Lugnet efter stormen på Svenska Akademien

Konflikterna i Svenska Akademien har ersatts av fokus och arbetsflit, enligt ständige sekreteraren Mats Malm. Han tycker att Akademien numera präglas av en stark vi-känsla.

”Jag ser alltid fram emot torsdagsmötena. Tidigare under mitt yrkesliv har jag mest suttit och forskat för mig själv. Jag är ju inte utbildad i att vara ständig sekreterare. Men jag har lärt mig mycket av uppdraget, inte minst hur viktigt och berikande det är att ha ett ständigt utbyte med andra. Jag uppskattar verkligen vi-känslan i gruppen.

Jag har inte gått någon chefskurs, men jag kom in i verksamheten under en period då hela organisationen sågs över. Jag hade gott stöd för att förnya arbetet och försöka skapa en bra arbetsmiljö. Det hade varit en kaotisk tid, men jag blev omedelbart överraskad av att alla var så vänliga och att det fanns en öppenhet och ett så stort intresse för vad vi som var nya i gruppen tyckte och tänkte.

Jag är ju i viss mån ansvarig för gruppen, så jag ska kanske inte berömma den för mycket, men jag vill mena att stämningen är väldigt god, och det gör att arbetet känns roligt och konstruktivt. Sådant kan man aldrig ta för givet, och gruppdynamiken kan förstås variera över tid.

För att alla ska känna sig trygga och komma till tals försöker jag vara så transparent som jag kan. Att det händer nya saker som ledamöterna inte får information om, att de är tvungna att lägga tid på att försöka räkna ut vad som gäller, är aldrig en bra utgångspunkt.

Vi ses ofta och med en regelbundenhet, på så sätt blir mötena en stor del av livet. Mellan vissa ledamöter uppstår djupa vänskaper, andra kan uppskatta varandra stort utan att veta särskilt mycket om deras privatliv.

Under mötena tilltalar vi varandra herr och fru. Det kanske låter väldigt formellt, men det är en gammal tradition som handlar om att skilja sak från person. Titlarna ger stöd för att vi kan vara oense i sak och i diskussioner, då är vi herr och fru med varandra, men efter mötet äter vi middag tillsammans på Den gyldene freden och är goda vänner. Då är vi du och jag med varandra igen.

Under arbetsåret sammanträder Akademien varje torsdag klockan 17 i sessionsrummet i Börshuset. Dessa veckosammankomster, som brukar vara ungefär en och en halv timme, är slutna sammanträden. Ingen förutom ledamöterna får delta, enda undantaget gäller Akademiens beskyddare, H.M. Konungen.

De flesta av oss brukar vara på plats, men under pandemin tvingades vi hitta nya mötesformer. Då började vi ha torsdagsmötena på videolänk. Vi har behållit det som ett alternativ till det fysiska mötet.

Höstens sammankomster drar igång i mitten av september, då kretsar mycket runt Nobelpriset. Nomineringarna från hela världen kommer in i januari, då har vi en lista på ungefär 200 namn som ska bantas ner till 20, 25 i april. I maj ska den korta listan, med en handfull namn, vara klar. Då har vi sommaren på oss att gräva ner oss i litteraturen. Pristagaren offentliggörs i början av oktober, och prisutdelningen sker den 10 december.

Men Nobelpriset är bara en del av Akademiens arbete. Priset har delats ut sedan 1901, men Akademien bildades över hundra år tidigare med uppdraget att arbeta för svensk litteratur och det svenska språket. Vi delar ut en rad priser och bidrag till författare, kritiker, översättare, lärare och bibliotekarier. Arbetet med svenska språket och litteraturen är nog det som tar mest tid. Att vara ledamot är ett hårt arbete, och varje torsdagsmöte kräver stora förberedelser, och en god överblick av både forskningsläge och litteratur.

Miljön spelar en viktig roll tycker jag. Jag häpnade när jag kom till Börshuset första gången. Det är en väldigt vacker byggnad från 1700-talet. Till viss del har jag vant mig vid det vackra, men att se alla böcker i den här omgivningen och att ha tillgång till en sådan läsesal som Nobelbiblioteket, kommer jag nog aldrig att sluta uppskatta. Det är en sorts ständig ärebevisning för litteraturen och språket.

Jag upplever att alla ledamöter anstränger sig för att bidra till stämningen i gruppen. Med den historia som vi har är det kanske inte så konstigt. Man kan förstås arbeta för en vi-känsla, men den går ju inte att skapa ur intet. Men när den väl kommer så är den en gåva.”

Berättat för Anna Wahlgren.

Ur Tidningen Vi #10 2023.