Hon är en av Sveriges mest framgångsrika konstnärer. Sedan länge säljs Lisa Larsons älskade figurer för dyra pengar på auktioner. Japanerna avgudar henne. Men under alla sin år på Gustavsberg kämpade hon på med dålig lön och obefintlig royalty.

”Jag är såämlig i dag.”

Eländig, bedrövlig står som förklaringar till ordet ”ämlig” i SAOL, men inte behövs några akademiska studier för att inse att Lisa Larson är trött. Hon har just bankat leran mjuk – slagit den som det heter på keramikerspråk – för att göra fotografen glad. Vi har talat timvis, knatat upp och ner i trappor. Ryggen värker av artrosen. Inte min, men hennes. Yrseln får marken att gunga. Inte min, hennes. Tröttheten efter en sömnlös natt vrider orken ur kroppen. Ändå vill Lisa göra sin del av den intervju som hon tackat ja till.

Det är andra gången vi ses, nu är det dags att ta farväl. Jag lämnar henne med en svag olust, en oro i kroppen. Har jag ­kramat musten och lusten ur denna 90-åring?

Inget skulle göra mig mer bedrövad.

Lisa Larsons ”Vi ses!” låter mer som en förhoppning än ett löfte.

En avgrundsdjup sorg vilar i orden:

– Jag ska bli bättre Stina, jag ska det. Alla idéer, allt jag vill göra. Jag förstår inte … hur ska jag hinna?

Säger hon som har hunnit så ofantligt mycket.

– Min styvmor sa ibland att jag hade danssjuka. Det var nog inte särskilt snällt menat, men sant.