Klassiska refuseringar – och varför de behövs

Att tacka nej till Beatles är den mest kända refuseringen genom tiderna. Men historien är full av ödesdigra felbeslut: Att nobba Ace of Base, Lasse Winnerbäck eller Stieg Larsson, till exempel. Johan Norberg skriver om rekordet: 162 nej som till slut blev ett ja.

Alla dessa val man tvingas göra, och så blir det fel ibland. Som för Dick Rowe. En enastående framgångsrik skivbolagsman som lanserade många världsartister, men så gick han och tackade nej till ett skivkontrakt med Beatles, och blev historisk. För just det.

Enligt beatlarnas manager skulle Rowe ha sagt: ”Gitarrband är på väg ut, mr Epstein”, men Rowe förnekade uttalandet in till sin död, och det är inte ens klarlagt vem som meddelade skivbolagets beslut. Han skulle ”upptäcka” Rolling Stones i stället, och tog igen det på gungorna så att säga, men ändå; under de följande åren ökade Beatles framgång exponentiellt varje timme, varje dag, på ett sätt som saknar motstycke, så Rowe påmindes ständigt om detta. Varje timme, varje dag. Han blev nog less, men var långt ifrån ensam om att ha missbedömt bandet från Liverpool. Folkparken Skebo loge i Uppland tackade nej till att ordna en konsert med Beatles året efter, i oktober 1963. Arrangören Sid Jansson tyckte att arvodet, 1 300 kronor, var för dyrt.

Klas Lunding, en annan man i samma bransch, ligger bakom lanseringen av artister som Ratata, Titiyo och Stina Nordenstam, men en sak höjer honom över mängden i yrket, han har ett unikt ”nej tack”-rekord, även i internationell jämförelse. För 30 år sedan var han känd i hela världen för att ha avböjt samarbete med popgruppen Ace of Base. Albumet Happy nation kom ut på annat bolag och hamnade i Guiness rekordbok som det mest sålda debutalbumet någonsin, med 23 miljoner exemplar. När jag träffade honom på den tiden grämde han sig inte alls och konstaterade torrt att han inte gillade musiken och hos honom skulle de aldrig ha sålt lika mycket. Men det svaret vill ingen vill höra för då blir historien inte lika kittlande.

På skivbolaget EMI var man eld och lågor inför kassetten som en okänd talang från Linköping hade skickat in, alla utom den nye unge chefen som tyckte det var dags för lite friska fläktar. Han tackade nej till Lasse Winnerbäck, kontrakterade i stället fotomodellen Victoria Silvstedt och gav ut hennes första (och sista) CD-skiva.

Piratförlaget returnerade Stieg Larssons manus, så han gick han till Norstedts i stället med Millenniumserien, som till dags dato har sålt 100 miljoner böcker. Piratförlagets vd Ann-Marie Skarp blev med åren ”Sveriges Dick Rowe”, eftersom folk antog att hon hade läst, men missat böckernas storhet. Det här gick henne på nerverna, så 2010 publicerades en ”rättelse”, att hon minsann inte hade haft tid att läsa manuset, så det så. Den som går i svaromål riskerar alltid att hamna på tunn is, och man anar en grämelse av betydande dimensioner när Ann-Marie ampert avlutar sin kommentar med: ”En inte ovanlig händelse i ett förlags vardag, men så mycket tråkigare när en felaktig bild förmedlas av själv händelseförloppet”. Hon är ju annars i gott sällskap med Bonniers som tackade nej till att ge ut Pippi Långstrump, och det refuseringsbrev som Astrid Lindgren fick 1944 är världsberömt vid det här laget.

Att gång på gång få ett nej tack, är en del av vägen mot framgång för alla artister och författare. Det inofficiella rekordet innehas av Dick Wimmer och hans bok Irish Wine: 162 avslag under 25 år innan den gavs ut. Som god tvåa, den storsäljande Zen och konsten att sköta en motorcykel av Robert Pirsig, 121 gånger, och den mest berömda, Carrie, författad av Stephen King, 30 gånger. Den här typen av refuseringar är påfallande artiga och uppmuntrande, medvetet formulerade för eftervärlden; man kan ju ha missat nästa storsäljare. Det är en klok strategi, de som uppnår framgång älskar att kokettera med sin ungdoms motgångar, och pekar gärna ut de som inte insåg deras storhet. Popgruppen Gyllene Tider har låtit rama in sina ”nej tack” och hängt upp dem till allmän beskådan på Hotel Tylösand – det som Per Gessle köpte när ”ja tack” så småningom fick pengarna att börja strömma in.

Det som roar med sådana här historier är tanken att någon haft en oöppnad vinstlott i sin hand, och slängt bort den, men riktigt så enkelt är det ju inte. Skivbolagslegendaren Kjell Andersson nämner en sällan påtalad dimension av refuseringar i sin självbiografi Ingen går hel ur det här, när han skriver om en svensk rockartist som hade det motigt i början:

”Om Ulf Lundell fått skivkontrakt tidigare skulle han förmodligen aldrig ha nått de höjder han senare nådde. När riktigt begåvade artister blir refuserade går de hem, vässar sitt material och skriver nya låtar. Det ligger en stor del konservering i en bekräftelse. Det är lätt att frysa fast i utveckling när du blir bejakad, uppskattad och hyllad.”

För en del artister kan den tidiga, omedelbara succén med ett första alster bli ett sluttande plan. Ace of Base tynade bort och försvann. Jakob Hellmans framgång 1989 med sitt debutalbum, blev en sådan enorm succé att det dröjde 32 år innan han kunde samla ihop sig till en uppföljare. Författaren J.D. Salinger hade kanske varit lite mer produktiv om inte debuten, Catcher in the Rye (Räddaren i nöden) blivit så hyllad – och under de sista 47 åren av sitt liv skrev han inget som publicerades. To Kill a Mockingbird (Dödssynden), som publicerades 1960, är ett annat förstlingsverk som gått till historien. Harper Lee förklarade i en intervju 2011 att hon ”hade sagt allt hon ville säga med boken och tänkte inte säga det igen” (även om hennes andra roman – Ställ ut en väktare – släpptes 2015, 55 år efter debuten).

Vi ska kanske vara tacksamma för några av de hårda refuseringarna. I många fall finns en medveten tanke från de förlag eller skivbolag som anar stor talang de inte vill släppa fram för tidigt. När breven avslutas med, ”vi tycker att det du gjort är mycket intressant och vill gärna att du återkommer”, så är det faktiskt ingen avspisning av standardformat, det är ofta en uppriktig önskan att få höra, eller läsa mer. Om Beatles inte hade fått kontrakt någon annanstans hade Dick Rowe med stor sannolikhet sökt upp dem, och bett om en andra audition.