Karin Smirnoff om Jana Kippo och konsten att skapa en antihjälte

Hundratals läsare har vandrat sida vid sida med Jana Kippo genom de tre böckerna i Karin Smirnoffs karga och hyllade glesbygdsskildring. Nu sörjer de sin hjälte – trots att hon är hård, kall och självupptagen.

Det pågår ett sorgearbete i de svenska samtalsgrupperna för boknördar. Medlemmarna saknar Jana Kippo, hemtjänstvårdaren och konstnären som slagits för ett bättre liv i tre romaner och tagit bok-Sverige med storm i Karin Smirnoffs Jag for ner till bror, Vi for upp med mor och Sen for jag hem, den sista av dem utgiven i våras.

Så här låter det bland fansen: ”Jana Kippo har lämnat mig. Hon tog mig med storm, våld, besatthet och sårad, sargad själ.” Eller så här: ”Trots att det är allt annat än feelgood vill jag bara fortsätta hänga med Jana Kippo för alltid.”

Det är ingen som säger att de vill ha henne som bästa kompis. Men Kippo hugger tag också i dem som ”vanligtvis inte kan med” sådana som hon. Hon beskrivs av läsarna själva som ”hårdare än gråberget”, ”kallare än februari”, ”gravt skadad” och ”så jävla självupptagen att ingen annan människa ryms i hennes skrumpna hjärta”. Men hon är samtidigt ”bräcklig och står alltid – instinktivt – på de svagas sida”.

Vem är Jana Kippo egentligen?
– Ja, jag började skriva nästan om mig själv, säger författaren Karin Smirnoff på telefon från Piteå.
Vi har skjutit ett par timmar på intervjun eftersom hennes dotter fastnat med en bil någonstans och Karin behöver åka och hjälpa till. Nu sitter hon egentligen och sköter kundtjänsten i sitt trävaruföretag som går som tåget i coronatider. Folk bygger om så mycket att försäljningen har fördubblats. Men framåt halv fyra har hon tid att berätta om sin populära huvudperson.

– Till största delen har Jana Kippo uppstått ur berättelsen. Jag hade ingen stor plan för henne, eller för trilogin. När jag började skriva var det som en ansökan till författarutbildningen i Lund och jag hade inte en tanke på att det skulle bli en bok. Jag ville utmärka mig lite. Skriva en text som visade att jag behärskade språket. Och så var jag på väg ner till min bror. Jag satt där på bussen, hoppade av och det var snöstorm – så kom det ur det.

Det tog lång tid innan Karin Smirnoff började få överblick över vad hon höll på med, vad det var hon ville undersöka och berätta om. Men nu handlar de tre böckerna om hur Jana Kippo bemästrar sin bakgrund och hittar fram till ett eget liv.

– Hon har växt fram genom sitt handlande. Hon är cool för att hon kan många saker. En praktisk person, som många på landsbygden.

Jana Kippo kan jaga och hugga ved, stå ut med förödmjukelse och hämnas den; hon strävar mot något bättre men har svårt att lämna mörkret bakom sig.

– Hon är en ensamvarg, står på randen till gemenskapen och tittar in, men har lite svårt att ta steget in i cirkeln. Inte lika udda som Lisbeth Salander. Jag tror inte Jana Kippo har någon neuropsykiatrisk diagnos. Men lite Salander, lite Saga Norén i Bron eller Beatrix Kiddo i Kill Bill-filmerna.

Hon får ta mycket stryk. Samtidigt är hon stolt.

När Karin Smirnoff såg dramaserien Unorthodox fastnade hennes blick på skådespelaren Shira Haas.

– Jag tyckte hon var så intressant i sin stil. Man vet inte riktigt om hon är ful eller snygg, dum i huvudet eller smart. Hon är svår att nagla. Det tycker jag är skönt – när det inte går att definiera en person så lätt. Hon skulle kunna spela Jana Kippo.

Enligt Smirnoffs förlag pågår just nu seriösa diskussioner om att göra tv-serie av Kippo-trilogin, även om något kontrakt ännu inte är påskrivet.

Jana Kippo är vad vi kallar en antihjälte: enligt definitionen någon som saknar de klassiska hjältekvaliteterna men ändå väcker läsarnas eller tittarnas sympati och som vi identifierar oss med. Kvinnliga antihjältar har alltid funnits. Och kanske är det extra roligt att skriva om dem, eftersom kvinnor ofta har en undanskymd position.

