Trots sina bristande kunskaper i musikteori och sitt heta humör är Kjell Andersson den mest tackade personen på svenska skivomslag. Nu kommer hans memoarer, om ett liv som börjar med en våldtäkt.

Bodil Malmsten skriver i boken Mitt första livOm sitt bidrag till Bodil Malmstens bok skriver Kjell Andersson: ”Ibland är jag till hjälp, ofta blir vi irriterade på varandra. Jag förstår inte hennes språk, känner mig intellektuellt underlägsen och blir frustrerad.” Bodil Malmsten och Kjell Andersson var ett par åren 1984–1994.: ”För att uppfylla vad som krävs för att skriva en roman måste man ha någon som tar hand om verkligheten. Man behöver en butler (…) man behöver en fru. När jag skrev ”Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån” hade jag Kjell. Utan Kjell hade det inte blivit någon första roman, inte för mig.”

Samme Kjell, den stödjande uppassaren i bakgrunden, dyker upp i flera av Ulf Lundells böcker, men där ofta som en antagonist. I boken En varg söker sin flock, kan man läsa:

”… och jag står inför ett sista stort krig med K. , krig som varit så fruktsamma när vi jobbade på samma sida av linjen.”

Den krigande butlern.

Under sina 40 år på skivbolaget EMI var Kjell Andersson talangscout och bollplank åt låtskrivare; han designade skivomslag och fanns ofta med i studion som producent. Per Gessle, Lisa Ekdahl, Marie Fredriksson, Niklas Strömstedt, Ulf Lundell och många fler tog sina första steg i karriären under hans överinseende. När tidningen Nöjesguiden 1989 listade de tre mest tackade personerna på svenska skivomslag var det: Kjell Andersson, ”Blixten” på bokningsbolaget EMA och Jesus.

I den ordningen.

Förutom Gyllene Tider, Lisa Ekdahl och Ulf Lundell har Kjell Andersson arbetat med artister som Eldkvarn, Marie Fredriksson och Jakob Hellman. // Foto: TT

Hans memoarer, med titeln Ingen går hel ur det här, släpps inom kort, och många är nyfikna på hans bild av hur det gick till bakom kulisserna vid vissa epokavgörande skivinspelningar.

Förmågan att ana ”en oslipad diamant” fanns tidigt, som när han hörde Ulf Lundells första inspelningar 1974, eller när Gyllene Tiders hemmagjorda ep-skiva kom med posten några år senare, och Kjell ringde ett av den sortens telefonsamtal som hamnar i populärmusikens historieböcker. Refuseringar kom i brevform, men glada nyheter ringdes fram, och det finns inte en artist i världen som inte minns exakt var och när de tog emot det samtal som blev vägen in i en musikkarriär.

– När jag ringde Per Gessle svarade hans mamma Elisabeth, som fick gå och väcka honom, fast klockan var tolv på dagen. Jag sa att jag gillade det han hade skickat och frågade om det fanns fler starka låtar. ”Det gör det, hur många som helst, och bara hits!” sa Per, som sedan hade ringt till bandet och sagt: ”Nu blir vi popstjärnor!”.

Det finns en bild av vad det innebär att ”bli upptäckt” som sällan stämmer med verkligheten, och att debutera för tidigt kan vara förödande för en karriär.

– Om Ulf Lundell fått skivkontrakt tidigare skulle han förmodligen aldrig ha nått de höjder han senare nådde. Detsamma gäller den legendariska refuseringen av Beatles, när skivbolaget Decca sa: ”Gitarrband är ute”. Om de tackat ja, hade första skivan kanske innehållit 50-talsschlager som Bésame Mucho och Three Cool Cats, och hur hade vårt 60-tal då sett ut? När riktigt begåvade artister blir refuserade går de hem, vässar sitt material och skriver nya låtar. Det ligger en stor del konservering i en bekräftelse. Det är lätt att frysa fast i utvecklingen när du blir bejakad, uppskattad och hyllad, säger Kjell Andersson.

