Knausgård: ”Om du ska skriva om livet så måste du bejaka kaoset”

För tio år sedan kom första delen i vår tids mest omskrivna romanprojekt, Min kamp. Nu har upphovsmannen lämnat Skånes vidder för Londons virrvarr. Här lever han med ny fru och sju barn och ett romanprojekt som går bortom autofiktionen.

Ur Vi Läser 2019 #5.

Karl Ove Knausgård böjer sig fram mot taxifönstret.

– Där gick några av medlemmarna i Blur i skola, säger han och nickar mot en universitetsbyggnad.

Vi befinner oss i stadsdelen New Cross i södra London. Utanför syns entrén till den berömda konstskolan Goldsmiths, där Alex James och Graham Coxon studerade innan de bildade ett av 90-talets största britpopband. Bland före detta alumner hittas också konstnären Damien Hirst och Velvet Underground-medlemmen John Cale.

De hårda taxisätena knakar under oss när bilen kränger i kurvorna. Karl Ove Knausgård är klädd i sliten skinnjacka och svarta jeans. Hans långa ben ryms knappt i det trånga passagerarutrymmet.

– Du kan väl göra intervjun här? föreslår han.

Han har bråttom i dag. Innan intervjun har han mejlat och förklarat att det kommer att bli lite stökigt.

Först ska han hjälpa sin fru Michal Shavit när hon har ett möte i stan – han ska sköta deras åtta månader gamla son under tiden – och sedan måste han snabbt tillbaka hem till södra London, för att plocka upp sin dotter från förskolan. Nu sitter vi i en taxi på väg till stadsdelen Lewisham, där vi ska hämta upp bilen och sedan försöka äta en snabb lunch innan vi kör till förskolan.

För den som läst Karl Ove Knausgårds böcker är det ingen överraskning att dagen för med sig logistiska utmaningar. Han tycks vara en tidsoptimist. Men också en person vars livsfilosofi, om han har en sån, kan summeras ungefär så här: det löser sig.

Den här intervjun börjar redan i april 2019. Karl Ove Knausgård är i Stockholm för att ta emot Svenska Akademiens nordiska pris, det som brukar kallas för ”lilla Nobelpriset”, och som består av – förutom äran – 400 000 svenska kronor. Senare på kvällen håller han ett uppmärksammat tal:

”Det främmande privata, det kunde vara en definition av litteraturen. För när vi slår oss ned och öppnar en roman eller en diktsamling är det ju precis det vi är ute efter och vill ha: främmande människors tankar, främmande människors problem, främmande människors liv”.

Karl Ove Knausgård har i sin Min kamp-svit gjort just det – fått hundra-tusentals svenskar och lika många norrmän att läsa om en helt främmande människas liv, på sammanlagt 3 622 sidor (om man inte räknar med de fyra årstidsböckerna som kom efter Min kamp-sviten, då är vi uppe i 5 000).

Nu är det många som tycker att de känner Karl Ove Knausgård ganska bra. Men, förklarar han i sitt tal, böckerna var inga terapeutiska övningar eller privata bekännelser.

”Det handlade inte om att förstå mig själv, utan om att utmana förståelsen. Det handlade inte om att inringa ett själv, utan om att utvidga ett själv.”

När vi ses på förlaget Norstedts kontor på Riddarholmen, pratar han om samma sak.

– Min kamp handlade om känslan av att röra sig mot något oerhört. Den känslan, av att komma in i något nytt, var väldigt viktig när jag skrev. Att vara en man och skriva om småbarnsliv, att skriva otroligt detaljerat och under lång tid, det var en sak. Men det kanske mest överskridande ögonblicket, som jag minns bäst, var när jag skrev om min farmor, om att hon hade börjat dricka. När jag gick in där så var det något som skedde med litteraturen. Det var en enorm kraft i det. Det var som att komma i närheten av något som inte var litteratur längre. För det var ju otänkbart att jag kunde skriva om levande människor, men så gjorde jag det bara. Där möttes allt, i den scenen, som kommer tidigt i första boken.

För den som läste böckerna, då, var det som att under en lång period befinna sig i tät kontakt med hela klanen Knausgård. Barn, syskon, föräldrar, redaktörer. Och samtidigt handlade mycket om Karl Ove Knausgårds eget behov av att fly för att skriva.

Det är paradoxalt, påpekar jag. Att böckernas omedelbara närvaro när det gällde vardagslivet kom till när han själv befann sig i skrivkammaren.

– Det är märkligt alltså, men det funkar så. Skrivandet handlar ju om att upprätta ett avstånd, och ett rum som man kan vara i. Om det är väldigt konfliktfyllt i livet, periodvis, så känner jag att jag måste pröva att skriva om det, för att få grepp om det, definiera det och därmed oskadliggöra och komma närmare det. Men skrivandet handlar inte bara om att tygla något – om du ska skriva om livet så måste du också bejaka kaoset, ikke sant? Du måste få in kaoset i texten.

