Litteraturkritik: Kvalificerad analys eller konsumentupplysning?

Kvalificerad analys eller konsumentupplysning – vilken roll ska litteraturkritiken egentligen spela? Frågan är åter på tapeten, inte bara i Sverige.

Som så ofta blir det inte mycket kvar av ett författarskap, när tiden väl har tuggat klart. Exempelvis får man väl gissa att den mångförslagne och produktive politikern/journalisten/författaren August Blanche (1811–1868) grämer sig i sin grav. Av allt ambitiöst och mindre ambitiöst han skrev är det bara en rad som bevingats. Den utsägs av teaterchefen Sjövall i lustspelet Ett resande teatersällskap från 1848 och lyder:

”Fan skall vara teaterdirektör!”

Ja, bevingad i den meningen att den ännu är något slags allmängods. Och därmed även låter sig återbrukas i andra sammanhang. Som det här, när jag skriver:

”Fan ska vara litteraturkritiker!”

För när Göteborgs-Postens tidigare kulturchef Björn Werner, nu krönikör på Svenska Dagbladet, i december riktade om artilleriet inför sin andra salva så var det litteraturkritikerna han tog sikte på.

Den första bredsidan då?

Jo, den hade han några dagar tidigare avfyrat lite mer allmänt mot Augustpriset. Anledningen att Werner alls då lade an var att han tidigare under året hade antagit erbjudandet att ingå i prisets elektorskommitté. Det visade sig, enligt Werner, vara urtråkigt. De sex titlar som juryn vaskat fram ur förra årets bokflod var antingen för svåra eller för trista. Han somnade flera gånger under läsningen. Augustpriset, argumenterade han, borde i stället ha tilldelats en bok som kunde älskas av den breda läsande allmänheten.

Werners kanonad mot Augustpriset följdes av moteld från litteraturkritiker i dagspressen. Werner ansågs ha dumförklarat sig själv, sakna koncentrationsförmåga i allmänhet och läsförståelse i synnerhet. Vilket alltså fick Werner att ladda om. I sitt svar menade han att hans kritik hade träffat en nerv hos hans belackare. Dagens litteraturkritiker skriver, enligt Werner, inte för den där breda läsande allmänheten. De randar för varandra – en klubb för inbördes beundran. Men, siade han, det är slut på det:

”I den mätbara digitala kulturjournalistikens era är kritiker så illa tvungna att anpassa sig till en bredare grupp läsare för att alls motivera sin existens som den kommersiella produkt man alltså är. Då måste man också anlägga ett konsumentkritiskt perspektiv på litteraturen – är detta värt att lägga tid på? – och inte bara ett (i bästa fall) litteraturvetenskapligt sådant.”

Kritiken mot litteraturkritiken tycks ligga i tiden. En snarlik debatt pågår i Danmark. Den inleddes i Politiken, när Skandinaviens meste litteräre agent Lars Ringhof gick till generalangrepp mot en kritikerkår som han anser står med ryggarna vända mot vanliga läsare. Ringhof menar att denna ”snobbism” får rakt motsatt effekt – de böcker som kritikerna vurmar för når inte ut, eftersom de ”trägna och glada bokläsarna inte känner sig välkomna i något som liknar ett exklusivt sällskap för specialintresserade”.

Ett snävsynt kotteri. Passé.

Som sagt, det ska fan vara litteraturkritiker.

Men för att återvända till Björn Werners beskrivning av den, enligt honom, inkrökta litteraturbevakningen. Han förespråkar en litteraturkritik som är konsumentupplysande och tilltalar många slags läsare. Vad författaren och akademiledamoten Artur Lundkvist skulle ha tyckt om det behöver vi inte gissa oss till. Lundkvist skrev nämligen redan för drygt 50 år sedan: ”Det klagas över att litteraturen är för svårtillgänglig och krävande, växande skaror tar sin tillflykt till underhållningsläsning av enklaste slag, ofta till det tarvligaste raffel. Tidningarnas kultursidor sviktar under trycket från en bred opinion som vill ha bort dem helt eller också ersätta dem med ytliga notiser, lättfattlig konsumentupplysning.”

De flesta böckerna hittas aldrig.

