”Det finns en sektledar-laddning kring Ulf Lundell”

Någon ropar när jag sneddar över gatan utanför huset där jag bor. ”Hallå där, mannen!” Jag vänder mig om och där står Ulf Lundell med en kvinna vid sin sida. Hur i hela friden kan han känna igen mig snett bakifrån, vilken örnblick, tänker jag.

Det är 30 år sedan vi möttes senast, även då här vid Zinkensdamm i Stockholm, vid grönsaksdisken på Coop. ”Hej”, sa jag, ”JA JA JA”, suckade Ulf, men i dag är han på ett strålande humör och berättar att han är ute på morgonpromenad för att visa sina gamla kvarter där han bodde som barn.

Det finns en sektledar-laddning kring Ulf Lundell som är magnifik. Hans blick, leende och goda skratt kan göra vem som helst förälskad, och även nu sugs jag in lite i hans kraftfält.

Herregud, hoppas han inte har läst det, tänker jag.

Vi följs åt ner till tunnelbanan där han går vidare med sitt ­sällskap och jag åt mitt håll. Det är nu jag blir lite nervös och börjar rannsaka mitt minne. Skrev jag inte något raljerande i Tidningen Vi om en sak i en av hans böcker? Herregud, hoppas han inte har läst det, tänker jag.

Ja, du hör hur jag låter, jag är världens sämsta journalist. Att göra någon ledsen, eller ens irriterad, finns inte i min värld. Jag vill vara snäll mot alla, och omtyckt av alla. Det är den frilansande musikerns väsen. Följsamt och med ständigt vakande radar undviker vi konflikter eller ens minsta friktion, tätt inpå varandra under långa resor. Det vore omöjligt att, som författare ofta gör som extraknäck, recensera en kollega. Man vet aldrig vilka man delar turnébuss med nästa sommar.

Några månader efter mötet vid Zinkensdamm läser jag ett inlägg på sociala medier av konstnären Marianne Lindberg De Geer. På en annan del av Södermalm har Lundell vänt sig om och ropat till henne: ”Du ser ut som sista stadiet av syfilis.” Marianne verkar ha tagit det med jämnmod och skriver: ”Jag vill, när jag slutat skratta, berätta att jag just träffat Ulf Lundell.” Hon hade kanske skrivit något som han gått och retat upp sig på, vad vet jag.

Mariannes senaste dagboks-bok heter Utan hänsyn och ­Lundells dagböcker håller samma humör som vid grönsaksdisken på Coop. Det är underhållande att läsa dem båda, just för det hänsynslösa. Själv har jag det inte i mig, jag är för feg. Den gången jag skrev lite raljerande här i tidningen kändes det riskfritt med lite udd mot en person jag inte träffat på 30 år, som bor 70 mil härifrån. Men det har jag lärt mig nu: När man minst anar, står någon bakom ryggen på en och ropar ”Hallå där, mannen!”