Min biologiska far satt i fängelse.

Boken berättar två historier parallellt, den om hans tidigaste år, hur dessa har präglat honom, och den om hans vuxna liv, som nästan uteslutande bestått av tillvaron på och kring skivbolaget.

Kjell är en nära vän till mig, och skriver i sin bok om min sångröst, att den ”tyvärr är lite klanglös” (det stämmer). Han kompromissar aldrig med sin uppriktighet, och det har också kostat vänskaper. I skivbranschen är hans vredesutbrott lika beryktade som hans musikaliska gärningar är respekterade, och jag har länge undrat varför han blir så fruktansvärt arg ibland.

– Det är en av anledningarna till att jag skrev boken, att ta reda på det. Hur min bakgrund har format mig. Jag fick tidigt höra att jag blev till genom en våldtäkt, men trodde det handlade om dåtidens moral, en tillfällig relation som min mamma ångrade. Men under skrivandet fick jag fram domstolshandlingar som bekräftade övergreppet, och att min biologiska far satt i fängelse för det. Jag träffade honom aldrig, men när vi efter hans död sågs för att godkänna bodelningen, jag, min halvbror och farmor – som jag heller aldrig hade träffat – brast hon i gråt för att jag var så lik honom. Så kanske finns där ett svar, ett genetiskt arv. Ingen är väl intresserad av min familjehistoria, men eftersom jag alltid fått kritik för att vara burdus och ilsken, är den med för att ge en bakgrund till hur det blev som det blev. Det tv-koncept som finns i dag med elaka snickare och kockar hade jag kunnat göra mig en förmögenhet på, som ”den ilskne skivbolagsmannen”. Jag hade varit perfekt i den rollen, säger han.

Jag har själv på nära håll sett hur han tar nästan allt personligt. Om en artist skrivit en text med ett oäkta tonfall, eller om musiken inte känts ärlig, har han tagit det som en förolämpning, likt en självutnämnd riddare av den goda smaken.

– Till Gyllene Tiders andra skiva hade Per Gessle helt gått loss på något som funnits som en underton på första skivan, tonårssex, och skrivit låtar som bara handlade om det. Jag blev förbannad, och sa att de måste börja om från början. Han har senare i intervjuer sagt om den tiden att när de var som störst i Sverige så kom jag och raserade allt. Jag kände alltid en enorm frustration och vrede när något blev dåligt, som jag inte kunde uttrycka på annat sätt eftersom jag inte hade de musikteoretiska kunskaperna.

Kjell skrev själv inga låtar men utövade ofta avgörande påverkan så att vissa projekt blev av. När han hörde Peter Hallströms och Lasse Anderssons låt Same Ol’ Story föreslog han den till Björn Skifs som skrev svensk text, Håll mitt hjärta. Låten låg sedan etthundrafyrtiotvå veckor på Svensktoppen. Kjell såg en möjlig kombination och fogade samman bitarna.

Boken beskriver hur skivbranschen och Kjells värld förändras, och ibland faller sönder, och den lakoniskt konstaterande tonen skapar ofta en underskruvad humor; som när han anar stor talang hos en okänd artist från Linköping men hans nytillträdde
unge chef tackar nej och menar att Kjell måste hänga med i det nya: ”I stället för Lasse Winnerbäck kontrakterar EMI fotomodellen Victoria Silvstedt. De ger ut hennes första och enda CD.”

Eller om Ulf Lundells nya framtoning, när han 1988 skrivits ut från behandling för sin alkoholism, och Kjell får gilla läget: ”Nu är det en helt annan man som sitter bredvid mig, nykter och kristen, han använder kraftuttryck från Kalle Anka, som ’järnspikar’ och ’nedrans’, i stället för mer blasfemiska svordomar.”

Ulf Lundell knöts till skivbolaget 1974, och delar av boken beskriver deras långa och tidvis stormiga relation.

