Katherine Hauptman hjälper människor att minnas

Katherine Hauptman minns hur morfar mindes morden och massgravarna. Många år senare är hon chef för nya Sveriges museum om Förintelsen.

Hur kommer Katherine Hauptman att minnas första arbetsdagen på sin nya, tunga post? Kanske som att det var den där vintertisdagen då också Tidningen Vi passade på att dyka upp. Att hon mötte oss i personalentrén på Historiska museet och att vi tog trapporna till det ljusgenomflödade rummet där vi skulle sitta. Att ordet hon valt att samtala kring var just detta: minne.

Sedan den första februari är hon chef för det nybildade Sveriges museum om Förintelsen, där just hågkomster, minnen och vittnesmål kommer att vara centrala.

– Nu skapar vi en organisation och planerar för de första aktiviteterna. Det kommer att bli digitalt till att börja med, sedan på en tillfällig fysisk plats någonstans i Stockholm där vi kommer att få tid att planera för en permanent lokal. Det här ska ju bli en del av minnesbanken för framtidens människor.

Nyss var hon chef över Historiska museet. Från början: arkeolog.

– Resan jag gjorde som barn med min mamma till Pompeji var nog avgörande där. Jag minns att jag fick en närkontakt med människor som hade levt för väldigt länge sedan, genom att kunna röra vid samma stenar som dem som gått under vid vulkanens utbrott, gå in i husen där de bott …

– För mig är att minnas just detta: inte att få en historieskrivning serverad enbart i form av fakta, utan att erfara en relation med människor som levt före en själv, få ett eget perspektiv på det som hänt förut. Genom att ta del av föremål eller berättelser eller brev. Spår som man som museibesökare kommer i kontakt med, från det som varit, som någon annan människa gjort, tänkt kring och velat någonting med. Sådant väcker någonting hos oss, och gör också att vi vill bevara minnena in i framtiden, där andra tar vid … Respekt för människovärdet, allt möjligt, det är inbakat i den minneskontakten.

Ditt eget första minne?

– Jag är på dagis och förstår inte vad folk säger, för jag är tre år och har precis kommit till Sverige från Polen med min mamma. Till en förort till Stockholm, Rågsved. Det är 1973 och min mormor och morfar hade redan kommit hit.

Jag frågar henne om första gången hon hörde talas om Förintelsen, och det är nu jag inser hur djupt hennes nya uppdrag är rotat.

– Jag var sex, kanske sju, år gammal när jag först fick en aning om vad som hände då. Morfar var en av de överlevande efter folkmordet och huvudvittne i en krigsförbrytarrättegång. Han kom från en liten by söder om Lviv, staden som ligger i Ukraina i dag. Alla judar i byn blev ihopsamlade och fick gräva en massgrav, avsedd för dem själva, sedan sköts de. Han var ögonvittne till detta. Hela hans familj mördades där. Systrarna, syskonbarnen …

– Hans personliga minnen gav mig en bild av de här människorna, den hela värld som försvann med dem. Vi fick en särskild kontakt när han berättade om det här för mig, samtidigt som min mamma tyckte att det var fruktansvärt att berätta sådana saker för ett barn. Men redan då visste jag att minnet av detta som skedde var något som också jag ville föra vidare. Till mina barn, till världen.