Lennart Sjögren: ”Poesin tog hand om mig”

Långt borta från alla litterära kotterier har poeten Lennart Sjögren levt sitt liv på en ärvd gård på norra Öland. Författarkollegan Tove Folkesson, också hon ölänning, sökte upp honom för ett samtal om dikt, liv och honung.

Och björklövet som blev funnet
långt ute till havs
där det vilade i sin egen grönskande båt.

Lennart Sjögrens dikt ur Havet från 1974 står ristad i kalksten på Borgholms stadsbibliotek, jämte inledningen till Carl von Linnés öländska resa och en rad av Stagnelius.

– Jag är på ett sätt en misslyckad människa, säger han.

Poet genom sju decennier, efter över trettio diktsamlingar och i vintras utkommen med Det röda äpplet, enligt kritiken ”en dikt som i ofattbart enkla rader rymmer mångfalder, existensens hela bråddjup”. 2022 mottagare av Tranströmerpriset, efter bland andra Louise Glück och Inger Christensen.

Jag har aldrig träffat Lennart, vi har talats vid på telefon flera gånger, men hans ställe ligger långt ifrån mitt. Jag får köra länge längs nordvästra ön utan att träffa på mer än någon enstaka VVS-bil vid sidan om sjöfågel.

Sten och grus och tröstlöst saltvatten.

Ett land där bara taggiga växter trivs, enbuskar, tall, martorn, sådana som kan leva på lite, stå emot mycket.

Definitionen av ordet ”karg”.

Hur ska jag kunna berätta om den här resan? Hur ska jag kunna berätta om solen som sjunker över sundet, gjuter guld över ytan medan bomber faller i Europa? Hur ska jag berätta om ljuset i Lennart Sjögrens väsen när han vinkar från trappen, kommer runt brygghusgaveln och hejar på mig med en kram efter all denna coronavinter?

Hur ska jag berätta om bondkökets lena slagbord, honungsburken de karvar ur till kaffet? Havremjölk och pulverkaffe, mina små snödroppar som de sätter omsorgsfullt i glas. Hur ska jag berätta om rullgardinen i västerfönstret, som målats till ett mörknat hav. Hur ska jag kunna säga något om en diktare som inte har något att säga, ”förr hade jag mycket att säga”, men som fortsätter skriva.

– Har du haft perioder när det varit svårt?

– Nej.

– Det som kallas skrivkramp?

– Ja, nu har jag det. Jag skriver inte längre. Det vill säga, jag skrev i går. Men det var en korrigering för min egen skull. Jag behöver inte skriva längre. Jag är en fri man.

Han lutar sig tillbaka med händerna på magen, för att fara upp igen med svepande armar och de smala lyckliga ögonen man önskar sig av ett långt liv.

– Har diktandet varit en plikt?

Hur ska jag förklara hur elegant han värjer sig från min personliga fråga, bara citerar Tegnér: ”Egentligt levde jag blott, när jag kvad” och lämnar diktandets våndor för en ”språkfråga” gällande böjning av ordet kvida.

Vem har förresten rätt att tala om våndor i vår?

Jag följer poeten längs den böljande vågen, som slår mot stranden nedanför, tröstlöst saltvatten mot tröstlöst kalkstensgrus, till en krigsvinter då han sköt två alfåglar med en gammal dubbelpipig bössa.

– Jag var fjorton år.

– Gick de att äta?

– Oh, ja. Men lom, det gick inte alls, det smakade bara fisk. Då kunde man ju lika gärna äta fisk.

Under kriget var det lite knapert med mat, ursäktar han sig.

– Alfåglarna sjunger så underbart smäktande, nästan som naiva barnröster. Jag kunde stå här uppe när det var lite västlig vind, bland tallstammarna kunde jag höra dem, det var nästan rörande.

Vi går över gården, ärvd genom generationer, i ett landskap där jorden är så tunn att hans far måste fiska också.

– På den tiden kunde man göra lite pengar med ål.

Han visar in genom stora entrén.

– Vilken fin tapet, säger jag.

– Ja, den är ny, svarar han och skiner upp, den satte vi upp när vi gifte oss. Ja, det var 1959.

Hur beskriver man en sådan plats? Där sextio år gamla tapeter är nya.

– Jag ska inte skryta, men det har varit präglat av hårt kroppsarbete, det har det.

Han leder mig vidare över gårdsplan och genom en gammal ladugårdsdörr målad med spillolja.

– Här har jag gått som småbonde, mjölkat kor och slaktat får och så är det en slags konsthall …

Vi slår upp dörren till en vitmålad lada – inte minsta djur men fullt av konst på väggarna. Jag undrar om hans förfäder hade sett det så, som ett misslyckande.

