Jonas Gardell: ”Jag kallar det bonuslivet”

Nyss fyllda 60 har Jonas Gardell plötsligt hamnat i en oväntad, delvis oönskad, frihet.

”Min pappa dog i ALS när han var 59, och jag har hela tiden haft den åldern som något slags spöke. Det är svårt att förklara hur viktigt det där är för dem som inte förlorat en förälder hyfsat tidigt. Jag tror att ett skäl till att jag har varit så produktiv har varit det där hägrandet av pappas död.

En dag upptäckte jag att jag hade passerat den där åldern, och nu har jag gått över i någon sorts lättnad. ”Bonuslivet” kallar jag det för mig själv. Eftersom jag har presterat så jäkla mycket i mitt liv behöver jag inte prestera mer. Ingen kan kräva någonting av mig! Och det råkade sammanfalla både med att jag fyller 60, att barnen har flyttat ut, och att Mark och jag skiljer oss. Så jag befinner mig i en väldigt oväntad, bitvis oönskad, frihet som är både skrämmande och fantastisk på samma gång.

För mig är Fjollornas fest ett återvändande till de tidigare böckerna. Sättet som berättelsen om Mikael är skriven på tycker jag på många sätt knyter ihop de tidiga böckerna med gayhistorien som jag har skrivit på senare år. Olika delar av mitt liv börjar liksom lägga sig ovanpå varandra och bilda ett mer fullskaligt mönster.

Den är också mycket kortare än de senaste böckerna.

Jag har lust till det korta just nu. Jag fick Pär Lagerkvist-priset för några år sedan och läste om hans böcker i samband med det. Jag läste honom jättemycket när jag var ung och nu återupplevde jag inte bara böckerna, utan också mitt eget förhållande till dem. Och de var korta. Så jag ringde min förläggare och sa ”Jag måste skriva korta böcker igen!

60 är visst en ålder

För den här boken ägnade jag mig på vinst och förlust åt att åka hem till gamla fjollor och intervjua dem. Det var fantastiskt att de släppte in mig och hade förtroende för mig. Jag hade från början skrivit den för Dramaten som en pjäs, men dåvarande Dramatenchefen Eirik Stubø, en machonorsk som är komplett ointresserad av fjollor, sa bara ”Det finns ingen regissör till det här” och lade ner den. Andra delen i boken, den om Mikael, hade jag skrivit på i många år utan att få till formen. Men när jag hittade fjollorna och deras fest så hittade jag också där en liten fjollpojke. Jag är så kär i honom! Jag älskar honom och hans längtan och hans oskuld och hans oförmåga att undvika det hemskaste.

Jag är väldigt noga med att inte hålla på och säga ”60 är väl ingen ålder!” 60 är visst en ålder. Jag har gjort jävligt mycket! Inom frikyrkan har vi det här uttrycket ”Om Herren dröjer och vi får leva”, det finns en ödmjukhet kring att det faktiskt tar slut. Jag är rätt obekymrad om vad jag lämnar för spår efter mig, jag tycker att jag har haft ett roligt race. Jag vill bara göra saker på ett annat sätt nu. Jag tänker inte begära något mer av mig alls. Jag har en mängd drömmar kvar, men de är alla ganska privata.”

Berättat för Annina Rabe.

Ur Vi Läser #6 2023.