FAKE NEWS! WITCH HUNT! Det här är berättelsen om hur en arena för offentligt samtal förvandlades till en tummelplats för troll. Vi talar förstås om Twitter.

En gång somnade Donald Trump mitt i en tweet.

Så måste det ha gått till, sex minuter över midnatt den 31 maj 2017, när han twittrade ut ”Despite the constant negative press covfefe”.

Covfefe?????????

Världen satt i spänning i sex timmar. Den felstavade och ofullbordade meningen med anfall på medierna är rätt typisk för Trumps twittrande. Förgäves har den ena stabschefen efter den andra försökt få honom att sluta, eftersom effekterna för USA:s anseende brukar bli dramatiska. För att inte tala om konfliktnivån.

Presidenten själv ser dock inget skäl att lägga ner. Med 66 miljoner följare kan han knappast få en bättre direktkanal till sin väljarbas. Särskilt värdefullt i riksrättstider. ”Varför ska människor som jag aldrig ens har hört talas om vittna om telefonsamtalet? LÄS UTSKRIFTEN AV TELEFONSAMTALET OCH HELA RIKSRÄTTSBLUFFEN ÄR ÖVER! UKRAINA SA: INGA PÅTRYCKNINGAR!", lyder ett typiskt utbrott (29/10).

Desto magrare är Trumps eget födointag på Twitter. Han följer endast 47 andra twittrare varav de flesta är hans barn, medarbetare, säkra meningsfränder eller egna bolag, exempelvis lyxgolfklubben Trump Golf.

Det är inte bara Twitter som börjar verka fördärvat. Bara en fjärdedel av de internetanvändande svenskarna tycker att sociala medier är meningsfulla, enligt en färsk undersökning. Twitter är långt ifrån det största – det är en ganska liten klick som går in på mikrobloggen varje dag. Men där händer desto mer, som framgick av Hanif Bali-gate i somras då riksdagsledamoten (M) brutalsågade moderatikonen Carl Bildt och slutligen fick en åthutning av partiet. Då var Hanif Bali sedan länge både hatad och älskad för sitt twittrande om invandring och integration.

Mikrobloggen Twitter är en sorts lillasyster till Facebook. Ett socialt medium som fick sitt stora genombrott under Barack Obamas valkampanj 2008, briljant enkel att använda. Vem som helst kan ”följa” vem man vill, och med begränsningen 140 tecken för varje inlägg – senare förlängt till 280 – var formatet som gjort för snabba replikskiften.

En dröm för demokratin, tyckte även svenska politiker. Tidig att haka på var Annie Lööf som började twittra i december 2008, raskt följd av bland andra dåvarande KD-ledaren Göran Hägglund och Carl Bildt, vid tillfället utrikesminister. Alla tre är fortfarande framgångsrika twittrare med många följare.

UD:s pressfolk kanske inte precis älskade att Bildt la ut sina omvärldsanalyser på Twitter, men det gjorde många andra. Bildt har i dag, flera år efter sin avgång, 68 000 följare, vilket är mer än sex gånger så många som EU:s nya utrikeschef Josep Borrell har skrapat ihop. Inte ens EU:s förra utrikeschef lyckades komma i kapp Bildt på Twitter. Och då hade hon ändå toppjobbet i fem år.

– Före Twitter var det bloggarna och tidningarnas kommentarsfält som var de stora och framgångsrika digitala arenorna för det offentliga samtalet, säger Hampus Brynolf, digital strateg och vice vd på kommunikationsbyrån Springtime-Intellecta.

Ska man twittra ska det vara äkta och engagerat.

2011 började han kartlägga den svenskspråkiga delen av Twitter i den årliga undersökningen Twittercensus och kunde urskilja kluster – människor som följde sina likar. Politiksfären var en. Och bäst var diskussionerna där runt 2012–2013, säger han nu i efterhand.

– Twitter var en öppen plattform med dubbelriktad kommunikation. Man kunde tweeta till Göran Hägglund och få svar.

I valrörelsen 2010 hade Hampus Brynolf varit digital rådgivare åt Socialdemokraterna – och faktiskt rekommenderat Mona Sahlin att sluta twittra. Varför?

– Ska man twittra ska man göra det ärligt, utan en stab som skriver inläggen. Det måste vara äkta, personligt och engagerat. Redan då var Göran Hägglund väldigt bra på Twitter, jätteduktig och jätterolig. Han var absolut den bästa.

Twitter hade vid den här tiden gått in i en ny fas, där myndigheter och institutioner började twittra officiellt. Allt blev naturligtvis lite tråkigare.

Men ännu tråkigare var det som därefter hände. Hampus Brynolf drar efter andan.

– Diskussionerna blev sämre. Högertroll, rasister eller allmänt kränkta män fick alltför ofta samtalen att landa i en invandringsfientlig, misogyn sörja. Man såg hur den sortens inlägg invaderade en arena i taget. Först hade det inträffat med bloggarna där mycket intressant politisk diskussion hade förts. Många seriösa opinionsbildare slutade bry sig om bloggarna. Därefter tvingades tidningarna lägga restriktioner på kommentarsfälten eller helt stänga ner dem.

Till slut drabbade samma utveckling även Twitter. En omvälvande händelse var när sajten AvpixlatAvpixlat upphörde 2017. Delar av redaktionen startade i stället bloggen Samhällsnytt. (oberoende Sverigedemokratisk) publicerade en ”twitterskola” och lärde sina fans att använda hashtaggen #svpol, fram till dess flitigt använd av en politiskt intresserad allmänhet. I dag används #svpol nästan enbart av främlingsfientliga twittrare.

Det handlade inte om robotar – då.

– Nej, det var helt enkelt otrevliga människor i stora mängder. De höll på så intensivt att andra tröttnade. Det är osäkert hur många de är. 300 personer kan ställa till ganska mycket när de retweetar varandra, menar Hampus Brynolf.

Men när SVT granskade hur kända ledarskribenters budskap spreds på Twitter inför valet 2018 kunde FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) faktiskt konstatera förekomsten av ”automatiserat beteende”. Det vill säga att vissa twitterkonton retweetade (vidarebefordrade) vissa ledarskribenters texter så frekvent att det kan röra sig om robotar eller trollfabriker, och inte enbart extremt aktiva, ideologiska twittrare. Mest retweetad var Ivar Arpi på Svenska Dagbladets ledarsida.

Alla twittrande partiledare följs av fejkkonton. 2014 beräknades 40 procent av Annie Lööfs följare vara fejkade konton, liksom nästan var tredje av dem som följde Jonas Sjöstedt. Samma år fick Jimmie Åkesson 20 000 nya följare – på en enda dag.

I dag ser man en tydlig trend hos politiskt intresserade twittrare, enligt Hampus ­B­rynolf: Man skärmar av sig i mindre grupper för att behålla ett fungerande rum för samtal.

– Det är lite sorgligt, men idén om det stora, öppna samtalet är en utopi. Twitter bygger på att det är litet och elitistiskt. En politisk ledare kan ju inte ha ömsesidiga konversationer med miljontals medborgare.

Trump, då?
– Att politiker skulle skapa egna plattformar för att runda granskning och journalistik? Ja, det var precis så vi fruktade att det skulle bli.

Fotnot:Från 22 november 2019 är politisk reklam bannlyst på Twitter. ”Vi anser att politisk budskapsspridning ska förtjänas, inte köpas”, skriver företagets vd Jack Dorsey.