– Jorden var något heligt förr, säger han. Den som hade en ko och några åkrar kunde överleva en svältvinter. Jorden fick en nästan religiös betydelse.

Som ung drömde Lennart om att bli bildkonstnär, inspirerad av sommargästerna som kom och bodde i pensionatet under kriget när Europa var otillgängligt. Vi talar om distansuniversitetens betydelse för människor på landsbygden, vilket ju fått en ny motsvarighet i tidens distansundervisning. Men några vintrar då jordbruket kunde klara sig utan honom gick han en konstskola i Göteborg.

– Där alla var genier som skulle bli ännu mer genier.

– Du också?

– Ja, jag också.

Vi rör om i havremjölken.

– Jag tänker ibland på att ingen av alla dem … De har försvunnit i livskvarnen.

Vi är tillbaka i hans lilla bibliotek med den åskblå rullgardinen.

Jag har tänkt på om inte djuren står närmre Gud.

Jag undrar om han hade kunnat leva utan konsten, hur hade det blivit då?

– Jag hade blitt nån avsigkommen bonde, med några dåliga kor. Fått gå på AMS, vad heter det nu för tiden? Få lite bidrag, och skotta snö på vintern.

– Men det blev poesin som tog hand om mig.

Han minns exakt när det började – i maj 1948.

– Men i djupet finns det där, han nickar ut mot skogen, landskapet, fiskevattnen.

– Du är ju berömd som naturlyriker, upplever du att det är så? Att du är … nära naturen.

– Jo, jag skulle nog inte ha något emot att bli ett djur.

Jag skrattar, för hans nittiotvååriga ansikte förvandlas till ett djurs när han säger så. En ung räv kanske, ett nyfiket och kvickt djur. Eller morkulla, ”min barndoms fågel, det var ung björkskog här nere och då kom de och knipsade, knips knips.”

– Mitt förstånd sitter i näsan, konstaterar han.

Jag skrattar igen, för han ser så förtjust ut. Lennart Sjögren vill inte kallas intellektuell utan säger att han har varit mer inriktad på det animala. Det som är kroppens behov, sinnenas vibration.

Att andas att känna att sova att vakna.

– Det har nog betytt mer för mig.

Hans målande händer blir stilla på magen.

– Ibland har jag tänkt på om inte djuren står närmre Gud än vad vi människor gör.

– Hur menar du?

– De verkar vila i något. Bortom ont och gott. Vila.

– Menar du att de inte är så rädda för att dö?

– Det är det jag har för mig ibland.

Han ser ut genom fönstret, södersol och pelargonskugga över ansiktet.

– En naturlig död alltså … jag minns när jag levererade lamm till slakt, det var lite obehagligt, men det tror jag mer berodde på att de var så sammanfösta, alltså om de känner blodlukt, då kan de ju gripas av ångest, men …

Resonemangen förblir hängande i lugnet, en intensivt ljus vårdag och man sitter inne. Han vill inte komma med svar, tyr sig till sinnena: känna, se, lukta. Det står ett sovande piano i salen.

– Men lyssnandet har stoppat för mig. Jag tycker om att lyssna på tystnaden, den är också rätt så fantastisk, hördu. Om nu döden skulle vara Den stora tystnaden så är det väl bra?

– Som Tranströmer skriver, säger jag, ”då jag är död och äntligen får koncentrera mig.”

Han känner inte igen raden ur Det vilda torget.

Jag frågar det som jag kommit hit för att få veta:

– Hur håller man sig vid liv genom ett så långt liv?

Han säger att det är honungen, den guldgula som de har i glasburkar utan etikett.

– Vi äter en sån här i veckan!

Jag menade väl som diktare, men noterar honungen. I en intervju med Ulf Peter Hallberg har jag nyligen läst ”konsten är det enda som kan hålla en människa levande”. Lennart betonar att man ska akta sig för att tro att man uppnått någon visdom. Han hävdar att han har haft tur, fått vara kry.

– Och så är det en fördel på sikt tror jag att jag inte funnits med bland kotterierna, att jag har sluppit det.

Efter konstskolan åkte Lennart tillbaka till nordligaste Öland, med konstnären Eva Forsberg som han träffat, och de blev sedan kvar på gården, målade och skrev dikter.

– Men jag är egentligen ganska obegåvad.

Han lämnar portarna öppna. Han har haft tur. Han är omgiven av en brutal skönhet.

Solen står lågt men brinner ännu vit i torr hög luft, de har nyss varit ute och hängt tvätt på strecket.

