Kay Pollak: ”Jag vill dö i min segelbåt”

Kay Pollak är trött på sin långsamhet, älskar att åka till återvinningsstationen och glömmer aldrig händelsen för 47 år sedan som är hans livs stora olycka – och lycka.

Hur skulle du beskriva dig själv?

– Jag är 1,90 lång. Älskar min fru. Mår bra av uppskattning. Svag för smicker. Är optimist. Grubblar mycket på hur världen kan bli något lite bättre.

Vilket vägval i livet har format dig mest?

– När jag är 27 år flyttar jag från Göteborg till Umeå. Börjar jobba som lärare i statistik på det nya universitetet där. Redan första veckan i Umeå går jag med i något som då hette Studentteatern. Det valet förändrade mitt liv.

Vad skulle du ha gjort om du inte vore filmregissör, författare och föredragshållare?

– Jag hade kanske blivit fattig skulptör på Gotland. Ibland har jag trott att jag hade kunnat bli bra på det. Eller kanske gift mig med en kvinna jag kände vars pappa ägde ett stort sågverk i Västerbotten. Eller så hade jag blivit juvelerare. Min pappa som kom som krigsbarn till Sverige under första världskriget sa alltid det. ’Bli guldsmed, Kay. Då har du dina små verktyg i en liten skinnpåse. Blir det krig kan du fly dit du vill och alltid få jobb.’

Vad uppskattar du mest hos en vän?

– Att den hör av sig.

Vilken person har betytt mest för dig?

– Omöjligt att svara på. Mamma och pappa. Min storasyster. En lärare jag hade i gymnasiet som lät mig läsa upp mina uppsatser för klassen. En professor jag hade i Umeå som jag aldrig någon enda gång såg vara ironisk eller nedlåtande. Livet är ett flipperspel. Man vet aldrig vem som ger en den avgörande knuffen. Kanske är det i slutändan min fru som har knuffat mig mest.

Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?

– Att jag är så himla långsam. Jag kan skriva om en filmscen 25 gånger innan jag är nöjd. Det är så jobbigt.

Vad gör du helst en ledig dag?

– Jag har inga lediga dagar. Men om jag inte jobbar brukar jag städa i alla högar på skrivbordet. Slänger skräp. Jag älskar att åka till återvinningen och bli av med en massa onödigt skräp.

Vad är din bild av lycka?

– Det är en fråga som ständigt sysselsätter mig. Hur blir jag mer lycklig? I det enda liv jag har? Hur ser lycka ut? En sak är säker. Ingen annan människa kan göra mig lycklig. Och inget föremål kan göra mig lycklig. Min bild av lycka är att jag är helt närvarande i något jag älskar att göra.

Vad betraktar du som din största olycka?

– En skilsmässa för 47 år sedan. Det är den starkaste upplevelse jag har haft av olycka. Vi hade barn. Det var så jobbigt. Jag var så programmerad att familjen skulle hålla ihop. Men det gick inte. Vi gick isär. Jag var riktigt riktigt olycklig då. En sak var bra. Något år senare visade det sig att den där hemska skilsmässan var det absolut bästa som hänt mig.

Vad skulle du göra om du vann 20 miljoner kronor?

– Ha ha ha! Fantastiskt. Jag skulle ge tio miljoner till Operation smile. Och de andra tio miljonerna skulle jag använda till att finansiera en film jag väldigt gärna vill göra.

Vilken är din största kulturupplevelse?

– När jag såg Gökboet första gången. Helt knockad. Det händer ibland. Man ser en film på sjuföreställningen och sedan går man direkt ut och köper en biljett till niobion. Sist det hände var när jag såg Slumdog Millionaire. En totalupplevelse. På teatern händer det mig sällan. Senast var nog med Krister Henriksson och Sven-Bertil Taube i Påklädaren. Magiskt bra.

Vad ångrar du mest?

– Det är ingen idé att gå och ångra. Det är verkligen att skapa lidande åt sig själv. Vi har alla gjort olika saker i vårt liv som har sårat eller inte varit bra för en annan människa. Det dumma jag gjorde den där gången… Ja, jag kunde inte bättre då. Jag gjorde helt enkelt så gott jag kunde. Jag kan bara använda det ’dumma’ jag då gjorde och lära mig att agera bättre idag. Det går också att förlåta sig själv. Det är befriande.

Bästa klimattips?

– Rösta på Miljöpartiet.

När gråter du?

– Varje gång jag ser en film om kärlek. Senast igår kväll framför teven. För att inte tala om varje gång jag ser om Broarna i Madison County. Jag brukar också gråta när jag ser en filmscen med människor som är goda och ömsinta mot varandra. Det väcker upp en djup saknad och längtan. Jag är egentligen ledsen att jag inte kan gråta på annat sätt än ihop med film. Som man och uppvuxen på 40-talet är jag ju skadad.

Vad skrattar du åt?

– När jag är ute och föreläser och berättar om mina egna misslyckanden. Då kan jag plötsligt börja skratta hejdlöst. Hur kunde jag tänka så vansinnigt tokigt.

Vilken är din viktigaste drivkraft?

– När jag var yngre drevs jag av att vinna, att lyckas och nu fan ska jag visa dom jävlarna. Men man kan ha flera olika lager av drivkrafter i sig. Jag drevs också av en vilja att förändra världen. I mina tre första filmer var det tanken att om varje barn får villkorslös kärlek så kommer världen att bli bättre. Det tror jag fortfarande. Nu drivs jag av tanken att jag vill dö lycklig. Känna att jag har levt mitt liv. Att dagen idag är den första dagen på början av det liv jag har kvar. Den tanken får mig att gå upp ur sängen varje morgon.

Vad skulle du vilja hälsa statsministern?

– Ta för sjutton miljöfrågan på ännu större allvar. Fortsätt ge Ukraina stöd.

Vad hatar du allra mest?

– Varje händelse och situation där någon behandlar andra människor så att de ska känna sig sämre och lägre än andra. Det kan göra mig upprörd. Jag reagerar till och med när Svenska Dagbladet berättar en nyhet om någon i kungahuset. Jag är anti-rojalist. Allt som är till för att sära och åtskilja människor reagerar jag starkt på.

Vilken talang skulle du helst vilja ha?

– Ha ha ha! Ta fram det trollspöt. Jag önskar att jag kunde spela piano. Att jag hade fått lära mig det. Kunna sitta och leka vid ett piano och det bara flödar ut vackra melodier och alla på festen sjunger med. Det önskar jag att jag kunde.

Hur kan du tänka dig att dö?

– När jag sitter i segelbåten en vacker blåsig dag och plötsligt… så är det bara slut.

Vad är ditt motto?

– Du är endast påverkad av dina egna tankar.

Vad önskar du dig mest av allt just nu?

– Att kriget i Ukraina helt plötsligt tog slut. Att Putin vaknade och kunde inse att han som människa hade möjligheten att bara med några ord få slut på detta galna lidande.