Lena Larsson ritade det moderna hemmet
Hon ville att det skulle vara enkelt och roligt att bo. Hon släppte in ungarna i finrummet och hon var tidig med ljust, vitt och fräscht. För hundra år sedan föddes en mycket modern inredningsarkitekt.
Lyssna på artikeln
Hon ville att det skulle vara enkelt och roligt att bo. Hon släppte in ungarna i finrummet och hon var tidig med ljust, vitt och fräscht. För hundra år sedan föddes en mycket modern inredningsarkitekt.
På nyåret 1960 tog mästerfotografen Lennart Nilsson en av sina berömda gruppbilder. På fotot poserar ett 30-tal personer som på olika sätt hade varit med om att forma Sverige under 50-talet: Lennart Hyland, Bo Setterlind, Snoddas, Olof Palme, Sven Tumba … Nästan bara gubbar. Men i centrum av bilden syns en kvinna, avspänt sittande i en läderlappsfåtölj: Lena Larsson.
Inredningsarkitekten, skribenten och debattören som i hög grad präglade svenskarnas syn på boendet under senare hälften av 1900-talet.
Hennes livsbåge spände över bonde-Sverige, moderniteten och det postmoderna.
Scenbyte: Det är sommaren 1930 och Lena, tio år gammal, ska gå på Stockholmsutställningen tillsammans med sin älskade morfar. Det var på denna utställning som funktionalismen slog igenom på bred front, och den nya stilen gjorde ett outplånligt intryck på lilla Lena.
”Sol! Ljus! Luft! Allt var så rent, nytt, vitt och modernt”, minns hon i sina memoarer Varje människa är ett skåp (1991).
Hon kommer också ihåg att morfar inte var lika imponerad. Gubben spottade till och med på ett fotografi av utställningens generalkommissarie Gregor Paulsson! Lena vågade inte protestera, men sa tyst och argt till sig själv: ”Morfar har fel. Morfar har fel!”.
I och med funkisens genombrott startade en hetsig debatt om boendemiljön. Det gamla, murriga stilidealet härskade fortfarande. De flesta familjer – även trångbodda – höll sig med ”finrum” som ofta stod tomma och dit barnen inte hade tillträde. Möblemangen var otympliga, köken var opraktiska, de hygieniska förhållandena ofta usla.
Allt detta ville funkisen ändra på. En ny värld öppnade sig, och Lena ville vara med.
Hon utbildade sig till möbelsnickare och började arbeta som formgivare hos legendaren Elias Svedberg. ”Behov och funktion” var ledorden för firman, och 1944 hade det lilla företaget tagit fram Triva-serien, lätta, ändamålsenliga möbler som levererades i platta paket och sattes ihop av kunden. Känns det igen? Detta var alltså många år innan Ikea erövrade världen med samma koncept.
Triva-serien visades i butiken NK-bo, där Lena snart skulle bli chef. Men innan dess väntade ett annat jobb.
Den snabba urbaniseringen, funkisens genombrott och Per Albins folkhemstanke hade givit upphov till ett helt nytt tänkande när det gällde byggande och boende. Lort-Sverige skulle städas upp en gång för alla. Men hur fungerade de moderna bostäderna? Och hur ville folk egentligen ha det?
Under kriget pågick en bostadsvaneundersökning där ett stort antal personer svarade på frågor om boende och trivsel. Här började Lena Larsson nu arbeta med att göra hembesök och intervjua husmödrar i Stockholmstrakten. ”Mitt livs jobb”, sa hon i efterhand.
Undersökningen visade att det fanns en rejäl klyfta mellan modern teori och trögrörlig verklighet, och att arkitekter ofta hade dålig kunskap om hur människor verkligen levde. Folk hade tagit med sig bondesamhällets bovanor och möbler in till trånga stadslägenheter med pyttekök, och det fungerade förstås inte.
Det hela ledde till en stor och riksomfattande utbildningsinsats, som Lena Larsson var med om att starta och driva. Folk behövde gå i studiecirkel och ”lära sig att bo” på ett modernt sätt. (Känns det inte underbart svenskt?)
När krigets fasor var över började folk planera för en framtid igen. Boendefrågorna stod i centrum och med sina kurser blev Lena Larsson ett känt, respekterat och efterfrågat namn. 1946 gjorde hon sitt första radioprogram. Rubriken var ”Kristallkrona eller rutschbana?” och sammanfattar en av de viktigaste observationerna från Lenas alla hembesök: det fanns ingen plats för barnen i de moderna bostäderna. Detta skulle komma att bli en av Lena Larssons allra största hjärtefrågor.
Den nya tiden krävde nya möbler. Och Lena Larsson ville gärna ”omstörta möbelbranschen”. 1947 blev hon chef för NK-bo, en butik där man byggde upp olika visningsrum med moderna möblemang för att inspirera kunderna. Även det ett koncept som långt senare ”lånades” av Ikea.
NK-bo blev en stor succé, och ”alla” var där – till och med den berömde amerikanska jazzsaxofonisten Charlie Parker som vid ett tillfälle sågs kika in i NK-bo:s skyltfönster. En stor tilldragelse för den gravt jazzbitna Lena Larsson.
För var det något som drabbade Lena Larsson med samma kraft som funkisen så var det musiken, framför allt jazzen. Hon lärde känna många tongivande musiker och fick ett eget jazzprogram i radio. Men någon purist var hon icke. När rocken kom omfamnade hon den också. Bara det svängde.
