Johan Ulveson: ”Lite skam är ganska härligt”

Johan Ulveson undrar om det är självtvivel eller storhetsvansinne som drabbat honom. Och varför han ber till en gud han inte tror på. Möt en man som kliver upp på scenen med viss skam.

Det är lördag kväll på Scalateatern i Stockholm och Johan Ulveson har pressat in sin kropp i en kryddburk. Han spelar karaktären Garam Masala. Inhandlad av en trendkänslig familj i Bagarmossen, men nu står han övergiven längst bak på kryddhyllan, granne med rosépeppar och utkonkurrerad av koriander. Han är bortglömd och bitter. Ulvesons ögon blänger under kryddlocket.

När han kort senare spelar mus med enorma öron vänder han sig plötsligt mot publiken och säger med ett ansikte som är nollställt runt den svarta plastnäsan:

”Innan pandemin spelade jag I väntan på Godot på Dramaten. Vad var det som hände?”.

Jo, följande:

Han lockades av Henrik Dorsin att ta tjänstledigt från nationalscenen för att spela revy. Så kom covid. Filminspelningar ställdes in, teatrar stängde, ridån gick ner över landet. Ulveson velade. Skulle han återvända till Dramaten? Där omslöts han åtminstone av anställningstrygghet. Han vankade av och an i väntan på … vadå? Tegnell? Vaccin? Amanda Lind? Permittering? Pension? Han är trots allt 67 år. Skulle det sluta så här?

Nej, intalade han sig. Han var fortfarande för hungrig, rastlös, och dessutom plågsamt påmind om att han inte har något fritidsintresse.

Så, äntligen, kom beskedet som fick Carola att tala i tungor på Instagram:

Ridån upp.

Om Johan Ulveson någon gång har ifrågasatt sitt yrkesval och funderat över hur hans liv hade blivit om han inspirerats av sin ubåtskapten till pappa istället för att bära kryddmix-uniform, behöver han hösten 2021 bara rikta blicken mot salongen.

Där ligger uppklädda revybesökare dubbelvikta i bänkraderna och kippar efter luft. Johan Ulveson har under ett helt liv på scenen aldrig upplevt något liknande. Det är som om månader av håll i och håll ut har förvandlats till släpp loss och släpp ut; kväll efter kväll eggar publiken och ensemblen upp varandra så att det nästan blir hälsovådligt.

– Kanske har humor aldrig varit viktigare än nu, säger han.

Vad gör en människa rolig? Senaste året har Johan Ulveson haft oceaner av tid att grubbla över frågan. ”Ser man ut som jag har man hälften gratis”, har Woody Allen sagt, och Ulveson förstår vad han menar.

– Jag är inte oförarglig eller menlös som skådespelare, men det är nog inget hotfullt med mig. Jag och Mikael Persbrandt konkurrerar sällan om samma roller.

Erik Haag – som har samarbetat med Ulveson flera gånger – konstaterar att när Ulveson kommer in i ett rum så vill man att det ska gå bra för honom. Han väcker sympati. Genom karriären – från Lorry till Yrrol, från Gogol till Guys and Dolls, från Beckett till Berts betraktelser, från Pygmalion till Parlamentet – har det funnits korn av komik i det mesta han gjort.

– Den röda tråden i mina roller är kanske att jag gör den lille mannen som kämpar för sin existens. Ofta i brytpunkten mellan det komiska och det dramatiska, säger Ulveson.

Det går nästan inte att hitta en negativ recension om honom, och det tycks som om han från första stund visste var han skulle gräva i sig själv för att vaska guld. I en av de första artiklarna – för 35 år sedan – skrev Expressen: ”Johan Ulveson, vilken utmärkt komediaktör! Tydlig och rik röstbehandling, ett fenomenalt kroppsspråk i Louis de Funès anda – rolig ända ner i skoplösen.”

När han får raderna upplästa för sig utbrister han ”Vad fint!”, men egentligen vill han inte höra, för han vet att recensioner – även de goda – kan bli en ryggsäck som tynger vid nästa föreställning.

Johan Ulveson är nämligen inte bara rolig. Han är orolig också.

Hoppas att arbetsplatsen ska brinna ner.

Han lärde sig vid genombrottet i Revisorn på Boulevardteatern att de vackra meningarna om hans rollprestation kunde dyka upp i huvudet precis innan han skulle ut på scenen. Orden skapade en självmedvetenhet som var skadlig. Han började se sig själv med publikens ögon. Karaktärerna ska växa inifrån och ut, inte tvärtom, och den där yttre blicken var ett virus som kunde sprida sig och mutera till fåfänga. En skådespelare måste offra fåfängan, till varje pris. Kanske var det också nu hans scenskräck slog rot.

– Om någon skriver att jag har varit bra så är det underbart i tio sekunder, men sedan kommer nästa tanke: Hur ska jag kunna leva upp till det här? För många år sedan gick jag i terapi. I längden blir det smärtsamt att ha ett yrke där man hoppas att arbetsplatsen ska brinna ner. Terapin fungerade inte. Tyvärr, suckar han.

Och fortsätter:

– Det är också någon slags skam förknippad med att stå på en scen. Att förvänta sig att folk ska betala för att titta på när jag apar mig i tre timmar. Vem har rätt att kräva det utrymmet? Någon kallade det tabubelagd exhibitionism. Det är träffande. Men, å andra sidan tror jag faktiskt att det måste finnas en skam. Står man på scenen utan skam blir det ren exhibitionism, då finns en risk att skådespelaren tycker att det är för roligt att vara där. Ett inslag av skam är ganska härligt.