Kvällspressen har löst upp pakten

Efter Min kamp-böckerna blev ”autofiktion” ett så omtalat begrepp att det ledde till en backlash i Norge, där debatten om ”virkelighetslitteratur” gått het under senare år. Inte minst kollegan Vigdis Hjorth har hamnat i skottgluggen för romanen Arv och miljö, och dess påstådda kopplingar till riktiga personer.

Men man kan också se en mättnad på det självbiografiska i återkommande litteraturdebatter i Sverige.

På 70-talet handlade autofiktion om att spränga borgerligheten inifrån med rå ärlighet, tror du på det?

– Jag tror fortfarande att det är en vettig inställning. Det finns allt färre sådana ställen. Allt som har med svaghet att göra, med skröplighet och sjukdom och omoral och våld, allt sånt, allt stängs ner överallt. Så det måste finnas ett ställe där vi kan unna oss en sanning om oss själva. Litteraturen gör det möjligt. Men det behöver inte vara mina underkläder som hängs ut. Utan det kan vara det allmänt mänskliga, säger han.

Han påpekar att frågan om vad som är ”sant” i romaner är lika gammal som romangenren i sig, men att norska medier varit särskilt aggressiva.

– Tolstoj brukade visst sitta och läsa högt ur Krig och fred och berätta för vänner att ”där är du, och där är du”, om sina romanfigurer. Det var ju fiktion, men han plockade förstås sina karaktärer ur verkligheten. Tidigare fanns det en pakt om att bara familjen visste. Det spelades inte ut i medierna. Men kvällspressen i Norge har löst upp den pakten. Och de har gjort det med något slags moraliskt patos, fast man kunde säga att de varit omoraliska. Ingen skulle ju ha vetat allt det här om de inte skrivit om det. Fast det är svårt att prata om den här frågan, när man själv varit inblandad.

I samband med Min kamp sa du att du var tvungen att skriva om ditt äktenskap för att det skulle överleva. Känns det naivt i dag?

– Om jag har sagt något sånt så var det naivt. Jag tror inte att skrivandet kan reparera livet eller relationer. Men jag tror inte att jag har ödelagt någonting.

London, fjärde juni. Taxin släpper av oss utanför familjens radhus i Lewisham. Tyst, lugnt medelklasskvarter.

– Den här gatan är ganska medelklassig, jo, men går du några hundra meter åt ett annat håll ser det helt annorlunda ut. Lewisham räknas som ett av Londons fattigaste områden, med en övervägande del svart befolkning, säger han.

Kvarteret Blackheath, som ligger intill, är mer eller mindre gentrifierat: tätt med blomsteraffärer och små pittoreska bagerier. Där bodde familjen det första året i London.

– Att vi bor just i det här området av London beror på att min fru bodde här redan tidigare. Hennes två barn går i skola i närheten, säger Knausgård.

Paret gifte sig häromåret. Det var ett litet bröllop. Michal Shavit är född i Israel men uppvuxen i Storbritannien. Hon är förlagschef på Jonathan Cape och var tidigare Knausgårds brittiska förläggare.

Hans fyra egna barn, med exfrun Linda Boström Knausgård, bor också i London för tillfället. Med andra ord är det sammanlagt nio personer i radhuset, två vuxna och sju barn.

Hur många sovrum finns det?

– Fem. Vi hyr huset.

Vart går du för att skriva?

– Jag har ett rum som också är min sons rum, säger han.

Knausgård springer in och hämtar bilnycklarna. Huset ligger i en länga av likadana hus. Stora fönster i två våningar, tegelfasad. Han återvänder snabbt, och vi hoppar in i familjens bil, en liten svart Citroën C3.

Det känns som en ganska liten bil för en så stor familj?

– Jag vet. Jag tänkte att vi skulle klara oss med en bil, man kan ju använda tåg och buss. Och så kan man hyra när man åker på semester. Men jag tror att vi måste skaffa två bilar, vilket känns dumt.

Jag gick nästan i konkurs

Är du rik efter Min kamp?

– Jag tjänade mycket pengar när böckerna kom ut, i alla fall i förhållande till vad jag tjänat då jag levde på stipendium, men de pengarna har gått till hus och liv. Nu tjänar jag tillräckligt för att betala hyra och mat, men det är dyrt att bo i London.

I en av dina årstidsböcker skriver du om hur du är omgiven av obetalda räkningar. Som läsare tänkte jag: säkerligen måste han ha någon som kan ordna upp bland räkningarna. Är det en romantisk idé att inte ta itu med saker, eller vad handlar det om?

