Slabbiga urinprov, förstoppningar och blodisande ångestvrål. Vad är det som gör sjukhusets tämligen asexuella miljö till ett av fiktionens mest pålitliga kärlekslaboratorier?

Det hände sig en vanlig dag i detta gråa land. Att det på det tristaste av ställen bland de glåmigaste människor hetta till i hjärtats trakt, och kanske också, Gud förbjude, någon annanstans. Nå.

”Jag satt i doktorns väntrum, hade ont uti en tå, jag kanske skulle få remiss, jag hade svårt att gå.”

Så dök läkaren upp, i sin rena vita rock.

”Jag har aldrig sett en sådan rar och tjusig karl … Jag tänkte det kan hända att jag flera krämpor har … Mitt blodtryck, ja det stiger lätt … Uti bröstet dansar mitt hjärta precis som balett …”

För över 50 år sedan hördes den hövolmsfriserade artisten Anna-Lena Löfgren sjunga låten med raderna ovan. Inget genusföredöme direkt – då var det liksom givet att sångens läkare var en man och den passionsantända patienten kvinna, i gängse heterokombo.

Textens bakvända ordföljd knarrade nog redan då: den var skriven av en konditoriägare i Årjängstrakten, som annars gärna författade kysk naturlyrik. Men det hjälps inte. Låtens smygerotiska story, där den ståtlige medicinaren ”varje dag … sätter fyr uti min kärleksglöd” fångar fortfarande tematiken och laddningen i en hel kulturgenre som aldrig tycks dö ut, allt kondenserat i låtens skälvande titel:Kärlek på lasarett.

Ta till exempel den amerikanska tv-serien Grey’s Anatomy, en stor tittarframgång också i Sverige, som har ett fiktivt sjukhus i Seattle som scen. Där har en minst sagt socialt interagerande läkarkår hunnit bjuda på romansmöten i undersökningsrummet, i hissen, samt förstås bland travarna i linneförrådet. 2019 är den inne på sin 16:e säsong. Alltmedan den litterära genren ”hospital romance” fortsätter att ha, förlåt, hälsan.

Vad är det som gör den här asexuella miljön med sina operationsångor, katetrar, slabbiga förlossningar och dödsångestvrålande människor till ett av fiktionens mest pålitliga kärlekslaboratorier? Kan det vara kläderna?

Entré: Avril Summers, brittisk 23-årig sjuksköterska, anställd på vikariebyrå, och därför ansvarig för inköp av tjänstedräkten själv. Hon är hjältinnan i den Harlequinliknande boken Romans i vitt,av Janet Ferguson. Den kom i svensk översättning 1990, och får bli vårt genretypexempel.

Avril packar alltså upp den bländljusa dräkten från varuhuset. Testar den framför spegeln:

”Hon hade valt en klänning i tjock vit bomull med slag och korta ärmar med manschetter. Hennes stärkta hätta passade ihop med den. Hon tog på sig det marinblå skärpet med silverspännet …”

Uniformen redo och så börjar den känslodramatiskt minerade vägen mot lasarettsromans. Med doktor Daniel Iver.

”Hon räckte honom journalerna”, skriver Ferguson. ”Han tog dem ifrån henne och satte sig på kanten av skrivbordet, läste och vände blad”, fortsätter scenen, och fram träder doktorns looks:

”Hon såg hur bredaxlad han var. Hans händer var smala och eleganta med mycket korta naglar. Han doftade rent och fräscht. Hon kunde inte ta blicken från honom.”

Intressant nog är det hans kropp, och inte så mycket hennes, som objektifieras i berättelsen. En hunkifiering skulle man kunna säga. Som faktiskt, om än med ironiska blinkningar, skedde också i svenska sjukhuskomedin Vårdgården. En serie som visats på SVT nu under våren, och där Jonas Malmsjös surfarblonda och hyperfåfänge kirurgkaraktär njuter av att visa upp sina gym-pumpade biceps.

Dags att byta bok men inte tema.

