Är gud en gran?

Att beskriva sig som en naturälskare som finner det andliga i skogen är en svensk nationalsport. I boken ”Granskogsfolk – hur naturen blev svenskarnas religion” undersöker David Thurfjell bakgrunden till naturandligheten.

Lämnade kristendomen ett hål som vi fyllde med skog, fjäll och sjöar? Nja. Så enkelt är det inte riktigt med den naturandlighet som växte fram i Sverige på 1900-talet. Den tar sitt avstamp i individualismen och det som David Thurfjell kallar en ”känna efter-kultur”.

– När man säger att det vi nu känner inför naturen kände vi förut inför kyrkan blir det lite anakronistiskt. Det är först på 1900-talet vi överhuvudtaget börjar känna efter och reflektera kring hur vårt inre känsloliv samspelar med platser och andra människor.

Samma individualism la grunden för både konsumtionssamhället och terapikulturen, konstaterar David Thurfjell som är professor i religionshistoria vid Södertörns högskola i Stockholm.

– Det är i den soppan som hela det här ”känna något i naturen” tar sin form.

Kärleken till naturen, som vi förstår den i dag, kan spåras till den urbana medelklassen kring förra sekelskiftet. Den hänger paradoxalt nog ihop med exploateringen av naturen och separationen från densamma.

– Många har en romantisk natursyn. Naturen är något vackert, annorlunda och skyddsvärt. Nästan lite mystiskt. Men man kan bara romantisera något som man är fjärmad ifrån. För att kunna uppleva ett åskoväder som magiskt måste du vara mätt och trygg. Håller du på att drunkna på ett stormigt hav är det bara vidrigt.

De nationalistiska strömningarna satte också, inte minst i Sverige, naturen i centrum för det autentiska och gemensamma. 1900-talets början var en tid då staten fostrade sina medborgare i en naturnationalistisk anda.

Under arbetet med Granskogsfolk har David Thurfjell intervjuat ett sjuttiotal ”skogsbesökare”, de flesta har han stött på i strövområden i utkanterna av Stockholm och Uppsala. De rastar sina hundar, leker med sina barn, plockar bär, tar en promenad och pratar samtidigt i mobilen.

– Det är för det mesta inte mer än så. Men om de hamnar i en andlig känsla, då det bränner till och känns som att livet ställs på sin spets så är det i skogen, i skärgården eller fjällen det händer.
När han bad dem förklara varför naturen väcker så starka känslor visade det sig att få hade formulerat en förklaring – men så småningom kom vissa teman fram.

– En känsla av samhörighet är återkommande. Att inse att man är en art bland en massa andra arter i ett evigt skeende lindrar ensamheten. De egna bekymren, som kan verka så överväldigande, sätts i perspektiv.

Där fanns också något annat, en erfarenhet av att närma sig en gräns, mellan stad och land, mellan det nya och det gamla, det andliga och det världsliga.

– Just det är kännetecknande för religiösa upplevelser, en känsla av att man når gränsen till något annat, något större.

En känsla av samhörighet är återkommande.

Forskning visar att vi mår bra av att vara i naturen, stressen minskar och ersätts med rofylldhet. David Thurfjell är själv en av dem som söker vila i naturen, men han ifrågasätter samtidigt att det finns ett slags inneboende kvalitet i det gröna.

– Som religionshistoriker får man ofta göra den här lite jobbiga grejen att man analyserar vad människor håller på med – och ger en annan förklaring än vad de själva tror. Det har visat sig att när muslimer läser koranen och när kristna går på gudstjänst sjunker deras blodtryck. Medan de förklarar det med en högre kraft säger vi att det handlar om förväntningar.

Skogens helande kraft är med den tolkningen alltså en självuppfyllande profetia. Vi är präglade av vår kulturhistoria.

Men kanske handlar den inte bara om urbanisering och individualism. David Thurfjell söker sig längre tillbaka, till det han kallar en ”skogstillvänd kultur”, innan kristendomen nådde Sverige. Då föreställde man sig att de högre makterna levde på samma villkor som människorna, de fanns i skogarna och vattendragen, platser som tillskrevs en form av helighet.

– Jag vågar mig inte på att säga något definitivt men jag utesluter inte att det finns en djuphistorisk hållning till naturen som dröjt sig kvar, till exempel i form av att många instinktivt tystnar när de går in under träden.