Katia Winter: ”Mötet med polisen blev min vändning”

Katia Winter, som spelar huvudrollen i bioaktuella Året jag slutade prestera och började onanera, önskar att hon hade flyttat hem från USA tidigare. Och så drömmer hon om ett nytt plåttak på lantstället – och att bli gravid.

Hur skulle du beskriva dig själv?

– Positiv, driven, självkritisk.

Vilket vägval i livet har format dig mest?

– Att jag stack till USA för ett år på high school som 16-åring. Jag kom till Houston, Texas, fick bo hos en väldigt religiös baptistfamilj som gick i kyrkan tre gånger i veckan. Själv var jag en svensk tonåring som rökte och redan hade börjat dricka alkohol, och befann mig plötsligt i en stad där det var utegångsförbud efter klockan 22 på kvällen för alla under 17. Själv tyckte jag att jag var cool i de kläder jag bar, men i skolan var det mer: ’Vad fan har du på dig?’ Det var ett uppvaknande om att det finns en större värld där ute.

Vad skulle du ha gjort om du inte vore skådespelare?

– Då hade jag varit polis. Jag var rätt stökig i skolan och fick av en slump tillfälle att spendera några dagar med en polis efter ett bråk. Han visade runt i polishuset, jag fick träffa andra poliser och det blev en totalvändning för mig. Jag älskade disciplinen och kände att jag blev behandlad som vuxen för första gången i mitt liv. Jag var faktiskt nära att söka till Polishögskolan innan jag gjorde en U-sväng efter att ha upptäckt en värld utanför Sverige.

Vad uppskattar du mest hos en vän?

– Lojalitet och att personen är bra på att lyssna.

Vilken person har betytt mest för dig?

– Min morfar har varit viktig som en pappafigur. Han är alltid den som oroar sig mest och bryr sig mest, förutom min mamma. Han heter Hans men jag kallar honom Hasse, för att retas.

Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?

– Att jag ska tycka så mycket. Ibland känner jag: ’Äh, håll bara tyst, ha inte åsikter om allt.’

Vad gör du helst en ledig dag?

– Snickrar på mitt hus på landet.

Vad är din bild av lycka?

– Att vara nöjd med det man har. Jag börjar bli bättre på att njuta av sådant jag har åstadkommit istället för att gräma mig över det jag inte har åstadkommit. Det finns en stor identifikation i den här nya filmen för mig där. Min karaktär känner en massa press för att räcka till – hon ska vara närvarande flickvän, arbetskamrat, vän … Jag har själv varit på den resan och förstår alltmer vikten av att prioritera mig själv och inte fokusera på alla krav.

Vad betraktar du som din största olycka?

– Svårt … jag har förstås varit med om jobbiga saker som jag inte vill uppleva igen, men det är samtidigt sådant som har styrt mig dit jag är i dag.

Vad skulle du göra om du vann 20 miljoner kronor?

– Köpa en fast bostad i England eller i Sverige. Och renovera taket på lantstället. Jag vill ha ett snyggt falsat plåttak, men det är så jäkla dyrt.

Vilken är din största kulturupplevelse?

– Som liten var jag besatt av filmen Léon: The Professional med Jean Reno och Natalie Portman. Jag var i nästan samma ålder som Natalie Portman i filmen, och jag såg den säkert 25 gånger.

Vad ångrar du mest?

– Jag skulle ha flyttat hem från USA tidigare. Jag bodde där i tolv år – två i New York och tio i Los Angeles – och missade mycket med familj och vänner. Fem år hade räckt.

Bästa klimattipset?

– Små ändringar i vardagen är vad vi kan göra på individuell nivå. Själv är jag mycket mer vaksam på vad jag köper och var det kommer ifrån. Varför beställa saker från Tyskland eller England om det går att hitta här?

När gråter du?

– För sällan. Jag kan gå och oroa mig för saker så att det läggs på hög, och sedan råkar jag plötsligt sparka mig själv på benet av ren klumpighet och börjar gråta för det, fastän det inte är den verkliga orsaken. Varje gång känner jag: Vad skönt det är att gråta, det borde jag göra oftare.

Vad skrattar du åt?

– Jag är en prankster och gillar att skrämmas. Min kille tycker det är mindre roligt. Förr kunde jag ligga i en flyttlåda i hallen eller sitta i en garderob i en halvtimme för att överraska honom på bästa sätt. Numera behövs det inte så mycket. Han är redan rädd, lider av posttraumatiskt stressyndrom antagligen. Jag brukade skrämma honom med en hundleksak, en gris som låter när man trycker på den, men den har han förstört. Grisen lever inte längre.

Vilken är din viktigaste drivkraft?

– Jag ser sällan hinder utan kör bara. Kanske har jag präglats av den amerikanska kulturen om att anything is possible, för i min familj skiljer jag ut mig lite. Jag säger alltid att det löser sig och gör det inte det klurar vi ut något på vägen.

Vad skulle du vilja hälsa statsministern?

– Ta hand om oss alla. Snälla.

Vad hatar du allra mest?

– Alla troll på nätet och egentligen hela den här grejen med att det ska tyckas till om saker som folk inte vet något om. Det är så mycket dömande av människor i dag. Före internet satt vi inte och ventilerade åsikter om allt och alla, nu känns det som om folk kräker ur sig allt de tänker.

Vilken talang skulle du helst vilja ha?

– Jag är så avundsjuk på människor som bara kan sjunga ut, riktigt vackert. Jag har behovet men det låter inte så bra.

Hur kan du tänka dig att dö?

– I sömnen, väldigt odramatiskt.

Vad är ditt motto?

– Var lycklig med det du har. När jag blickar tillbaka kan jag bli arg över hur jag tänkte om mig själv vid vissa tidpunkter i livet. Varför kände jag mig fel och ful där och då? Jag var ju helt rätt och jättesöt!

Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Att bli gravid. Jag längtar efter barn.