Kerstin Thorvall: Detta är jag och ingen, ingen annan

Under åren 1975–79 fanns i Vi en serie som kallades ”Mitt porträtt av mig”. Ett 60-tal svenska författare skrev självbiografiskt, och ritade även sitt självporträtt (med skiftande resultat). Detta är Kerstin Thorvalls bidrag.

Texten publicerade i Vi i februari 1978. Det hade då gått ett drygt år sedan Thorvalls kontroversiella bok ”Det mest förbjudna” kom ut. Huvudpersonen Anna bär tydliga drag av Thorvall själv, och romanen är en hård uppgörelse med modern och innehåller detaljerade skildringar av den medelålders Annas sexuella behov och upplevelser.

Jag är enda barnet. Redan tidigt förstod jag, att det var något fult med att vara ett sådant barn. ”Enda barn blir så bortskämda”, suckades det över mitt huvud, och jag skämdes, precis som om det var mitt fel. Utan att någon behövde tala om det för mig, visste jag att ”enda barnet” också betydde ”det ensamma barnet”.

Därför bad jag varje kväll till Gud om en liten syster. (För pojkar var ju så bråkiga). När tiden gick och det inte blev någon liten syster, la jag till, att det kunde gå bra med en liten bror också. Bara det blev någonting.

Men det blev det inte. Tolv dockor som jag skötte och la varje kväll. kunde inte ersätta syskonet som aldrig kom, och ingen talade om för mig, att det inte var Gud som gjorde små barn.

Pappa var stor och varm och galen och tidvis intagen på hemliga sjukhus. För övrigt var han prästson, akademiker och glödande socialdemokrat, en kombination som inte var alldeles vanlig på 30-talet. I den lilla norrländska militärstad, där han var språklärare vid samrealskolan, var medelklassen klart högervriden och man beundrade öppet Tyskland och dess Führer. Jag minns en tant som med försiktig röst anförtrodde en annan tant, att någons dotter hade sällskap med en jude och hur pinsamt det var för föräldrarna.

I detta sällskap gick pappa och var pacifist och socialist. Inte konstigt om han måste bli tokig ibland.
Oerhört tydligt minns jag den blåsiga vårdagen 1931, då pappa upprört gick fram och tillbaka i vardagsrummet och sa, om och om igen: ”Det är fruktansvärt. Dom skjuter på arbetarna nere i Kramfors. Dom skjuter på arbetarna.”

Mammas politiska sympatier var oklarare. Hon kom från en fattig skogshuggarfamilj, hon var den enkla flickan av folket som blivit fint gift och var alltså mycket mer borgerlig än sin man.
Enda dottern skulle bli akademiker, förstås. ”Konsthistoria”, tyckte pappa. ”Varför inte sikta på UD?” sa en farbror. ”Det är säkert arbete och pension”.

Själv ville hon bli modetecknerska, det började hon tjata om redan i 8-årsåldern, men det vet man väl hur barn pratar. De vuxna log vänligt roat, beundrade snällt mina pappersdockor och sa: ”Men Kerstin kan ju bli teckningslärare. Det är ett trevligt yrke och tänk på de långa sommarloven … ”

Blyg och tyst såg jag ner på mina skor. Troligen för att de inte skulle se i mina ögon att jag ville bita dom. Spotta på dom. Det kunde man annars inte ana. Att jag hade såna tankar, menar jag. Jag var nämligen en ovanligt snäll och förståndig liten flicka. Bara litet klen och ömtålig. ”Hur mår lilla Kerstin i dag då?” kunde tanterna fråga, och jag neg och svarade: ”Tack, 37,5.”

När jag var elva dog pappa och jag blev en änkas enda dotter. Man gratulerade henne för att hon i sitt ensamma ansvar, hade en så förtjusande tonårsdotter. ”När man vet hurdan ungdomen är nuförtiden”, sa man, för i alla tider har naturlig, frisk ungdom varit anstötlig för vuxna.

Tjock och snäll och olycklig överlevde jag min ungdomstid genom att gå in i pappersdockornas värld och leva deras glamourösa, vidlyftiga liv med kärlekshistorier och bröllopsresor, fester och baler och garden partys. Något oroande var det, att jag så länge höll på med dessa pappersdockor. Bättre blev det, när de övergick till att bli icke utklippta damer på vita papper.

Tjock och snäll och olycklig överlevde jag min ungdomstid

”Jag ska bli modetecknerska och resa till Paris”, sa jag och deras leenden var nu något mindre roade. Men först skulle jag naturligtvis ta studenten. Dom fick som dom ville. Ett bra studentbetyg var priset för den frihet som skulle bryta ut, bara jag kom hemifrån och fick börja på reklamskola i Stockholm. Sen skulle dom inte äga mig längre. Det vill säga, det var det jag trodde. Det skulle visa sig att deras makt räckte längre. Det tog decennier till, innan jag tog mig rätten att vara JAG. Den ångest det kostade, ska jag inte här gå in på.

Under tiden reste jag till Paris, blev modetecknerska, gifte mig med mina drömmars prins (den förste man som kysste mig, det var på Djurgården vid Jenny Linds staty och jag var nästan 21 år).