Att jag alls kan dra Lundkvists text ur kavajärmen har jag Horace Engdahl att tacka för. Han citerar nämligen just den passagen i sitt anförande Högkultur som subkultur? från 2006. Anförandet har dessutom även i övrigt något att tillföra i det här sammanhanget. Engdahl frågar, lite tillspetsat, om det som traditionellt betecknats som högkultur nu är ett särintresse bland andra? Han skriver:

”Den högre kulturens dilemma är att den lever på sin universalitet, medan mindre anspråksfulla kulturuttryck inte behöver låtsas att de angår alla. Populärkulturen är pluralistisk och tolerant, den högre kulturen beroende av det absoluta. Den som kan sin Dante, tycker att Dante har något att säga varje människa. Den som kan sin Paasilinna vet att inte alla har just den sortens humor, men det bekymrar honom inte så värst.”

Med andra ord bygger den klassiska litteraturkritiken på att den ägnar sig åt något som är, eller borde vara, allmänt angeläget. Även smal litteratur är i det perspektivet bred, eftersom de frågor och ämnen den gestaltar ”angår alla”. Men om för få känner till, eller bryr sig om de klassiska referenserna, då är de inte längre universella. Och litteraturkritiken som vi känner riskerar att hänvisas till specialtidskrifter.

I förlängningen väntar den värld som Björn Werner ritar upp – ett verks värde (om vi även räknar litteraturkritiken som en konstform) avgörs av dess spridning. Det flertalet gillar är också vad som ska uppmärksammas. Med samma logik så borde tidningarna därför recensera McDonald’s i stället för att bedöma Michelinkrogarna.

Och det kan man ju tycka. Vi lever i ett fritt land.

Det nyutkomna numret av skriftserien Ariel litterär kritik har som tema ”Nå ut, nå fram, nå in – om distribution av litteratur, konst och kritik på 2020-talet ”. I det konstateras att det som skrivande människa aldrig har varit så lätt att nå ut som nu. Förlagen publicerar fler böcker än någonsin tidigare. För den som har en slant över är det fritt fram att själv ge ut sitt manus genom något hybridförlag som låter författarna stå för kostnaderna.

Det är ett skäl till att majoriteten av ”kvalitetslitteraturen” i Sverige numer utkommer på småförlag. Detta enligt en utredning, Skilda världar, som Svenska Förläggareföreningen presenterade i höstas.

Problem tillstöter dock i nästa led, att nå fram. I en av numrets fyra essäer skriver Magnus William-Olsson:

”Om alla författare som vill kan nå ut är det alltså betydligt svårare att nå fram i synnerhet med böcker. De allra flesta böckerna hittas aldrig av dem som skulle vilja läsa eller åtminstone ha läst dem.”

För att säga det kort: Utbudet överstiger efterfrågan med råge.

Och sista ledet, att nå in i läsaren, det vill säga framkalla den fördjupade koncentration och självförglömmelse som är förutsättningen för en stor läsupplevelse, är ytterligare ett hinder. Bara en odisciplinerad fingerrörelse bort väntar ju en spännande tv-serie, en intressant artikel, en diskussion i sociala medier eller sms som ska läsas och besvaras.

Kanske är helt enkelt konkurrensen om vår tid och uppmärksamhet en av anledningarna varför litteraturkritikens roll än en gång diskuteras, både här och i våra grannländer? Om kritikerna i egenskap av experter ska guida oss i det överväldigande utbudet, vilka författarskap är det då som ska lyftas upp ur den larmande hopens dal? Ju mindre andel av helheten som ryms i rampljuset, desto mer ifrågasatt kommer också urvalet att vara. Och vad ska kritikerna själva göra, för att nå ut, nå fram, nå in, med sina texter och recensioner? Även de har ju att kämpa om uppmärksamheten, med risk för att tonläget skruvas upp och formuleringarna spetsas till.

Ställd inför denna snabba och genomgripande förändring kan man – möjligen – vilja luta sig lite mot den amerikanske författaren Saul Bellow. I en intervju året efter att han hade tilldelats 1976 års Nobelpris förklarade han sig kallsinnig till allt vad som omgärdar litteraturen – kritiken, forskningen, marknadsföringen, utmärkelserna, prispengarna, den offentliga diskursen. Han jämförde med kristendomen – ”Vi började med att tro och fick kyrkor.”

Bellows uttalande kan kanske ses som lite paradoxalt. Han var nämligen själv verksam som både kritiker och universitetsprofessor. Men det är väl lätt hänt, när man har något så komplext och motsägelsefullt som litteraturen som sitt arbetsfält? Det han sätter fingret på är i alla händelser anledningen till varför jag skriver det här och att du läser det – det enskilda, individuella mötet mellan en själv som läsare och en fantastisk bok. Det är ju trots allt det intima mötet som litteraturen i grunden handlar om – litteraturtroende är man även utan katedraler.