–  I min roman signalerar kläderna framför allt status, det är kanske det som är grejen med uniformer i största allmänhet. Att de visar att bäraren är bra på något speciellt: flyga ett plan, släcka en brand … Och en läkare har ju ett fantastiskt yrke som innebär att hen, fast det är ju oftast en han, kan rädda livet på folk, och det är väl attraktivt för många.
Det säger författaren Therese Bohman vars roman, Den andra kvinnan, till stora delar utspelar sig på Norrköpings sjukhus. Hon fortsätter, som förklaring till att sjukhuset verkar vara ett så säkert kärleksdramaturgiskt kort:

– Sjukhus är en mycket seriös plats, just för att saker där handlar om liv och död, och då blir det kanske extra spännande att göra något förbjudet.

– Där finns också tydliga maktstrukturer att laborera med, och en tydlig hierarki som innebär att vissa har status och andra inte. Jag tänker mig att all attraktion mellan människor som har så tydliga skillnader i status, har ett inneboende spänningsmoment: ”Vad skulle folk säga om de visste …?”

Therese Bohman fortsätter:

– Och det här med kläder … På sjukhus uttrycker ju arbetsdräkten även låg status: undersköterskor och städ- och kökspersonal har kläder som gör att man ser att de står lågt i rang.

Just där, längst ner i rangordningen, befinner sig hennes romanfigur, en ung kvinna som, i väntan på att livet ska börja, arbetar i sjukhusets storkök och restaurang. Och en laddad ”attraktion över statusgränserna” är romanens själva centrum.

– Jag hade samma jobb som min huvudperson ett tag, och de allra tidigaste delarna av romanen – sådana som handlar om köksjobbet – skrev jag medan jag fortfarande arbetade där.

– Jag började nog leka med tanken på att skriva något romanliknande redan då, efter att en kompis frågat om det kom många stiliga läkare och åt i lunchrestaurangen. Och det gjorde det ju! Men observera, där slutar också alla likheter mellan mig och huvudpersonen.

Den andra kvinnan är inte bara en av de senaste årens stilistiskt mest eleganta svenska romanerna, den är också en rätt våldsam berättelse. Som dessutom vågar ta sig an den litterära genren hospital romance, alltså den som berättelsen om Syster Avril tillhör, och vrida den till något nytt.

Hör här, hur mannen som köksbiträdet faller för, beskrivs i Bohmans roman:

”Carl Malmberg, överläkare, står det på hans vita rock. Han har mörkt hår som är kortklippt med en antydan till grått vid tinningarna. Han ser atletisk ut med breda axlar och lätt solbränna i ansiktet … ”

– Jag lekte medvetet med klichéerna i genren, och jag gillade det! Det är ju mycket som är klyschigt i romanen, från titeln till intrigen med den stilige äldre läkaren. Jag tyckte att det var kul att se om det gick att göra något bra av det, jag gillar överlag berättelser där saker kan tyckas klyschigt självklara men tar en helt annan vändning.

– Och mycket av min egen ingång till läsandet, och i förlängningen skrivandet, utgjordes av gamla Allers-romaner, Mitt livs novell … berättar Therese Bohman.

Numera är ju inte kläderna på sjukhusen särskilt iögonfallande i sin träskokompletterade, blågröna, v-ringade standardstil. Visst, de fladdriga rockarna är till viss del kvar. Men hättorna och dräkterna har förpassats till maskeradbutikerna och porrsvängen. Att det ändå går att skapa samtidsdramatik med romansinslag på sjukhusmark, är såväl de modernt uppdaterade tv-serierna som Therese Bohmans roman exempel på. Det sitter liksom inte i tyget.

Till sist går ändå tankarna till den sedan länge nedlagda Dräktkommittén, som fanns hos Svensk sjuksköterskeförening. Vad skulle de ha sagt om den tagit del av en text från i 2016 i stockholmska lokaltidningen Mitt i Söderort. Det handlar om en intervju med överläkaren Christian Unge som producerar poddradion Ronden tillsammans med ett par kolleger. Här redogör han för saker de kan ta upp:

”Alla måste ju ha en rock på sig, men man kan ju göra det på olika sätt. Vissa kavlar upp ärmarna så att man kan se armmusklerna. På Huddinge finns det till exempel en läkare som inte har några kalsonger under rocken, det vet alla. Sånt har vi pratat om.”

Med den informationen får ju sången Kärlek på lasarett en lite annan klang. Så: ”Jag satt i doktorns väntrum, hade ont uti en tå …”

Kanske bäst att halta hem ändå.

Ursprungligen publicerat i Tidningen Vi, 2016