Lasse Bergs nyfikenhet är drivkraften

I 50 år har Lasse Berg rest runt i Afrika och Asien och rapporterat om inbördeskrig och regnskogar som skövlas. I nya boken Tillsammans trängs mörker och ljus.

_{Titel: Tillsammans: Människan som människans räddning
Författare: Lasse Berg
Förlag: Ordfront}

 Lasse Bergs böcker är omöjliga att läsa tyst. När jag sitter med hans senaste bok Tillsammans måste jag hela tiden avbryta mig för att berätta spännande fakta för min man:

”Visste du att medellivslängden i världen har ökat från 26 år till 72 år sedan slutet av 1700-talet? Visste du att mer än en fjärdedel av vårt kaloriintag går till våra hjärnor?”

Författaren, journalisten och dokumentärfilmaren Lasse Berg är numera känd för de flesta svenskar. Sedan mitten av 60-talet har vi tagit del av hans tv-filmer, reportage och radioprogram från olika håll i världen. Bokserien om Kalahari, som berättade om de för många revolutionerande forskningsrönen att människan faktiskt inte är krigisk av naturen utan har utvecklats genom samarbete och vänlighet inom gruppen, har blivit både prisbelönt och bästsäljare. 

Tillsammans kan läsas som ett slags resumé över Bergs år som rapportör från ett halvsekels resor i Asien och Afrika, där en del av de teorier som bärs fram är sådant vi redan har läst om. Men frågeställningen är ny och kopplad till vår samtid: Om nu människan i grunden är en snäll varelse som utvecklats genom samarbete, varför ser världen ut som den gör? Berg undersöker hur autokratier växt fram genom ett uttalat ”vi och dom”-tänkande som går igen på alla platser där en envåldshärskare tar makten. Det konstruktiva samarbetet kan utan tvivel vändas till sin motsats när en grupp samlas kring en karismatisk ledare.

Det som gör den här boken till en fröjd att läsa är författarens förmåga att förena de personliga berättelserna med vetenskapliga fakta. Hans nyfikenhet är drivkraften.

Han reser till Rwanda sex år efter folkmordet och möter ett land förlamat av sorg, där vittnen berättar om ohyggliga scener, där tutsier mördades på löpande band av sina landsmän hutuerna. Han intervjuar förövarna i fängelset som, i de flesta fall, inte ångrar något. Han skildrar, med poetisk pregnans, en tidig morgon i regnskogen i Papua Nya Guinea, när friden plötsligt bryts av skogsmaskinernas mullrande. Och berättar den sorgliga historien om skövlingen av skogarna längs Himalayas sydsluttningar vid slutet av 1970-talet, som orsakade översvämningar och jordförstöring.

Finns det något hopp? Ja, det menar Berg, och pekar på alla domedagsprofetior som slagit fel. På 1960-talet trodde de flesta, också forskare, att utvecklingen i Asien skulle gå käpprätt åt fanders – och se hur det gick med den ekonomiska utvecklingen i till exempel Kina och Indien (även om den demokratiska utvecklingen lämnar en del att önska). När han återvänder till Rwanda tjugo år senare har, trots allt, en försoningsprocess visat sig möjlig. Landet har förmått resa sig ur den bottenfrusna konflikten, även om vägen dit har varit svår.

Det finns goda exempel på att den dystra utvecklingen kan vändas när människor går samman, är budskapet som Berg ger i sin bok. Jag vill inte gå så långt som att det är upplyftande läsning. Men den ger en strimma ljus i mörkret.

Tidningen Vi #2 2024.

Läs mer:

Läs texter av Lasse Berg.