Lupinkriget som delar landet

Kärlek och hat, attack och försvar. Hur kan en blomma väcka så starka känslor? Anna Dahlqvist minns sin mammas sista lupinjakt och finner tröst när lupinen hamnar på Naturvårdsverkets nya lista.

När gick startskottet för lupinkriget? Kanske var det 1998, året då de första rapporterna om blomsterlupinen samlades in på artdatabanken. De klassas där som invasiv med tillägget ”mycket hög risk”. En älskad sommarblomma blev skadeväxt, ett hot mot den biologiska mångfalden.

Naturvårdsverket har tagit ställning och uppmanar till att dra, gräva eller slå lupinen innan den sätter frö. Blomsterlupinen beskrivs som en av ”de mest problematiska” invasiva växterna. Nu sätts den upp på den första nationella förteckningen över invasiva arter, tillsammans med bland annat parkslide, vresros och mink.

Naturvårdsverket hoppas lämna över sin lista till regeringen vid halvårsskiftet för beslut under nästa år. På sikt ska den ge mer muskler, större möjlighet att utfärda förbud och ställa krav på markägare. Blomsterlupinen ska bekämpas, om möjligt utrotas, i alla fall begränsas.

Där har vi det, svart på vitt, tänker jag. Jag finner de myndighetstorra dokumenten märkligt trösterika.

Vi går längs vägkanten och spanar. Där! Mamma pekar bestämt med gångstaven och vi hoppar, jag och pappa, över diket och in bland snåren. Lite längre in. Precis bakom dig. Det är sommar, solen står högt, och tumören på mammas ryggrad har gjort henne orörlig. Trots allt går vi på ännu en lupinjakt, sliter och drar, fyller plastpåsarna med de lila, blå och rosa blommorna. Det är svettigt och prasslar som från huggormar, säkert är det gott om fästingar, men det är de allra sista månaderna och jag skulle göra vad som helst för henne.

Mamma andas tungt, det är tumörerna som växer på lungorna. Hon vet och vi vet att nästa sommar kommer hon inte att finnas här. Men blåklockorna, prästkragarna och den gula käringtanden kommer förhoppningsvis att blomma. Gläder det henne? Det är för fjärilar och bin, för barn och barnbarn, för oss som kan räkna med flera somrar. Om det inte är glädje så är det i alla fall en mening, ett löfte om att tiden inte stannar. Till höger, intill björken. Mamma med solglasögon mot en klarblå himmel. Outtröttlig i sin lilla del av världen. Jag som tar i med all min kraft, som kommer hem med rivsår på armarna.

En gång var de vackra, jag vet att jag tyckte det, och kanske är det en orättvis ilska jag riktar mot de praktfulla blomsterlupinerna (Lupinus polyphyllus) som inte vill annat än liv. De kastar ut sina frön explosivt, det kan bli mer än tusen stycken per planta. Sedan kan fröna bida sin tid och behålla förmågan att gro i sjuttio år. De är överlevare, saknar ont uppsåt. Likväl är de erövrare. Ursprungligen från Nordamerika, förvildad i Sverige sedan över hundra år. Oförmögna att samsas med de skira ängsblommorna brer de ut sig på andras bekostnad. Pollinatörernas utbud begränsas, många är inte anpassade för att komma åt lupinens blommor.

Mamma valde sida för flera år sedan, men med kriget om lupinerna är det som med mellovinnare – det delar Sverige.

Hatet mot lupinerna är olustigt läser jag i en insändare. Den riktar sig till en annan engagerad medborgare som dessförinnan manat till att plocka av blomsterlupiner för att rädda ”vår vackra flora”. När blommans skönhet hyllas av en insändarskribent besvaras det med att skönhet inte är ett argument och att lupinens existens inte borde vara något att debattera. I en tredje lokaltidning avslutas försvarstalet för blomman med ett: ”Länge leve lupinen!”. Och så finns det hen som förtvivlar över att ”lupinterroristerna slagit till och sått lupiner i alla väderstreck från byn räknat”. Samma skribent minns hur en vacker blomsteräng ” (…) förvandlades till monokultur av blomsterlupiner.”

Känslorna svallar. Kärlek och hat, attack och försvar. Lupinfanatikena (de som bekämpar) ställs mot lupinterroristerna (de som befrämjar). Lupinkriget börjar likna en sommartradition. I vissa fall paketeras det, något förvirrande, som ett kulturkrig. Å ena sidan är lupinutrotarna en vilseledd grön pk-elit, å andra sidan kopplas begreppet invasiva arter till främlingsfientlighet.

Starka känslor tenderar att bli vrålstarka på sociala medier. Livsstilskonton med konstfulla lupinbuketter i sommarljus kommer påfallande ofta med ett förbehåll i stil med: JAG VET ATT DE ÄR INVASIVA och en försäkran om att de kommer att slängas I BRÄNNBART (som påbjudet av naturvårdande myndigheter).

Kommentarerna illustrerar olika stridspositioner. Vanligast är det enkla men inte helt entydiga ”jag älskar lupiner”. Andra skriver att de aldrig kommer att betrakta dem som ogräs, ibland med ett tillägg om att de önskar fylla trädgården med lupiner. En tredje kategori lutar åt ”fake news”, de har minsann haft lupiner runt hörnet i evigheter och inte har de spritt sig? Slutligen har vi bekräftarna, de som upprepar och utvecklar hur invasiva och hotfulla lupinerna är, som ”blodtörstiga hyenor”.

I byn där vi drar upp lupiner råder också oenighet, om än inte med samma aggressivitet. Där finns grannen som har dem i sin trädgård, som rycker på axlarna åt mammas biologiska mångfald med ett ”de är ju så vackra”. Men de flesta verkar mest ointresserade. Det kan förstås hända att de kikar på oss bakom gardinerna och undrar om vi inte har något bättre för oss. Skakar på huvudet, muttrar om fanatism. Några kommer med glada tillrop och kanske slår de själva av en eller annan lupin på ägorna.

Vi fyller sopsäckar och kör dem till tippen. Barnbarnet får fem kronor per planta och kommer upp i hisnande femhundra spänn på ett par dagar. På kvällen, när mamma ligger nedbäddad, tar jag en ny vända med plastpåsen. Det är möjligt att det går överstyr, att jag tar alltför lätt på tomtgränserna. Ett vuxet barn som är på väg att förlora sin mamma och som inte kan göra mer än att slåss mot lupiner. En fiende jag kan se.

Det finns numera över 45 000 rapporter om blomsterlupinen på artdatabanken. De sträcker sig från Trelleborg i söder, rör sig norrut över tid, för att dyka upp i Kiruna 2021. Fältbiologerna har lanserat en inofficiell lupinbekämpardag. Återvinningscentraler har särskilda kärl för invasiva växter. Naturskyddsföreningen driver kampanjer. Den nationella förteckningen över invasiva arter kommer, för oss på ”bort med lupinerna-flanken”, som kronan på verket.

Det har gått en vinter och en vår. Nu kommer de tillbaka, blomsterlupinerna. Solen står återigen högt på himlen. Vi gör det för mormor, säger min dotter.