Läs ett utdrag ur boken ”Granskogsfolk”

Religionshistorikern David Thurfjell har intervjuat vandrare och lyssnat till poeter. Här är ett utdrag ur hans kommande bok om svenskarnas naturvurm.

Det är nu inte så märkligt att en känsla av att vara en del av ett större sammanhang infinner sig för den lite mer uppmärksamme skogsvandraren. Faktum är ju – och detta är något som många ekologiska tänkare betonat – att skogen består av ett myller av levande varelser.

Den som går ut i en skog går in i en värld befolkad av tusentals olika arter (cirka 4 800 växt- och 35 000 djurarter finns i de svenska skogarna) och ett oräkneligt antal individer. Faktum är också att många av dessa varelser – både djur och växter – uppmärksammar oss i långt högre utsträckning än vi uppmärksammar dem.

Däggdjur och fåglar är alltid mer medvetna om mänskliga skogsvandrare än tvärtom, och detta gäller ibland också träd och andra växter som på olika sätt registrerar omgivningen omkring dem. Man kan kanske tro, när man går ut i skogen, att man går ut ensam och att man är separerad från naturen runt omkring, men i själva verket är man på ett mycket påtagligt sätt en del av den.

I mossan under ens fötter finns varelser som känner och reagerar på de steg man tar, bland träden finns djur som känner och påverkas av ens lukt och fåglarna som sjunger i lövverket ovanför sjunger sannolikt om människan nedanför.

För den som tar sig tid att stanna upp och ta in detta berättar skogen, genom sitt myller av liv, om en verklighet där varelser hänger samman och den inbjuder därmed till en livsupplevelse där man själv inte är ensam utan sammanlänkad med ett större sammanhang. Denna erfarenhet, berättar många, upplevs som en tröst.

Skogen ger en erfarenhet av att vara omsluten av livsformer med vilka man delar grundläggande livsbetingelser. Allting som kommer och går, den spirande livsviljan och förruttnelsen, livet och döden, alltings ofattbara och obarmhärtiga skönhet. Känslan av att ”här är vi and we’re in it together”, som en av de jag talat med uttryckte det, att allt liv delar villkor och att vi liksom sitter i samma båt.

I allt detta tycks de jag talat med uppleva något trösterikt. En anledning, som flera uttrycker, är att naturen uppfattas som accepterande och kravlös. Skogen myllrar av olika arter och biologiska processer som pågår sida vid sida utan att ställa några krav på varandra. Ungefär som umgänget med husdjur kan upplevas som rofyllt eftersom dessa – till skillnad från människorna – inte har så uttalade åsikter om hur man borde vara, upplever många att naturen accepterar en som man är.

”Det är så skönt”, säger Eva, ”i naturen håller allt bara på. Varje art sköter sitt och ingen har massa krav på hur man ska vara.” Malin som är grafisk designer i 45-årsåldern är inne på samma spår. ”Jag har en familjekänsla för växterna”, säger hon, ”jag tycker de är väldigt vänliga och kloka varelser. Men det är kanske mest för att de inte gör något .”

Jag har en familjekänsla för växterna.

Känslan av att vara sammanlänkad med allt levande skulle ju också kunna vara ångestskapande – den vilda naturen är ju också skoningslös i sin brutalitet – men någon sådan reaktion vittnar inte intervjuerna om. I stället är det trösten som betonas. Ens egen död, verkar många uppleva, känns mindre slutgiltig om man minns att man är sammanlänkad med naturen.
”Jag får lite mindre dödsångest i skogen, tror jag”, säger Eva som är en av de som tydligt uttrycker den här tanken.

Det är väl det som är grejen, att när man är avskuren från naturen så är man ännu mer ensam och då ingår man ju inte i någonting. Men när man är i en skog så känns det som att man ser hur saker och ting hänger ihop: förändringarna i årstiderna, allt som lever. Då är det inte samma katastrof att man inte ska finnas kvar.

”Skogen är ju väldigt gammal”, konstaterar Malin, och allt sitter ju ihop, växternas rötter och svampar och allt där under marken. Jag såg nån sorts artikel om en ny sorts kista där man läggs i en kapsel med ett ekollon. Så planterar de en och så blir man ett träd, det känns väldigt bra tycker jag.

Den tröst som skogen skänker ligger för de jag talat med inte i ett löfte om förbättring eller förändring. Inte heller ligger den i hoppet om ett liv efter döden eller i en försäkran om smärtlindring. Trösten, som jag förstår dem, ligger i det stillsamma bekräftandet av att livet är som det är – att det livskraftiga och det sönderfallande existerar tillsammans i en oskiljbar symbios och att vi, som biologiska varelser, är en del i detta. Så är det för djuren och växterna och så är det också för oss.

