Kung Carl Gustaf gav tröst efter tsunamin

Det finns tal som hörs över världen, och i viss mån förändrar den. Vi tittar närmare på några av dem under sommaren. Här är en analys av kung Carl XVI Gustafs tal som han höll efter tsunamin 2005.

Stockholm den 10 januari 2005 klockan 11, knappt två veckor efter en av de värsta naturkatastrofer som drabbat världen. En värld och ett Sverige som är i chock när det ska hållas en direktsänd ceremoni för katastrofens offer.

Sorgen vilar tung i Blå hallen i Stockholms stadshus, där bland andra representanter från landets kommuner, regeringen, anhöriga och överlevande samlats. Här ska kungen, ärkebiskopen och statministern hålla tal för att ge kraft att stanna upp i den sorg som så brutalt lade sig över landet på annandag jul 2004. Då vaknade Sverige till en försiktig nyhetsrapportering om kraftiga jordskalv i Sydostasien. Under de kommande dygnen blev det allt tydligare att en väldig katastrof drabbat länderna runt Indiska oceanen. Jordskalvet är ett av de kraftigaste som uppmätts och orsakade de gigantiska tsunamivågor som svepte fram och krossade allt i sin väg.

De hårdast drabbade länderna var Indonesien, Sri Lanka, Thailand, Indien, Malaysia och Maldiverna. Någon exakt siffra för hur många som dog som finns inte, men enligt FN beräknas mellan 220 000 och 300 000 människor ha omkommit. Fem miljoner förlorade sina hem eller tvingades fly. Turister från hela världen fanns på plats och tusentals västerlänningar miste livet. Bland dem 543 döda och 1500 skadade svenskar, majoriteten av dem i Thailand.

Vi:et är retorikens viktigaste kortord.

I Blå hallen reser sig alla när kungafamiljen kommer in från sidan och Nacka musikklasser inleder ceremonin. Skådespelaren Melinda Kinnaman läser en dikt och Benny Andersson spelar sin egen Tröstevisa. När musiken tystnat, reser sig kung Carl XVI Gustaf och tar de elva trappstegen upp till talarstolen, samlar sig genom att krama handflatorna mot varandra innan han riktar sin sorgsna blick mot de svartklädda åhörarna.

Medvetet eller omedvetet signalerar kungen därmed ödmjukhet inför stundens allvar och, enligt retorikens grundregler, vinner då lyssnarnas förtroende och respekt. Ett förtroende som förstärks när kungen inleder sina tre första meningar med vi som inkludera såväl alla i Blå hallen som alla hemma i tv-soffan. Plötsligt förstår vi att kungen liksom vi är en sörjande medmänniska som, medger han, har svårt att hitta de rätta orden i denna svåra stund. Skickligt, anser Anders Sigrell, professor i retorik vid Lunds universitet.

– Vi:et är retorikens viktigaste kortord. Det är ett lasso som drar in mottagaren där påverkan kan ske och etablera en vi-känsla med talaren och oss som lyssnar. Kungen vill skapa ett inkluderande vi.

Som en röd tråd i kungens tal går en stark trovärdighet, ethos, som är en retorisk grundsten. Den förstärks dessutom av att kungen just denna dag inte enbart är där som kung, han vet också något om den sorg som många barn just nu tyngs av. De har förlorat en eller båda sina föräldrar i tsunamins vågor. Själv förlorade kungen sin pappa före sin ettårsdag i en flygolycka och när han i Blå hallen berättar om detta pausar helt kort och förstärker sina egna ord: ”Jag tror… jag vet vad det vill säga…”

– Då får vi en känsla av att det inte är skrivet och publiken känner sig unik. Han talar också om att våga visa svaghet och känslor och så gör han det genom att konstatera att han, liksom många män i sin generation, inte är så bra på att tala om känslor.

Det känns som om Blå hallen håller andan under kungens nästan tio minuter långa tal. Han avslutar med ett enkelt tack och går de elva trappstegen ner till sin stol och det blir en sång om fred och uppbrott på bengaliska och grekiska. Under ceremonin ska även statminister Göran Persson och ärkebiskop KG Hammar hålla tal. Båda är skickliga, men kungen håller det tal som fastnat i det svenska folkets minne.