– Det är inte så medvetet som det verkar. Allt som har med pengar och ekonomi att göra fyller mig med ångest. Och jag gick nästan i konkurs på grund av det här. Jag blev tvungen att betala väldigt mycket pengar i extra skatt, det var advokater inblandade och allt möjligt sånt. Efter det skaffade jag en redovisningskonsult. Men jag får fortfarande ångest av allt som har med pengar att göra.

I en artikel för New York Times häromåret skrev Knausgård om hur han lämnat familjens pass, och sin dator, i en taxi i New York. ”Sånt händer ofta; enligt min erfarenhet löser det sig alltid”.

Är det något slags credo, att befinna sig i nuet?

– Jag vet inte, jag har väl det där i mig, att inte vilja planera. Men det är slitsamt att leva så. Jag är van med det, men det leder också till att andra hela tiden måste ställa upp för mig.

Knausgård frågar om jag vill köra runt lite, för att se kvarteret. Mittemot Blackheaths tågstation ligger en krog där en av bokstäverna fallit bort: ”Fis & Chips”. Området påminner lite om Hampstead, det fina kvarteret i centrala London.

– Skillnaden är att ingen har råd att bo i Hampstead.

Knausgård fick körkort relativt sent, i fyrtioårsåldern. Han tycker i allmänhet om att köra.

– Vänstertrafiken var lättare att vänja sig vid än jag trodde, men det är otroligt trångt, och folk kör ganska vilt här.

Känner folk igen dig?

– Det händer. Om det sker utanför en bokhandel är det inte så konstigt, men det är sällan det händer här i kvarteret. Men jag blev faktiskt stoppad av en kvinna för inte så länge sedan, när jag var ute med cykeln, som sa ”I love your work”.

Knausgård ger ett artigt intryck. Han ställer också frågor till mig, om var jag bor och var jag är uppvuxen. Men han är uppenbart stressad just i dag, eftersom vår sightseeing avslutas efter tio minuter och han parkerar för att vi ska hinna äta något. Vi går in på ett kafé och han tittar på mobilens klocka medan han trycker i sig en macka.

I höst är Knausgård aktuell på svenska med två mindre böcker: en novell, Fåglarna under himlen, och en essä om läsande och skrivande, Oavsiktligt.

Novellen utspelar sig i ett norskt fjällandskap, och är ett slags intimt kammardrama. Han skrev den i London.

– Det området i Norge är förknippat med min mamma och hennes familj, den plats hon kommer från. Min redaktör läste novellen och sa att den lika gärna hade kunnat vara skriven 1920. Jag förstår vad han menar. Det finns inget modernt där – eller ja, det finns bilar, men tonen är inte modern.

Din omedelbara impuls var inte att skriva om London?

– Jag kan inte skriva om London. Jag kan skriva om att vara turist, men jag kan inte använda staden litterärt. Och jag har inte lust att skriva som jag skrev i Min kamp längre. Jag har inte skrivit om skilsmässan, och vill inte gå dit igen. Däremot tror jag att allt man skriver ändå måste fästa sig i någon form av verklighet, annars blir det inte särskilt intressant. Det fiktiva rummet består alltid av element från det bekanta rummet.

Den kvinnliga huvudpersonen i novellen Fåglarna under himlen formulerar en idé om att vi kan uppleva Gud genom naturen, inspirerad av Kierkegaard.

”Guds rike var ögonblicket, som liljan och marken under himlen alltid fanns i”, skriver du.

– Mycket av det jag skriver handlar om en önskan att komma dit, att fånga ett rent nu, men det går ju aldrig. Det är därför man fortsätter. Jag hörde ett föredrag nyligen som konstnären Anselm Kiefer höll på Tate, och där pratade han om samma sak. Att han aldrig når dit han vill i sin konst, att han alltid misslyckas, och att det är därför han fortsätter.

Men är du religiös?

– Nej, det kan jag inte påstå. Men jag läser gärna filosofi och den typen av filosofer som berör liknande ämnen, som Kierkegaard och Heidegger.

I din essä Oavsiktligt citerar du Dostojevskij som talar om något liknande, att skrivandet handlar om att känna det oändliga i sig själv.

– Men alla har väl det: en längtan, en föreställning, ett minne av konst som gett en kontakt med något oerhört. Konsten kan ge en sådan upplevelse.

I ditt tal inför Svenska Akademien talade du om att släppa taget och falla. Har du lärt dig, under åren, ett knep för att förlora din självmedvetenhet när du går in i ditt skrivande?

– Den bästa metoden är att bara hålla på, så sker det av sig själv förr eller senare.

Det är paradoxalt att du har skrivit över 3 600 sidor om dig själv där idén varit att förlora ditt jag.

