Nej, inte om vi tar det stora greppet om tiden.

I en artikel för en tid sedan inventerade en morgontidning Norges rika utbud av biografier över framgångsrika skidåkare. Rubriken löd: Norges skidhjältar får evigt liv i böckerna.

Att litteraturen skrivs för evigheten är en underförstådd del av dess väsen – i den förevigas det som annars skulle skatta åt förgängligheten. Exempel saknas knappast. Vi kan ta William Shakespeare, som i en av sina sonetter uttryckligen skriver att diktens syfte är att odödliggöra den älskade: ”Men din sommars skönhet vissnar ej, / förlorar inte glansen som du bär / och dödens skryt kan aldrig träffa dig / när evigt rader i min dikt du är.”

Denna föreställning om textens förmåga att bestå i evinnerlig tid kan sannolikt härledas till Bibeln. Under många århundraden var det den enda skrift som de flesta människor kom i kontakt med. Och i den skrev Gud själv ur sin evighet, om så grundläggande och svindlande avlägsna händelser som världens och livets uppkomst. I begynnelsen var ju Ordet.

Litteraturen äger en enastående förmåga att kortsluta tiden; orden sammanfogar sig till en tidsmaskin. Den som exempelvis läser Elin Wägners Norrtullsligan förflyttas bums till några Stockholmskvarter under 1900-talets första år och ett gäng unga förvärvsarbetande kvinnors vardag.

En bok är också en ingång till en annan människas – författarens – tankevärld. Läser man Samuel Pepys dagbok, som han förde i London 1660–1669, tycker man sig lära känna en levande människa, trots att han har varit död i århundraden, i all hans fåfänga, ömklighet och älskvärdhet.

Men även ett skönlitterärt, inledningsvis muntligt traderat, verk som det 4 000 år gamla Gilgamesh-eposet är givetvis en unik inblick i tidigare tankevärldar. Hade det inte nedtecknats hade berättelserna om kung Gilgamesh sannolikt varit glömda sedan länge.

Hur länge eposet kommer att fortsätta att läsas går givetvis inte att svara på. Däremot vet vi hur länge en människa hittills har kunnat leva vidare i en text.
För ungefär 5 000 år sedan antecknades tre namn på en kilskriftstavla i dagens Irak. Syftet är okänt, men kanske var det något slags kvitto. Inskriptionen lyder ”Två av Gal-Sals slavar: En-pap X och Sukkalgir”.
Det är de första människor vi känner till namnet.

Konsten är i bästa fall något längre än livet.

Om vi förflyttar oss till våra breddgrader är den första namngivna personen, som levt inom det nutida Sveriges gränser, kanske Hugleik. I Gregorius av Tours Frankerkrönikan omnämns en härjande hövding med det namnet, som kommit seglande norrifrån med sina soldater. Denne Hugleik besegras och stupar år 516, men omnämns även i Beowulf-
kvädet (”Hygelac”), som kung över vad som antas vara götarna. Därmed bedömer forskarna att han faktiskt har existerat.

Av de människornas liv återstår alltså inte mycket mer än namnen. Samt att en var en hövding, som plundrade och dödades. Att ett par andra var slavar till en tredje.
Önskan att leva för alltid tycks samtidigt vara en allmänmänsklig strävan. Redan kung Gilgamesh reste över världen i förhoppning om att hitta ett medel för odödlighet. I vår samtid har företaget Googles grundare plöjt ner miljarder kronor i forskning för att uppnå evigt liv.

Det kan därför vara på sin plats att begrunda evigheten lite. Och vi kan göra det med hjälp av journalisten och författaren Andrev Walden. I en krönika härförleden gick han pedagogiskt igenom universums ålder – de 13,8 miljarder år som har förflutit sedan big bang lät han motsvaras av ett 27,6 meter långt rep. Efter 9,2 miljarder år, det vill säga 18,4 meter av repet, skapas vår sol. När en meter av repet återstår dyker de första växterna upp. Vid 80 centimeter insekterna, vid 48 centimeter gör dinosaurierna entré för att sedan lämna scenen 25 centimeter senare. Vår människosort har existerat
i ungefär 300 000 år och av alla de människor som har levt under de första 295 000 åren finns alltså inte ens ett namn bevarat. Men mänsklighetens tid i universum inskränker sig till en halv millimeter av Waldens rep.

Egentligen säger inte heller universum oss så mycket om evigheten. Om dess uppkomst och eventuella slut vet vi mycket lite. Det kan inte uteslutas att big bang och den efterföljande expansionen slutar i en kollaps. Och att det i sin tur bara är ett universum i raden av vem vet hur många. Som ett slags kosmiska in- och utandningar.
Frågan är om vi ens behöver ett ord för evigheten? Att det finns ett sådant begrepp antyder att mänskliga handlingar kan ha något slags bäring på den, att vi kan fatta beslut där vi föreställer oss att evigheten är en parameter. Det är en minst sagt absurd överskattning av vår arts betydelse, en föreställning som leder tankarna fel. Det enda säkra vi kan säga om mänskligheten är att den någon gång i framtiden kommer att utplånas och därmed sälla sig till de 99,9 procent av alla levande varelser som hittills har uppstått och dött ut på den här planeten (en himlakropp som i sin tur också kommer att förintas).

Är det den evigheten som Norges skidhjältar förutspås överleva i bokform? Går det ens att föreställa sig hur det eviga liv Gilgamesh och Googlegrundarna eftersträvar skulle gestalta sig?

Den evighet som litteraturen ställer i utsikt inskränker sig snarare till några hundra år. Om ens det. Vi får helt enkelt acceptera att livet är kort och att konsten, i bästa fall, kan vara något längre.