Någon gång hösten 1955 kom tidningsmannen Lukas Bonnier in på NK-bo och berättade att förlaget Åhlén & Åkerlund ämnade starta en heminredningstidning. Den skulle heta Allt i hemmet och Lena Larsson skulle bli dess fackredaktör, hade Bonnier bestämt. Vips, så var hon journalist också. (Helt nytt var yrket inte för Lena, hon hade skrivit i Expressen och tidningen Form tidigare.)
Målet för Allt i hemmet var en upplaga på 30 000 exemplar. Efter ett år var man uppe i nära 100 000.
I tidningen fick Lena Larsson en ny arena för sina idéer om ett hem som var trivsamt, praktiskt och vackert men inte för ömtåligt. Barnen måste kunna ”leka och rasa”. (Just ”rasa” var ett favoritord.) Det var i denna veva som idén om ”allrummet” föddes.
Hon svävade ovanför alla trender och moden.
Överallt var hon: undervisade på Konstfack, lekte och debatterade i tv, gav ut böcker med titlar i stil med Bo i dag och Barnens vrå.
1960 skrev Lena Larsson en debattartikel med rubriken ”Köp – Slit – Släng”. Den hade sin utgångspunkt i nya konsumtionsmönster och i de nya material – inte minst plast – och hushållsredskap som ersatt den gamla tidens hemmagjorda ting. Lena Larsson bejakade utvecklingen i stort och tyckte att engångsartiklar som underlättade i vardagen gott kunde ersätta det som skulle tvättas, strykas, skötas.
Det här var innan miljörörelsen drog igång men det tog ändå hus i helvete och en ursinnig debatt bröt ut. ”Ska vi kasta allt vi sparat ihop till? Och allt arvegods!?”, klagade folk högljutt. Lena Larsson kallades ”slänghäxa” och fick hatbrev i flera år.
”Slit och släng” blev ett begrepp, och även en schlager med Siw Malmkvist som låg på Svensktoppen i ett helt år. Själv kände sig Lena Larsson missförstådd och vantolkad. Och ända fram till sin död fick hon frågan ”Hur var det egentligen med slit och släng?”.
1968 kom Lena Larsson hit till Vi, och hon blev tidningen trogen i över 25 år. Hon började som vikarie på debattsidan men fick snart en mycket fri roll som frilansmedarbetare. Hon skrev om allt möjligt, men mest om heminredning, design och musik. I ett av sina sista stora Vi-reportage följde hon med rockgruppen Imperiet på turné.
– Vi fattade aldrig hur det gick till när Lena kom till Vi, säger Lasse Westman, Vi-legendar som var arbetskamrat med Lena Larsson i många år.
– Plötsligt en dag så satt hon bara där. Och hade hand om debattsidorna, vilket ju var märkligt, med tanke på hennes bakgrund.
Det var inte bara Lenas rödfärgade hår som väckte uppmärksamhet.
– Hon var rätt mycket äldre än oss andra, och hon hade jobbat på NK och åt Bonniers, så vi var lite avvaktande till henne i början. Men hon bröt ner allt motstånd med sitt underbara garv som dånade i korridorerna. Hon var helt öppen för allt som kom i hennes väg, och kunde skriva om vad som helst. Politiskt gick det inte att stoppa ner henne i något fack, vilket ju var suspekt på 60-talet. Men hon svävade ovanför alla trender och moden, säger Lars Westman.
Hon gjorde stora artikelserier: Vi bor i Sverige; Svenska rum; Hos musiken. Stilistiken var egenartad; mycket versaler, kursiver, utropstecken och lustiga uttryck som hämtades från hennes eget sköna Ekensnack.
Sommaren 1972 gjorde Tidningen Vi ett specialnummer på temat Återbruk (vissa veteraner hävdar att det var Vi-redaktionen som hittade på detta uttryck). ”Slöseriet måste hejdas”, ropar rubriken på förstasidan och hela numret handlar om att lappa, laga och återanvända för att skona miljön och spara på jordens resurser. ”Vi bör inte kasta bort eller bränna upp sådant som kan användas på nytt”, skriver tidningens ledarskribent.
Men folk hade inte glömt slit och släng-debatten och den där Lena Larsson jobbar väl på Vi? Hur går det ihop med återbruk? Vi-cheferna insåg att medarbetare Larsson måste uttala sig i saken. Ett helt uppslag fick hon, för att förklara hur hon tänkte i början av 60-talet.
I sin försvarsartikel medger hon genast att parollen köp, slit och släng var slarvig, och att den hade förvanskats av hennes meningsmotståndare. (”Det vara bara snack om köp och släng. Folk glömde bort att jag sa slit också.”) Vad hon egentligen ville diskutera var ägandet. I det statusdrivna konsumtionssamhället blir vi tingens fångar, menade hon. Vi måste befria oss från dessa. ”Jag tror på den kollektiva insatsen, slita grejer ihop”, skriver hon, och förebådade 2010-talets heta delningsekonomi med sisådär 45 år.
Har jag fått med det viktigaste nu? Nej, visst ja – jag borde nämna att hon lirade piano med bravur, samt munspel i den saligt avsomnade Vi-orkestern.
Adlig var hon också.