Lena hjälpte överlevare att få upprättelse
En kväll i januari 1998 fick Malmö Museer ett oväntat mejl. Det kom från en man som suttit i koncentrationsläger och flytt till Sverige men som inte kunde bevisa det. Den som öppnade mejlet hette Lena Millinger och skulle bli avgörande för att bevisa mannens historia.
Lyssna på artikeln
En kväll i januari 1998 fick Malmö Museer ett oväntat mejl. Det kom från en man som suttit i koncentrationsläger och flytt till Sverige men som inte kunde bevisa det. Den som öppnade mejlet hette Lena Millinger och skulle bli avgörande för att bevisa mannens historia.
I inkorgen låg en vädjan om hjälp från en amerikansk förintelseöverlevare som sökte skadestånd från tyska staten.
– Mejlet började med: “Jag har fem dagar på mig”. Det fångade min uppmärksamhet direkt, jag kunde inte släppa det, säger Lena Millinger, som då var museets marknadsföringsansvarige.
Hon blev nyfiken och började nysta i historien på egen tid.
Överlevaren hette Ivan Newman. Han behövde hitta något sätt att bevisa att han suttit i koncentrationslägret Ravensbrück. Trots att europeiska förintelseöverlevare länge kunnat söka skadestånd öppnades möjligheten för amerikanska medborgare först på 90-talet.
Han hade letat i arkiv över hela Europa utan att hitta tillräckliga bevis. Han blev inte godkänd i rätten, de trodde att han stulit någon annans historia.
– Han berättade att han varit med på bild i en svensk tidning, men han visste inte vilken. Och så sa han att han hade haft en fosterfamilj som troligtvis hette Karlsson och ägde en möbelfabrik lite längre norrut i landet.
Det skulle visa sig att det var K W Gullers som fotograferat Ivan, som då hette Neuman, liggandes i en sjukhussäng med en träleksak. Han hade varit i Malmö och dokumenterat flyktingmottagandet tillsammans med Elly Jannes för tidningarna Vi och Se.
Mer än 20 år efter händelsen bestämde Lena sig för att skriva ner det hon upplevt, och om Ivans levnadsöde. Det har lett till den kommande boken ”… för det fanns inga barn i Ravensbrück”.
Kunde du minnas allt?
– Jag tog vara på alla anteckningar jag hade. Jag ville att folk skulle få veta det här för Ivans skull. Sedan tillkom lite mer, jag fick hjälp av stadsarkivet i Älmhult om vilka klasser de gått i och vad de hade fått för betyg när de gick i skolan i Diö, också fick jag tag på sjukhusjournaler.
Hur har du fått reda på allting kring Ivans egen historia?
– Han skrev själv ner allt hänt honom och hans familj. Det tog lång tid, flera år. Han brorson krävde att Ivan skulle berätta vad han varit med om.
Ivan hade själv förträngt det som hänt. Det var först efter att brorsonens krav som han började minnas.
Ivans syster Gladys, som också kom till Sverige, begravdes i en fattiggrav i New Jersey. Hennes son berövades sin mamma tidigt i livet och ville veta mer om vem hon var och vad som hänt henne.
Mejlet resulterade i fem intensiva dagar av research och detektivarbete, men till slut fick Ivan skadestånd. Rätten erkände hans historia.
Lena Millinger och Ivan Newman möttes ett par månader senare när han åkte till Sverige för att hälsa på sin gamla fostermamma Ulla-Brita Karlsson. Han ville tacka Lena.
– Jag visste så lite om honom men ändå kramades vi när vi sågs som vi känt varandra i en evighet.