– Begreppet intet har kommit att fascinera mig något oerhört. Vi kommer ur intet och är på väg till intet, sägs det. Då är intet ett födande begrepp, ett ytterligt aktivt begrepp, i själva verket tror jag att det är synonymt med Gud.

– En plats där allt kan födas?

– Ja, där allting är ett födande.

Jag tänker på raderna han debuterar med 1958:

Håll portarna öppna
och slut dem icke
när skymningen kommer
ännu är mycket som väntar
mycket som söker sin födelsetid
fast redan så nära är döden.

Lennart tittar ljust och intensivt på mig, som om jag kunde svara:

– Kan det vara det, att vi står och hamrar mot något som vi vet inte ger några svar, men vi står där och bultar, och då uppstår någon slags ljud. Är det konsten?

Han tittar finurligt på mig.

Det är en fråga, som är ett öppet svar.

– Fast man kan också säga att vi står och viskar …

Metafysiken, skriver han i sin senaste dikt, nöjer sig inte med enkla svar, men har själv inga svar.

– Precis som i min dikt, ler han.

Ljuset skiftar, kala grenar som inte skuggar. Guldtid. En människa viskar genom dörrspringan, en dikt som rycks ut i rymden.

– Som Lagerkvist i Aftonland, säger jag. ”Varför ligger det en varelse nere i mörket och ropar på något som inte finns?”

Vi talar i mun på varann:

– Ja! Men varför finns ropet?

Han reser sig och trevar i hyllorna efter en ”praktupplaga” av Aftonland. Slår upp de blanka pärmarna och visar stora målningar i färg och dikter på boksidor stora som notblad.

– Den tillför ingenting, den här prakten!

Jag håller med om att min tunna pocket är mer passande, en viskning. Vi kommer överens om att Aftonland – det finns ingen som den. Döda poeters sällskap lever upp i det dunkla biblioteket, Lennart talar med Tegnér och Ekelöf, över muffins och snabbkaffe med havremjölk som han blivit så förtjust i trots att han skäms inför mjölkbönderna. Jag måste fråga om relationen till Tranströmer.

– Mja, jo … men du har väl inte heller några favoriter som är yngre än du?

Det uppstår en ficka i tiden.

Jag stoppar den med vitmossa.

Bäddar in, lyssnar. Viskar i tomrummet. På bordet ligger en högröd diktsamling som han nyss läst ur på ett författarsamtal via Zoom. Köttets hus.

Han tar upp och läser inledningen:

I köttets hus
är inget vidare att vara.

Han läser igen och fnissar.

– Det är mitt lågvattenmärke.

– Hur gammal var du när du skrev den?

Vi bläddrar fram årtalet. 41 år. Precis som jag nu.

– Mina senaste böcker handlar faktiskt också om att vara i köttets hus, säger jag.

– Ja, verkligen!

– Jag kommer kanske också se på dem som mina lågvattenmärken …

– Du missade att jag sa lågvattenmärke med en viss stolthet, säger han. Som när den framstående poeten Karl Vennberg skriver: ”Detta jävla skitliv.” Jag tycker det var modigt att skriva så. Som det är.

Privathändelser berör jag inte.

I Lennart Sjögrens senaste diktbok Det röda äpplet rör han sig med samma mod genom korridorerna i ett äldreboende. I samtidens skildringar av demens med anhörigas blick har den något så ovanligt som generationskamratens perspektiv:

Det faller snö
det är i början av januari
det står en man i korridoren
han sträcker fram sin hand
han vet inte att det är ett nytt år
han röjde en gång snö
han for genom hela Sverige
han höll vägarna öppna

I dag är han i snön
snön är i honom
han behöver inte veta.

Själva dikten är polyfon, en fragmenterad kör av människor som lika innerligt griper efter minnen som varandras händer, försöker komma ihåg hur det röda äpplet smakade, när det smakade, när det ännu glödde.

– Privathändelser i mitt liv, nej det berör jag inte. Det är någon märklig hämning jag har.

I (de lyriska) recensionerna formuleras att dikten är skriven från livets yttersta gräns.

– Hur känns det att de skriver så, som om du ­nästan var död?

Han skrattar lågt. Ansiktet ter sig så livfullt.

– Ja, det är ju dödskyssar. Om jag skulle ge ut någon mer bok nu, då skulle de säga nej nu är han för gammal.

Han skrattar.

Han verkar vila i något.

Vila. Som björklövet i sin egen grönskande båt. Långt ute till havs. Lugn mjuk andhämtning, som ett djurs.

Och när jag kör hem i kvällssolen
genom de öppna svarens land
som silats genom unga tallar
tänker jag att jag kanske är en tall
och jag skulle vilja kunna dricka solljus.