och kärnfrisk.

1981

Stockholm brusar långsamt, det är sommarlov och pappa och jag är i Björns trädgård. Varm grå asfalt är den här storstadsparkens mark. Vi sitter mittemot varandra på varsin parkbänk med ett bord emellan oss. Han har köpt en halvliters GB-glass. Nougat och vanilj. Det är billigare och kanske godare än pinnglass. I kavajfickan har han två illa diskade teskedar och en hyfsat ren matkniv från besticklådan där hemma. Paketet ska delas på millimetern lika, det är en helig tradition.

Folklore Centrum, Izzy Youngs affär på Södermalm. // Foto: Markus Adler

Pappa sågar målmedvetet med kniven genom glassen. Kartongen fransas. När paketet delats ställer han bitarna bredvid varandra så vi kan inspektera att det blivit rättvist. Nästan alltid blir han stolt över resultatet. Han är den fenomenale bagarsonen ”from the Bronx” som redan som barn lärde sig skära bröd och limpor i exakt lika stora skivor. Bagarsonen som tidiga morgnar inne på ett mjöldimmigt bageri i New York kastade brännheta och nybakade bröd mellan sig och sin lillebror.

Glassen är mjuk, det tog ju en stund att gå från Konsum till parken. Det är bara pappa och jag och några envisa duvor som håller till här.

2016

Vi tar hissen ner till Mariatorgets tunnelbaneperrong. Pappa skryter om att han är smart som inte väljer trappan:

– Där ser du att jag är försiktig!

Jag säger att det är jättebra och ser min egen reflektion i hissens fönster. Mitt ansikte ser annorlunda ut med glasögon, jag har nyss haft en ögoninfektion så jag vill inte ha på mig linser. Det blir lite stelt mellan oss, vi är inte vana vid att stå tillsammans i tunnelbanehissar.

– Så, vad jobbar du med? frågar han för att bryta tystnaden.

Jag tittar chockat upp, mumlar att jag framför allt läser in ljudböcker, att jag ibland är skådis, att jag skriver.

– Aha …

Han tittar ut genom hissens fönster.

Det kliar i kroppen. Nu vill jag att hissen stannar. Väl på perrongen fångar jag hans blick.

– Pappa, du vet att jag är din dotter va?

Han hajar till.

– Åh förlåt, jag kände inte igen dig med de där glasögonen.

Jag spänner ögonen i honom.

–Du får glömma allt, men inte mig.

– Jag lovar.

Jag tar hans hand i min, är både varm och arg när vi går in i tunnelbanan. Vi sätter oss mittemot varandra och jag proppar ner glasögonen i ryggsäcken bland böcker och annat. Ser på honom, utan glasögon blir han lite suddig. Han ler. Han känner igen mig.

Läs intervjun med Philomène Grandin här