Lena Cronqvists blick har varit förutsättningen för ett framgångsrikt konstnärsliv. Nu har ljuset slocknat, hon kan inte längre se. Är den kommande utställningen ett avsked?

Det är en plåga. 

Trettio minuter in i vårt möte låter det ungefär så här:

Är det något du vill berätta om utställningen?

– Jag har inte så mycket att säga, det har jag inte!

Du är inte så förtjust i att tala om din konst?

– Nej, det är jag inte.

Och du är inte så förtjust i att tala om dig själv?

– Jag målar för att slippa just det. 

Hon hejdar sig, skrattar lätt: