Varför hatar högern genus?

Genus har blivit ytterhögerns spöke. Men vad betyder det när politiker som Viktor Orbán deklarerar krig mot ”genusideologin”? Den bokaktuella, akademiska superstjärnan Judith Butler bestämde sig för att försöka förstå genushatet efter att ha överrumplats av arga demonstranter.

Det är allt annat än ett vardagsord. Sannolikt sällan förekommande runt middagsbord, vid bardiskar eller till fikat. Vad säger du om… genus? Enkelt uttryckt beskriver genus det som också kallas socialt kön eller könsroller, beteenden och egenskaper som tillskrivs män respektive kvinnor och där det ”manliga” anses värderas högre. ”Man föds inte till kvinna, man blir det” som Simone de Beauvoir skrev i Det andra könet 1949. Fyrtio år senare är det en annan filosof som revolutionerar synen på kön, queerteoretikern Judith Butler, som beskriver kön som ”en följd av handlingar”, en ständig iscensättning av kropp och identitet som inte kan skiljas från genus.  

Men oavsett Beauvoir och Butler: Genus handlar om normer och makt. Och det är ett begrepp som snarare hör hemma i akademiska kretsar än i den offentliga debatten. Så har det i alla fall varit.

Under valrörelsen 2018 dök ”genusflum” upp i den svenska debatten. Det var Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch som kritiserade regeringens förslag till läroplan i förskolan där bland annat skrivningar om att ”motverka könsmönster” fanns med. ”Genusflum” upprepades senare av flera av partiets företrädare. Genus tog plats i det politiska samtalet. Samma år kom boken Det stora könsexperimentet där psykiatern och debattören David Eberhard gick till angrepp mot ”det totalitära genusparadiset”. Mot slutet av året, i december 2018, visade det sig att genus av vissa uppfattades som våldsamt provocerande. Då hittades en misstänkt bomb, en attrapp, utanför Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg.  

Men i svensk politik är det Sverigedemokraterna som är mest flitiga med att formulera kritik med udden riktad mot genus. Under rubriken ”Sverige för unga” på partiets hemsida står det till exempel att SD vill ”avbryta alla satsningar på genus” och att ”förvirrande genusteorier får förödande konsekvenser när de omsätts i praktiken”. SD-ledamöter motionerar mot ”finansiering av genusteorier” på universiteten och på SD-ägda tidningen Samtiden ställs äldreomsorg mot genuskurser och ”annan dårskap”.  

Intresset för genus delar Sverigedemokraterna med den nationalistiska ytterhögern runtom i Europa. Mest högljudd i frågan är Ungerns premiärminister Viktor Orbán som har deklarerat att ”kampen mot genusideologin” har högsta prioritet. Nederländske Geert Wilders Frihetsparti pratar om ”genusgalenskap”. Genus som hot går igen hos partier som Lag och rättvisa i Polen, Vox i Spanien, ADF i Tyskland och Italiens bröder i Italien.

Skrapar man lite på ytan visar det sig att genus kan rymma samkönade äktenskap, sexualundervisning, könsbekräftande vård för transpersoner, motstånd till abort, könsneutrala badrum, sagoläsande dragqueens, genuspedagogik och genusvetenskap. Genus fungerar som en projiceringsyta där populister och nationalister långt ut på högerkanten placerar ”hotet mot familjen och barnen”. De gör gemensam sak med religiösa samfund och grupper, i vissa fall även med konservativa politiker. ”Anti-genus” är en växande global företeelse med en brokig skara aktörer, kartlagd av en rad forskare. Men det stannar inte vid de frågor som rör kön, sex och reproduktion. För ytterhögern är genus ett gummiband som sträcker sig länge än så. 

Det är uppenbart att anti-genus har blivit en bred, allmän fråga

Judith Butler

Om någon personifierar begreppet genus idag så är det Judith Butler. Hen är filosof och professor i retorik och litteraturvetenskap vid amerikanska universitetet UC Berkeley, men mest känd som genus- och queerteoretiker. Butlers teorier om kön som ”performativ handling”, det vill säga något vi ständigt skapar genom hur vi pratar, ser ut och agerar, är banbrytande inom genusvetenskapen och under 1990-talet blev hen en akademisk superstjärna med böcker som Gender Trouble och Bodies that matter.  Det har också gjort Butler till en måltavla i ”kampen mot genusideologin”. I november 2017 samlades demonstranter i São Paulo i Brasilien, dit Butler var på väg för ett demokratiseminarium, med plakattexter som ”Död åt genusteorin”.

De skanderade ”Ut med Butler” och brände dockor som skulle föreställa Judith Butler. Drygt ett år senare svors Jair Bolsonaro in som president i Brasilien, även han en representant för ytterhögern, och lovade då att ”bekämpa genusideologin”. Sedan dess har Bolsonaro förlorat makten och Butler har skrivit boken Who’s Afraid of Gender? som kom ut i mars. Enligt amerikanska Times en av de 25 böcker att se fram emot mest under 2024. I Who’s Afraid of Gender? undersöker hen hatet mot genus, det som tog fysisk form i São Paulo. 

”Jag blev skakad!”, skriver hen om demonstrationerna när vi får kontakt via mejl (med korrespondensens enda utropstecken). 

”Jag insåg att jag var tvungen att försöka förstå det passionerade och våldsamma hatet mot ’genus’. Det kom som en överraskning för mig då, men det är uppenbart att anti-genus har blivit en bred, allmän fråga.”

Hen beskriver genus som ”ett spöke i radikalhögerns ögon” och angreppen på genus är, enligt Butler, visserligen i första hand riktade mot feminismen och hbtqia+-rörelsen, men det finns ett tydligt samband med invandringsmotstånd, rasism och auktoritära strömningar.   

”Retoriken om genus används för att skrämma människor och mobilisera stöd för främlingsfientliga och fascistiska krafter.”

Attackerna mot genus går, enligt Butler, hand i hand med hotet mot demokratin. Det kan beskrivas som ett signalord för allt som anses vara fel med globaliseringen och liberalismen och kopplas – beroende på sammanhang – ihop med eliten i Bryssel eller Washington, med kulturmarxism och neokolonialism. Den ungerska genusvetaren Eva Fodor har exempelvis visat att genus i den ungerska kontexten oftare associeras med migration, EU, sexualitet och finansmannen och filantropen George Soros än med kön och jämställdhet.  

Vi backar bandet till mitten av 1990-talet när Katolska kyrkan är först med att börja använda ordet genus som skällsord, vilket bland andra den belgiske sociologen David Paternotte skrivit om. Då har rättigheter som rör sexualitet, reproduktion och kvinnor fått en skjuts framåt efter två stora FN-konferenser i Kairo och Peking. I Peking antas en global handlingsplan för jämställdhet där bland annat kvinnors rätt att fritt bestämma över eventuellt barnafödande betonas. I Kairo läggs grunden för rättighetsperspektivet på sexualitet och reproduktion. Katolska kyrkan allierar sig med andra religiösa samfund, främst kristna, men också muslimska, i kampen mot abort, preventivmedel, skilsmässa och hbtq-rättigheter och lanserar genus som samlande begrepp.  

Sedan följer framväxten av ett nytt politiskt landskap efter den globala finanskrisen kring 2008, med framgångar för en rad partier på det spektrum som kan kallas nationalistisk ytterhöger, i vissa fall mer extrem, i andra fall mindre. Och en våg av populism. David Paternotte jämför det som händer med Shelleys Frankenstein, en skapelse (genus som hot) som upphovsmakaren (Katolska kyrkan) förlorar kontrollen över. De nya partierna plockar upp det och kan kombinera en ideologisk vurm för den traditionella familjen som nationens fundament med att samla stöd bland väljare som söker stabilitet i en tid av social oro. 

Genus är en fantasi för ytterhögern, menar Judith Butler. En uppsamlingsplats för olika rädslor. 

”Det handlar om rädslan för förlusten av ett visst sätt att leva, där den heteronormativa familjen är den ultimata formen som ingen ska avvika ifrån. Men sedan finns det andra djupa rädslor, och min uppfattning är att de egentligen grundar sig i klimatkris, krig och en ekonomisk osäkerhet under en allt mer intensiv form av kapitalism”, skriver hen.

Genus blir ett strategiskt verktyg där de som strävar efter att bevara eller återskapa en ordning med traditionella kärnfamiljer och könsroller utnyttjar andra rädslor som bränsle. 

”Och det finns en stor okunskap om genus som koncept och forskningsområde.” 

Också det en förutsättning, enligt Butler, som betonar vikten av att försvara det fria och kritiska tänkandet. 

”Den här rörelsen positionerar sig emot universiteten, det kritiska tänkandet och den historiska förståelsen. Alla som bryr sig om framtiden för universiteten som en plats för fritt tänkande bör vara uppmärksamma på de censurförsök som sker.”

Forskning och studier inom genusvetenskap står i skottlinjen på många håll. Viktor Orbán har, i linje med sin högljudda retorik, gått längst. 2018 drog han in finansieringen av genusvetenskap på de ungerska universiteten. För den ryska presidenten Vladimir Putin är censur rutin och de senaste åren har han infört lagar som i praktiken innebär förbud mot att uttrycka sig positivt om hbtq. Den amerikanska presidentkandidaten Donald Trump har deklarerat att han vill dra in finansiering till skolor som inkluderar ”genderideologi” i undervisningen.

Både Trump och Putin har drivit en politik som prickar in mycket av det som ryms inom genus: inskränkt aborträtt, nedmontering av hbtq-rättigheter, angrepp mot feminister. I Putins fall används genusmotståndet som ett sätt att lansera Ryssland som en moralisk stormakt, en försvarare av kristna värderingar, i kontrast till ”det dekadenta väst”. Trump inledde sin pågående valkampanj med löftet om att ”besegra kulten kring genusideologi”. 

Även Katolska kyrkan fortsätter att markera mot genus. Senast i början av mars beskrev påve Franciskus ”genusideologi” som ett hot mänskligheten. Tidigare har han dragit en parallell till kärnvapen. Judith Butler tar upp det i ett av hens föredrag som ligger på Youtube. Där kallar Butler anti-genus ett psykosocialt fenomen: 

– Det bygger å ena sidan på rädsla och hat, å andra sidan är det en iscensatt attack på progressiva sociala rörelser. För kritikerna är uppgiften att ta reda på hur de olika delarna samverkar. 

Och hur tycker du att det ska bemötas? 

– Enda sättet är att visa att genusstudier och progressiva sociala rörelser står för en bättre och mer rättvis version av världen, en värld där vi kommer att vilja leva, friare och jämlikare.  

Läs mer:

Christian Hjortkjaer: ”Omöjliga ideal knäcker de unga”

Den bästa roman som skrivits på engelska