Karolina Ramqvists dagbok: ”Jag kanske håller på att bli galen”

Karolina Ramqvist träffar Sigrid Rausing i London, blir irriterad på ett tåg och påminns om att hon aldrig klarat att skriva dagbok.

Måndag

Jag packade och svarade på mail, tackade ja till att skriva det här och påmindes om hur jag aldrig klarat att skriva dagbok. Jag tänker alltid att jag borde, att alla ordentliga författare gör det, alla ordentliga människor… men för mig utmanövreras dagboken alltid av det vanliga skrivandet. Hur gärna jag än vill har jag dessutom svårt att hålla mig till en enda bok, mina anteckningar hamnar överallt, precis som anteckningarna för böckerna. Skulle vilja organisera dem, och samtidigt tycker jag om att behandla dem illa, jag tycker om att slänga allt jag har skrivit ner om ett arbete när jag är färdig med det. Men man borde skriva dagbok, man borde anteckna saker om barnen, om det praktiska, om kärlek och arbete och om alla problem som uppstår, i en enda bok, så man kan gå tillbaka, försöka bevara sitt liv på det sättet, om inte annat för att ens barn kanske skulle vilja läsa om det när det är över. Men jag vet inte.

Jag tycker om att läsa dagboksböcker, både dagboksromaner och författares dagböcker. Jag har gjort det så länge jag kan minnas, jag tänker på Barbro Lindgren, på Den ockulta dagboken, Anaïs Nins dagbok, Joyce Carol Oates, Virginia Woolfs och Lars Noréns dagböcker och andra, just nu slutet av Wera von Essens En emigrants dagbok som jag har sparat på. Den är så generös och levande och stark. Men det är ju med dagboksböcker som med allt annat, en del är underbara men många är det inte.

Tisdag

Gick upp klockan fem och skrev på en novell om ett ateljébesök. Pengar är ett så stort tema, jag delar ångesten huvudpersonen i novellen känner inför fattigdomen eller den ekonomiska osäkerheten som är priset hon får betala för att hålla på med konst och på samma gång leva i den vanliga världen, det vill säga försöka ha ett liv, en familj, barn och vänner. Kanske borde jag ha tackat nej till att skriva novellen med tanke på att jag har så mycket annat som jag måste göra, men jag behöver också pengar och har länge velat skriva en novell.

I taxin till Centralen pratade jag med chauffören om ordet dejtingdjungel som han hade hört på radion. Hade velat prata mer men blev tvungen att springa. Tåg i ett antal timmar, irriterade mig på att tyst vagn numera kallas lugn vagn så att man inte längre kan vara säker på att det kommer att vara tyst. Ville skriva till SJ, tänkte att jag kanske håller på att bli galen, är det kanske sådan man blir av att skriva en dagbok för publicering? Försökte skriva färdigt novellen medan två kvinnor på sätena intill pratade om ja, jag hade ingen aning om vad fast jag hörde vartenda ord, det var något som rörde deras arbetsplats eller deras bransch, de sade ordet branschen flera gånger. Svarade på fler mail. Jag ligger alltid efter med mail och chattar och sms. Sms:ade med min mamma som skulle begrava sin äldsta vän. Tänkte på allt hon berättat om deras vänskap, ungdomen på 1950- och 60-talet, att vara diskflicka på tågen. Tänkte på London.

Promenerade omkring och tänkte på en man som jag var väldigt kär i, gick förbi hans hus vid Ladbroke Grove

Kom fram efter att det blivit mörkt, hade en halvtimme på mig att promenera, gick till hamnen och sedan till biblioteket. Boksamtal, sedan sista tåget hem. En presentpåse med choklad som jag ska ge till barnen.

Onsdag

Kom hem mitt i natten, tillbaka till Centralen på morgonen. Arlanda Express. Flyg till London. Gick helt i barndom som alltid när jag kommer hit, barndom och ungdom. Promenerade omkring och tänkte på min pappa och på en man som jag var väldigt kär i, gick förbi hans hus vid Ladbroke Grove. London är förändrat men fortfarande inte insmickrande och fortfarande inte en stad där man riktigt råkar ha vägarna förbi någonting egentligen, men jag råkade ha vägarna förbi den där mannens hus och min pappas hus och ett hus där jag själv bodde en sommar. Stod utanför och tittade på fasaderna. Tog meningslösa bilder med mobilen som jag vet att jag inte kommer att använda till något.

