Kjell Höglund och det tonsatta samlaget

Med låtar som En stor stark och Lugnare vatten har artisten Kjell Höglund lyckats vara både folkligt bred och kultigt hemlig. I en ny biografi får vi veta allt om den finurlige rockpoeten från Jämtland. Hur står sig till exempel den populära visan Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför i jämförelse med andra musikaliska sexskildringar?

Det Lars Forssell skriver om Charlie Chaplin skulle kunna gälla också för Kjell Höglund. Fotnot: StängDet här är ett utdrag ur Anders Sundelins bok Kjell Höglund och hans värld som nyligen utkommit på förlaget Kaunitz-Olsson. Forssell skriver att det Chaplin erbjuder både som konstnär och människa är ”så förbryllande och motsägande, ömsom motbjudande och ömsom fascinerande att man till sist börjar undra om där finns ett annat sammanhang än Chaplins oöverträffade talang”. En av hemligheterna bakom denna gestalt skulle inte vara att han är särskilt komplicerad eller särskilt klyftig utan att han i sin enkelhet är så paradoxalt mångtydig att han uppnår ett slags universalitet. Lars Forssell jämför honom med de medeltida kyrkomålarna eller författarna till konventionella kasperspel. ”I en mycket komplicerad tid kan enkelheten framstå som den yttersta komplikationen.”

Ta bara andra sången på första skivan, Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför, en bagatell på en minut och fyrtiofem sekunder, en av Höglunds mest omtyckta sånger. Han har väl aldrig fått lämna scenen utan att ha dragit den ett varv. Den är förtjusande.

Egentligen handlar sången inte om mer än det titeln säger. Det händer inte mycket mer än just detta, inte mer än att jaget hör henne däruppe men inte honom och, i andra versen, ser henne på stan och noterar att hon ser glad ut och sedan bjuder hon in honom på en kopp kaffe och lite knäckebröd. Första versen tas om igen och så slutar sången. Det är allt. I textantologin Brända skepp skriver Höglund att den är en av hans få sånger som ”rakt av beskriver en händelse i den yttre världen”. Det hände sig i lägenheten han bodde i på Frejgatan. Därifrån hade han hört henne.

Vad är hemligheten?

Sånger om samlag brukar inte vara så direkta, så öppna. I Bellmans Glimmande nymf, Evert Taubes Calle Schewens vals eller Ulf Lundells Lejon på Gotland antyds bara vad som händer … ”Svävande hamn på bolstrarna höga”; ”I natt ska du vara min gäst”; ”Mina läppar på dina lår” … medan Höglund går rakt på sak. Här ligger de med varandra i våningen ovanför och hon låter så lycklig, hon låter så fin. Han överraskar oss genom att vara så öppen.

Det finns en annan, antagligen viktigare, skillnad. Hos Bellman, Taube, Lundell är sångaren en av de två, han befinner sig mitt i akten, före eller efter eller möjligtvis i fantasin, i drömmen. Höglund är utanför. Han sitter och lyssnar. Vem känner inte igen sig. Vem har inte suttit i den där lägenheten med tunna väggar och golv, bokstavligen eller bildligt, och hört andra ligga med varandra.

Det finns alltså ett ”jag” och en ”hon”, dessutom en ”han”. Den sistnämnde får avsluta båda verserna: ”jag hör inte honom/men hon låter bra”; ”men honom – har jag aldrig sett”. Man kan inte låta bli att le och man ler därför att Höglund noterar den andres frånvaro: ”han” blir närvarande genom att vara frånvarande. Utan honom är jag säker på att sången inte hade tillhört Höglunds mest gillade, till synes outslitlig. (Jag har aldrig träffat någon som nämnt Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför utan ett leende.)

Två män spelar var sin roll i sången – outsidern, som berättar historien, och älskaren, som varken hörs eller syns – men ”hon” har huvudrollen och om henne får vi veta en hel del, med tanke på att sången rymmer bara två korta verser: hon ser glad ut när de möts på stan, de säger hej! till varandra och hon skrattar så gott, hon bjuder till och med in honom till sig, bjuder på en kopp kaffe och lite knäckebröd. När hon ligger med den andre i våningen ovanför låter hon kort och gott ”bra”: öppet för fantasin, en inbjudan till lyssnaren.

Melodin skulle kunna vara skriven till en text om Min Herre och Gud

Det är knappast en vild gissning att sångaren själv skulle vilja vara däruppe, säkert har han förälskat sig i denna glada, snälla och livsbejakande unga kvinna. Kanske bottnar kommentarerna om ”han” i avund, ett stänk av svartsjuka. Även om sångaren inte tränger sig på – Höglund tränger sig aldrig på – skulle sången kunna infogas i den tradition som kallas paraklausithyron, kärlekssånger som tilldrar sig ”utanför dörren”. Musikhistorikern Ted Gioia berättar om dem i Love songs. The hidden history. Han spårar dem tillbaka till Egypten 1 300–1 000 år före vår tideräknings början, de spreds och utvecklades med grekerna och romarna; framför allt romarna var oerhört förtjusta i den utestängda älskarens problematik, hittade på oändliga variationer. Ted Gioia påpekar att sångerna har överlevt i dagens populärmusik, nämner Rolling Stones Can’t you hear me knockin’, Bob Dylans Temporary like Achilles och Steve Earles More than I can do – samtliga sångare betydligt mer frustrerade än Höglund. Åt den sistnämnde kan vi le igenkännande, de andra kan vi, kanske, lida med. Hos dem inget leende.

Flera svenska versioner finns. Sten Axelsons och Åke Söderbloms Jag kommer ikväll under balkongen skulle kunna infogas i samma tradition, liksom Sten och Stanleys Jag vill vara din Margareta: ”Jag vill vara din ska du veta/bara var din, Margareta/stå där vid din dörr, kär som aldrig förr/men vågar inte ringa”. Här finns även Tommy Nilssons Öppna din dörr, Mauro Scoccos Sarah och, mest oförblommad, Eddy Meduzas Öppna dörr’n: ”Öppna dörr’n, öppna dörr’n, öppna dörr’n/Öppna dörr’n och låta mig komma in/öppna dörr’n, öppna dörr’n in till kammaren din”.

Melodin till Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför skulle kunna vara skriven till en text om Min Herre och Gud, sjungen i grupp, i uniform, med insamlingsbössan intill. Det gör naturligtvis sitt till.

När Kjell Höglunds Fanclub röstade om hans bästa sånger kom den på åttonde plats, följd av Djävulens alternativ, En stor stark och Maskinerna är våra vänner. På Spotify har den i skrivande stund, i sin ursprungligare version, knappt 125 000 uppspelningar; den senare – i mitt tycke sämre, flåsigare versionen som finns på Höglund Forever – närmare två miljoner uppspelningar. Det enda exemplaret som går att uppbringa av LP:n Undran kostade senast jag såg den till salu på Discogs 1 829 kronor, inklusive frakt från United States of America.

Läs mer:

Markus Krunegård: ”Jag körde över mig själv”

”Det finns en sektledar-laddning kring Ulf Lundell”