När de gamla såren heta tära, skaldar Dan Andersson,

När din kind är vätt av ensamhetens gråt,
När att leva är att stenar bära
Och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
Gå och drick en fläkt av höstens vindar,
Se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom stå med mig vid hagens grindar,
När de vilda gässen flyga över byn!

( … )

Vissa av de jag träffat har berättat om en samhörighetskänsla som går ett steg längre. Det handlar då om en upplevelse av att det egna jaget liksom upplöses i mötet med naturen. Linda, ekonom i 40-årsåldern som bor i utkanten av Storstockholm, brukar på helgerna ta långa promenader i naturreservatet som ligger nära hennes hem, för att ”gå av sig”.

”Först verkar allt normalt”, säger hon när hon ska beskriva hur hennes känsla förändras under en sådan promenad, ”man har ett vagt mål, en idé om hur det kommer att bli. Sen, när man har gått tillräckligt länge, är det som att man glömmer vart man var på väg”.

Linda berättar hur hon ofta söker känslan av att bli fysiskt utmattad. Någonting händer med henne då, säger hon:
”Efter ett tag blir man så trött att benen går av sig själv. Då upphör man totalt att tänka, och det är som en överlevnadsinstinkt som slås på. I bästa fall inser man att man har gått vilse, att man står som naken i skogen och att skogen tittar på en. Stigar visar sig för fötterna, träd öppnar upp en väg, och man vet inte längre vem man är eller vart man är på väg. Tiden försvinner.”

För Linda är upplevelsen av att möta skogen i det uttröttade tillståndet något speciellt som hon ofta längtar tillbaka till.

”Det är svårt att förklara”, säger hon, ”men vandrandet blir nästan som en sorts andlig högtid, som ett möte med ett anonymt och upprymt väsen.”

Hennes berättelse är ett exempel på en fördjupad samhörighetskänsla. Hon beskriver ju hur hon upplever att hon själv försvinner i vandrandet, hur gränsen mellan henne och skogen runt omkring suddas ut.

Egots upplösning är ett återkommande motiv i många religioner.

Egots upplösning är ett återkommande motiv i många religioner. Människans möte med varats yttersta gräns beskrivs ofta i sådana termer. ”Unio mystica”, den mystika unionen, är den kristna mystikens beteckning på denna människans förening med det gudomliga. Droppen som upplöses i havet eller nattfjärilen som förintas i oljelampans låga är poetiska bilder som använts för att beskriva denna, enligt många traditioner, eftersträvansvärda erfarenhet.

I de intervjuades berättelser finns inte Gud med i bilden, inte heller är deras upplevelser lika spektakulära som religionshistoriens klassiska beskrivningar av jagupplösning, men likväl handlar de om en känsla av att det vanliga livet, med dess bekymmer och orosämnen, bleknar bort inför mötet med det större sammanhanget.

Anna berättar vad hon brukar uppleva när hon tar sina långa ensamma skogspromenader:
”Jag brukar ta tre timmars vandring, det behövs så lång tid för att man ska hamna i ett mer … absorberat, typ meditativt tillstånd där det inte är lika tydligt och viktigt med vad som är du och jag, vad som är bra och dåligt, och kallt och varmt, vad som är trädet och busken och jag.”

För Malin är det snarare längtan efter att upplösas, än en faktisk upplevelse av att detta skett, som framträder.
”När jag kommer in i en skog, nån bra skog och får den där lyckokänslan, då vill jag bara upplösas, jag vill ligga ner och sova och inte ha nån kropp (skrattar). Jag vill upplösas, jag vill sväva där som en ande.

Upplevelser av jagupplösning i naturen har även den beskrivits i många svenska dikter och sånger. I Gunnar Ekelöfs poesi är själens närhet till naturen ett ständigt återkommande tema. Växterna, djuren och skogens trolska stämningar sammanvävs med själens längtan. Genom sitt stilla och ständigt pågående kretslopp av liv och död, delar naturen, i Ekelöfs lyrik, vår ensamhet och existensens gåtfulla villkor med oss.

I dikten Eufori från samlingen Färjesång beskriver han hur han under en stilla sommarnatt betraktar himlen och träden i trädgården:

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv,
med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla, ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och lyssnar
till något jag hade på tungan att säga
men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.