Torsdag

På Daunt vid Holland Park för att fira den engelska utgåvan av Johanna Ekströms och Sigrid Rausings Och väggarna förvandlades till världen runtomkring. En författardagbok som blir en dagbok in i döden. Ett samtal mellan två vänner som tar slut. Syner och drömmar. Folk säger alltid hur mycket de ogillar att höra eller läsa om drömmar, de avfärdar drömberättelserna lika kategoriskt som de avfärdar dagbokslitteraturen. Jag förstår det inte.

Vi firade Johanna, fullt med folk, de som kände henne och de som inte kände henne, böcker i fönstret, drinkar, prat. Det enda som saknades var hon. Jag kan inte sluta tänka på något Sigrid sa i sitt tal, om att de levande hemsöker de döda.

Fredag

Min födelsedag och det fick mig att känna mig ännu mer som ett barn. Åt frukost på The Park med min engelska förläggare, talade om den här staden och om översättningen av Den första boken. Promenerade till National Gallery och Liberty men gick inte in någonstans eftersom det var så mycket folk, tittade bara på byggnaderna utifrån och föreställde mig att vara därinne. Gick tillbaka genom Marylebone och in på Bella Freud för att titta på en silkesskjorta, skjortorna hon gör har sådana kragar som jag tycker om, som är så svåra att hitta. Inga prislappar, googlade och såg att de kostar 478 pund.

Blev firad av ett par vänner och eftersom jag inte ville skiljas åt blev jag sen till middag med min engelska familj. Taxi genom staden. Köttbullar och pressgurka till min ära, detta att jag är svensk och de inte. Så kan det gå. Min systers son är snart ett år, han har ett vackert namn, ett gammalt, engelskt, och är så lik sina föräldrar och så rolig att titta på. Jag fick hålla honom och lät honom bita på mitt finger med sina små tänder, jag gav honom presenter som han är alldeles för liten för och kände hur jag helt tappade förmågan att föra ett vuxet samtal, ville bara prata hans ordlösa språk och titta på honom och få honom att tycka om mig.

Lördag

Taxi till Heathrow klockan fyra på morgonen eftersom det bara finns ett enda direktflyg från London till Göteborg på lördagar. Sov i taxin och i gaten och på planet men när jag kom fram träffade jag min äldsta dotter som åkt till Göteborg för att fira sin farbror som skulle ha fyllt femtio i dag men dog i förtid. Promenerade med henne istället för att ligga i en himmelssäng på hotellet och vila som jag borde. Vi var båda hungriga, gick till ett café och jag beställde en omelett som var torr men som jag ändå åt nästan hälften av. Hemskt. Försökte säga ordet hemskt som min son säger det, älskar hans sätt att uttala det.

Senare på kvällen, 20.30, scensamtal om författarskapet i sin helhet med Ingrid Elam. Göteborgs Litteraturfestival på Sjömanskyrkan. Tycker om den delen av Göteborg, namnen och husen. Amerikagatan. Yr av trötthet efteråt men glad att inte ha något mer på schemat. Gick med vänner till en bar. Roligt.

Söndag

Det var en vecka för de döda. Hur håller man kvar allt? Öppnade en ny skrivbok från Daunt. Undrar om jag ska göra ett nytt försök med dagboksanteckningar eller om det bara är sådant man tänker på när man inte är inne i en roman. Förr var jag alltid så rädd för att någon skulle hitta boken och läsa det jag skrivit, nu vet jag inte om jag bryr mig. Men inte en dagbok för utgivning. Tåget hem, äntligen tyst efter att ett pladdrande par stigit av. Skrev på novellen, sov under kappan.

Läs mer:

En vecka med Per Hagman: ”Jag ser helt rödgråten ut”

Vibrerande närvaro från Ramqvist