– Det är ju en lång kärlekshistoria. Jag inleder boken med en scen från den bästa tiden, 1978, när jag firar jul i Åre med honom, Barbro och barnen. Det var några fantastiska år, men sedan fick allt en törn när skivan Kär och galen kom, den med låten Öppna landskap. Det blev för stort och många ryckte i honom. När vi skulle spela in Den vassa eggen hamnade vi i rejäla konflikter som ofta handlade om musikarrangemang. Han gillade trumljud som var populära då, när en virveltrumma kunde låta som en pålslagningsmaskin. Sådant stod jag inte ut med. Det och liknande bråk ledde till att vi en dag nästan började slåss, allt var så viktigt för mig. Det är en oförsonlig sida jag alltid haft. Jag minns barnkalas när jag var fem år och plötsligt hände något, jag kommer inte ihåg vad, men att jag bad alla gå hem.

I boken skriver Kjell:

”Det finns ett djupgående fel i mig ( … ) Det börjar bra, det håller en tid, tills min ilska, min ­svarta hund, mitt bristande självförtroende och min inneboende misstänksamhet kommer till ytan, då bränner jag alla broar och går därifrån. Det låter ärofullt, nästan heroiskt – det är allt annat än.”

Men de artister som hade honom på ”samma sida av linjen” fick en noggrann kritiker, en fru, en butler. Som granskade varje bokstav och varenda ton, och några menar att han tog deras poplåtar på större allvar än de själva gjorde. Jag skickade honom en gång en inspelning med en ung sångerska som jag tyckte han borde lyssna på. Efter några dagar ringde Kjell,

”Jag har lyssnat på kassetten fem gånger och jag tycker verkligen inte om det.”

Fem gånger.

Vad var det du lyssnade efter hos en ung artist?

– Det är väldigt svårt att förklara, men det handlar om personlighet och något självklart i uttrycket, i texternas berättande, energi i musik och melodier, även energi i ordval.

Finns det någon talang som du har missat?

– Jag fick en kassett av Orup, med bland annat Från Djursholm till Danvikstull, en låt som jag säkert hade gillat om jag bara hade lyssnat ordentligt, men jag var upptagen med andra projekt då. Det var smärtsamt sedan under 1990-talet varje gång jag hörde talas om hans framgångar.

Kunde du uppleva kommersiell potential med något du inte gillade?

– Gå och fiska med Gyllene Tider. Jag tyckte den var för billig, men hörde samtidigt vilken hit det skulle kunna bli.

Och tvärtom, projekt du ville göra fast du inte trodde att det skulle sälja?

– Det är väldigt många, men jag nämner gärna Björn Holms skivor. Hans sista album Nya vänner är orättvist bortglömd.

Boken beskriver skivbranschens uppgång, motgång, nedgång och fall. Vad har gått förlorat i skivbranschen?

– Den kommersiella radions intåg 1993 var som att gå in i ett mörker, både för mig och de artister jag tyckte om. Många på EMI trodde att vi skulle sälja fler skivor, men det blev tvärtom. Det som P3 hade spelat, band som Wilmer X och Eldkvarn, förpassades till det som hade varit och mycket återgick till hur det var på 1950-talet, en slags nykonservatism. Man började ta Melodifestivalen på allvar, och det mesta blev på engelska. Spotify har blivit som en världsomspännande jukebox, för singlar, inte för album, det som var mitt stora intresse. Jag inser att de unga måste hitta sin egen musik, men kan för mitt liv inte tycka om den pop som ligger på listorna i dag. Jag har i stort sett slutat lyssna på ny musik, mitt hjärta är fullt, det får inte plats mer.

P.S. I nyårshelgen sände SVT ”Ulf Lundell – friheten och ensamheten”, en stort upplagd dokumentär– två entimmesavsnitt plus en konsert. I dokumentären nämns Lundells gamla parhäst Kjell Andersson inte med ett ord, eftersom Andersson avböjt all medverkan. Så här skriver Kjell Andersson bland annat till redaktionen för dokumentären: ”Jag är ledsen men jag vill inte ha något med Ulf Lundell att göra. Det kommer aldrig något gott ur det.”