Det tror i alla fall litteraturkritikern Annina Rabe som förtjust har recenserat Kippotrilogin i Expressen och tänker på antihjälten som någon som gör fel, som gör något olagligt eller omoraliskt eller som ”bara tillåter sig att skita i allting” och ändå i någon mån vinner läsarens sympati.

– Det är ett lite diffust begrepp och det finns många varianter. Jana Kippo har ju väldigt lite gemensamt med klassiska litterära antihjältar som Jane Austens intriganta Emma eller Gustave Flauberts uttråkade Madame Bovary, säger Annina Rabe.

Om 1800-talsexemplen är osympatiska så gäller det inte för Jana Kippo, menar Annina Rabe.

– Hon är mer en person som får ta väldigt mycket stryk. Och samtidigt är hon stolt. Hon är en jätteintressant figur – avig och tvär och inte så lätt att tycka om, och ändå sympatiserar man med henne.

Annina Rabe säger att det är Jana-figuren som bär böckerna.

– Jana Kippo är även så totalt oinsmickrande. Och när vi nu i viss mån fortfarande lever med en sådan gammal kvinnobild att vi kvinnor förväntas vara insmickrande blir det extra befriande att läsa om kvinnor som bara ger fan.

I Sen for jag hem görs den normerande kvinnligheten till exempel främmande i en av få scener där Jana Kippos kläder över huvud taget nämns och hon vinglar över Karlaplan på stövlar med höga klackar. Stövlar som hennes destruktive partner satt på henne så att hon ska se ”normal” ut. Själv kallar hon dem transvestitstövlar.

Karin Smirnoff bryter många av de segaste kvinnliga tabuna i Jana Kippos gestalt. Kippo kan inte ta hand om sitt barn. Accepterar att bli illa behandlad av sina partners. Luktar ibland. Ids inte ens sträva efter materiell framgång. Är beredd till grovt våld.

Varför tycker man ändå om henne?
– För att man tycker att hon förtjänar något bättre. Man ser att hon håller på med något slags självbestraffning, säger Karin Smirnoff.

Balansen är hårfin. Man får inte tycka för synd om henne heller, tillägger Karin Smirnoff. Inte mer än i små portioner. Hon får inte bara bli offer.

– Då tappar hon kraften att förändra sitt liv.

Karin Smirnoff tycker själv mycket om scenerna där man får följa med Jana Kippo i hemtjänsten. Där hon får visa sina fina sidor. Patoset för andra människor.

– När hon möter en person som har behov är hon en människa att lita på. Hon är pålitlig i grund och botten.

Men patoset förvandlas till en börda när hemtjänsten i Smalånger köps upp av ett privat bolag och de anställda får tripplade turer. För kundernas (vårdtagarnas) skull ska de logga in och ut på exakta tider vid besöken och inte dra ut på tiden. ”Om någon sitter och gråter, eller har nedkissade lakan, ska vi bara logga ut och gå då?”, frågar Jana Kippo. Ja, säger företagets representant. För kundens skull, så det inte blir så dyrt för dem.

Jana Kippo ställer sig på tvären.

– Hon är en person som följer sin egen rättskompass.

Jana Kippo hade kanske behövts i hemtjänsten under coronan, tänker Karin Smirnoff som själv ­arbetat som hemvårdare. När de får arbeta utan skydd under osäkra anställningsvillkor.

– Jag känner att ”varför går de med på det ens?” Det är så beklagligt att vi kommit till ett läge där så många är så beroende av timmarna och hela arbetsrätten har urholkats så att det är fritt fram att utnyttja dem som har svårt att försvara sig. Som flyktingar som har svårt att komma in i samhället. Det kan ju vara en bidragande orsak till att så många äldre dör i Sverige. Det kan man inte lasta dem som behöver timpengen för. Jana hade nog uppviglat dem att vägra arbeta. Och då hade hon förstås fått sparken.

Kan vi lära oss något mer av Jana Kippo i coronatider?
– Kanske kan man lära sig något av hennes sätt att förhålla sig ganska jämnt oavsett vad som händer. Hon är förberedd. Jag tror till exempel inte hon är en sådan som skulle gå under om all mat i Sverige tog slut. Hon skulle hitta ett sätt att få fram mat på, fiska eller tjuvjaga. Hon vet hur man letar saker i skogen som man kan leva på. Hon klarar sig.