– Det är bara möjligt att skriva om jag inte representerar mig själv. Och där kommer vi in på frågan vad självet är för något. Ofta är det som ett grepp man har, och det är förstås farligt att släppa det greppet. Det sker ju när man är psykotisk, full, det är ett gränstillstånd. Skrivandet, och all konst, är att söka sig till sådana gränstillstånd.

Apropå Kiefer – har du någonsin försökt dig på att måla?

– Jag målade faktiskt i Skåne, lite grann. Men det var som barns målningar: sol, blå himmel, väldigt amatörmässigt. Det är nästan omöjligt att förstå vilket slags talang som krävs inom måleri. Men när folk säger att skrivandet är terapi, så förstår jag dem, för så var målandet för mig.

Det börjar ösregna utanför. Vi har ätit vår snabba lunch och går till parkeringen för att köra iväg till dotterns förskola.

Karl Ove Knausgårds liv just nu handlar mycket om kuskande och plikter.

– Med första barnet hade jag ännu starka åsikter om mansroller och föräldraskap, men redan två barn senare var sådana diskussioner helt absurda eftersom det helt enkelt handlade om saker som måste göras.

Många läste dina böcker som att de etablerade en delvis ny mansroll i den nordiska litteraturen.

– Det som är svårt med sådana saker är att jag inte kan prata generellt om dem, jag kan bara prata ur mitt eget liv, där det ser ut på ett visst sätt. Men om jag jämför med min egen far så ser jag ju en skillnad. Jag pratade aldrig med honom, till exempel. Den generationen hade ett ganska annorlunda förhållande till barn. Men jag tror också att det är lätt att missta sig och tro att förändringen i medelklasskulturen gäller hela samhället.

Vi stannar på gatan och jag väntar i bilen medan Knausgård hämtar sin dotter. När de kommer tillbaka hälsar vi och kör en stund till i Blackheath.

Karl Ove Knausgård säger att han var medveten om att priset för att skriva Min kamp-böckerna skulle bli högt.

– Jag ville bara så gärna skriva en roman. Jag var så desperat. Jag var beredd att göra vad som helst.

– Men, fyller han i, det kostar alltid att skriva. Det kostar att bara sända en liten text till någon.

Jobbar du fortfarande dagligen med din redaktör Geir Gulliksen?

– Ja, jag skickar allt till honom. Just nu håller jag till exempel på med en artikel, som han läst säkert tjugo gånger. Det är inte så att han ger en massa råd varje gång, ibland säger han bara: bra, fortsätt. Men den tryggheten behöver jag uppenbarligen. Jag har lust att en dag skriva en hel roman utan att visa den för någon, och bara skicka in den.

Är dina barn intresserade av dina böcker? Har ni suttit ner och haft en diskussion om Min kamp?

– Haha! Nej, vi har inte haft en sån diskussion, men de vet ju om att jag skrev böckerna. De har kanske haft föräldrar till nån i klassen som har läst dem. Men de är inte intresserade.

Inte intresserade av litteratur, eller av just dina böcker?

– De är ju i lite olika åldrar. Av de tre som kan läsa är det bara en som läser böcker, den andra föredrar film, den tredje spel. De är inte så uppslukade av litteratur som jag var när jag var liten. Men det är en annan tid.

Det kan gott hända att den är för dålig för att ges ut

Augusti. jag har precis läst Linda Boström Knausgårds roman Oktoberbarn, som är en drabbande bok om en kvinnas vistelse på en psykiatrisk avdelning.

I korta tillbakablickar skildras också en skilsmässa. Men det är ingen rasande uppgörelse med jagberättarens exmake, utan snarare en väldigt sorglig bok om hur svårt det kan vara att leva tillsammans i skuggan av en svår sjukdom.

Den som har läst Min kamp-sviten kommer att känna igen sig; på sätt och vis kan man läsa Oktoberbarn som ett appendix till Knausgårds böcker. Men själv vill Knausgård inte kommentera den, skriver han i ett kort svar per mejl:

”Nej, jag vill helst inte kommentera Lindas författarskap, det klarar sig väldigt bra utan det!”.

På ett förlagsparty i Helsingfors hör jag senare att Knausgårds kommande roman redan gått ut till budgivning. Den lär heta The Morning Star i de engelska säljtexterna, och enligt en källa ska den ges ut så tidigt som i mars 2020.

Jag mejlar honom igen och frågar om han kan berätta mer om boken.

Han svarar:

”Det är en roman med många berättarröster. Den är väldigt annorlunda jämfört med Min kamp, ren fiktion, alltså så mycket fiktion som en roman kan bli, tror jag. Men det kan gott hända att den är för dålig för att ges ut.”