Jag fick tre barn (för det hade jag bestämt, att syskon skulle det i alla fall bli den här gången), pojkar allihop, det blev en massa små arga, starka, snälla bröder, jag skilde mig, gifte om mig, fick en pojke till, det blev fyra bröder, och allt kunde ha varit riktigt roligt, om jag varit deras lillasyster. Men det var jag alltså inte. Jag var en mamma som inte klarade av det. Som inte var som en mor ska vara, och det var verkligen inte bara jag som tyckte det. (Barnen var i så fall de minst kritiska).

Att jag hade framgång i mitt yrke och vissa perioder var ensam familjeförsörjare kunde inte väga upp mitt fiasko som människa, hustru och mamma. Jag började så småningom att skriva om mina barn, om deras styrka och vitalitet, ömhet och saklighet, och jag märkte, att när jag skrev om och för barn, kunde jag få vara så barnslig som jag egentligen var.

Det kändes som en vila och ett sätt att fly undan vuxenrollen, där jag ständigt misslyckades. Men hela tiden fortsatte jag att teckna. Jag var en modetecknerska som också skrev litet och jag minns hur chockad, eller snarare generad jag blev, när jag första gången fick ett brev, adresserat till författare Kerstin Thorvall .

Det har under de sista åren talats en del om ”tillhörighet”, grupptillhörighet, klasstillhörighet, politisk tillhörighet. Jag är någon utan tillhörighet. En femtioårig dam med en femtonårings själ. En tecknare som skriver. En barnboksförfattare som ritar. En journalist som gör karriär som barnboksförfattare. Den blyga, kristna flickan, som enligt Sven Stolpe, skrivit en bok ”som är det skamligaste som skrivits på svenska språket”. En veckotidningskåsör som debuterar som vuxenförfattare med denna bok som är en så kallad bekännelseroman, och blir kraftigt utskälld på kultursidorna, medan förlaget knappt hinner få fram böcker i takt med den stora efterfrågan.

En skam och en succé, elak och hänsynslös dotter och hundra och åter hundratals kvinnors tröst och befrielse. ”Tänk, att du vågade skriva den! Tack, att du vågade.”
Ja, tänk att jag gjorde det. Det tog sju år att skriva Det mest förbjudna, jag gömde den, jag glömde den, jag tog fram den, jag la bort den igen, och när jag till slut gjorde den färdig, så visste jag med sömngångaraktig övertygelse, att jag skulle straffas med döden innan boken kom ut.

När jag överlevde utgivningsdagen, fanns det ingenting mer i livet att vara lika rädd för. Min barn- och ungdom hade varit ständiga rädslor, dödsrädslan var värst, och den var ju lika mycket en rädsla för att leva. Nu upplever jag en märkvärdig tid av lugn, tillförsikt och glädje. Jag har aldrig känt mig så älskad som nu. Hatad också, o, ja. Men det finns en särskild trygghet i att veta var man har sina vänner och fiender.

I och med att ha gett ut denna förbjudna bok, så hade jag kommit fram till det som är JAG. ”Detta är jag och ingen, ingen annan”, som det står i Gullbergdikten. Jag behöver inte längre låtsas, bjuda till, göra volter och saltomortaler för att dom ska tycka om mig. Hädanefter kommer jag inte att låta mig förtryckas.

Jag behöver inte längre låtsas, bjuda till, göra volter och saltomortaler för att dom ska tycka om mig

Ni anar inte hur fridfullt det känns. Jag vet vem jag är, andra vet vem jag är, och dom som nu tycker om mig, tycker verkligen om mig.

Förut innan Boken kom ut, fanns det till exempel många damer, som tyckte att jag skrev så förtjusande kåserier. Flera av dem är nu sårade och besvikna, men den dom beundrade och älskade förut, det var ju inte jag, utan en plansch av mig.
”Sanningen ska göra Eder fria”, läste jag i Bibeln under min fromma flicktid.
Jag vet nu, att det är sant. Därför kan jag mycket väl stå ut med de etablerade kritikernas syrliga högdragenhet och förakt, kvinnofronttjejernas bannlysning, de bildade damernas ogillande.

Före den otäcka Boken, vände sig skolorna ofta till mig och ville jag skulle komma och berätta om mina ungdomsböcker. Numera är det nästan ingen som hör av sig. Jag är inte längre rumsren. (Men jag undrar så, vad skolstyrelser och föräldraföreningar tror att jag ska hitta på? Klä av mig naken eller ta ut fjortonåriga pojkar i materialrummet och förföra dom?)

På ett år glömde Sverige, att jag först och främst var barnboksförfattare. Det var som om alla tjugofem barnböckerna på en gång gick upp i rök. Därför kändes det rätt festligt att i det läget få Astrid Lindgrenpriset för ”förtjänstfullt författarskap inom barn och ungdomsbokslitteraturen”. Vid pressmottagningen, dit alla kom utan att veta vem pristagaren var, sa en av experterna till mig: ”Tänk vi tippade en massa namn, men ingen av oss tänkte på dig”.

Det är alltid nervöst, när man inte vet i vilken påse man har människor. Vi lever i ett land, där man gärna ser, att skomakaren förblir vid sin läst.
Men jag hävdar, att man ska ha rätt att på en gång vara helnykterist, tokig i att dansa, tycka om onödiga, vackra kläder, ha lätt för att bli förälskad och rösta med VPK, utan att det ska vara någon motsättning i det. Att det faktiskt ska vara tillåtet att vara den man är.