Det är en typisk Ulveson-vändning.

Hans resonemang är sällan tvärsäkra. Ofta avslutar han med ett lappkast, ringar in en paradox; det kan faktiskt vara precis tvärtom.

Som med självkritik, för att ta ett exempel. Att vara självkritisk är det finaste som finns, inte sant? Det visar att man är ödmjuk och full av tvivel.

– Men i grunden kan självkritik vara hybris. Du tror innerst inne att du är så fantastisk att det du gör inte motsvarar dina förväntningar. Självkritik kan alltså vara ett utslag av storhetsvansinne.

Egentligen var det författare han skulle ha blivit. Johan Ulveson hade alla rätt. Han ägde fyra slitna manchesterkavajer och flera flanellskjortor. Köpte proletärskor på Arbetarboden. Om han var vänster? Han var vänster om vänster, innan Stalinkramandet fick honom att tänka om.

Efter tre terminer på Skanstulls gymnasiums samhällsvetenskapliga linje reste han sig en dag och gick.

– Jag hade fått nog. Jag har aldrig riktigt förstått varför det gick så snett. Det kändes som om jag somnade på en lektion och aldrig kom i kapp, minns han.

Tillsammans med en kompis, Sören, åkte han till föräldrarnas sommartorp i Veramåla, Småland. Därifrån ringde han mamma och berättade.

Inte nog med att hon närt en kommunist vid sin barm. Nu hade sonen dessutom hoppat av studierna.

– Jag tror inte att det kom som någon chock. Förväntningarna var redan lågt ställda. Det var också en tid med större acceptans för en krokig väg in i arbetslivet. Man kunde jobba sig upp på ett annat sätt än i dag, säger Ulveson.

Han dagdrömde om ett skrivande liv. Och han hade kontakterna. Eller, kontakter och kontakter … På tåget till värnplikten på Västmanlands flygflottilj i Västerås såg han regelbundet författaren Lars Gustafsson.

– Jag drömde verkligen om att bli författare och jag älskade Lars Gustafsson, även om han var borgerlig. Jag var på väg fram till honom flera gånger, men vågade inte riktigt. Jag visste inte vad jag ville åstadkomma, kanske att hans genialitet på något sätt skulle smitta av sig. Jag hade så lätt att se mig själv i författarrollen. Det fanns egentligen bara ett hinder, och det var att jag inte skrev. Det är väl någon form av minimikrav.

Vi träffas på den tidiga höstens sista vindlösa dag, när han kommer gående mot den torrlagda fontänen vid Mariatorget i Stockholm.

Södermalm är hans stadsdel. Här har han bott på fyra adresser. En period i samma hus som Jonas Gardell och Tomas Tranströmer, men någon skrivlust smittade inte av sig den gången heller. Däremot slängde Gardell ner överkokt pasta i penisform från sin balkong till Ulvesons uteplats på bottenvåningen, men det var inte därför Ulveson flyttade.

Bakgrunden var i stället ett dramatiskt sjukdomsförlopp för åtta år sedan. Han repeterade De 39 stegen på Intiman, men kände sig orkeslös och blev bara tröttare. Vid ett ryggmärgsprov konstaterades TBE-virus efter fästingbett. Han åkte hem från sjukhuset, men det var något som inte stämde. Han blev alltmer förvirrad och på kvällen kände han inte igen sina barn. Vid akuten på Södersjukhuset drabbades han av krampattacker och sövdes ner. Efter flera dygn av provtagningar konstaterades hjärnhinneinflammation. I sitt försvagade tillstånd drabbades han dessutom av sepsis och lunginflammation och under 18 dygn svävade han mellan liv och död. När han väcktes visste inte läkarna om han hade fått permanenta hjärnskador. Neurologiska tester avlöste varandra.

Ulveson minns i efterhand att dröm och verklighet flöt samman i dimmorna. I en hallucination som framstod som fullt verklig skulle han spela revy i Oslo med Karl Ove Knausgård. Ridån var på väg upp, men Ulveson hade bara kalsonger på sig. Han ringde desperat sin sambo för att hon omedelbart måste bege sig till Norge med hans byxor.

– När jag kom till sans hade jag glömt hur man uträttade de mest självklara saker. Som att gå. Jag utrustades med gåstol. Fick i uppgift att rita en kamel och en klocka där visarna skulle peka på tio i två. Jag blev skitförbannad, trodde de att jag var dum i huvudet? Men jag klarade det inte. Det var fasansfullt. Jag var sjukskriven i tio månader, men borde nog ha varit borta längre, berättar han.

Under rehabiliteringsperioden kunde han inte sluta gråta, tårarna bara forsade. Han kallar det känslomässig inkontinens.

Mitt i krisen var det framför allt en upptäckt som överraskade honom.

– Jag har alltid tänkt att om någon sjukdom drabbar mig skulle jag troligen ge upp direkt. Men jag märkte att jag verkligen ville leva. Till varje pris. Jag var en mardröm för min omgivning, kastade i väg en rullator, vägrade identifiera mig som sjuk. Jag skulle bara tillbaka. Den kraften trodde jag inte att jag hade inom mig.

Under de omskakande månaderna tvingade han familjen att flytta till en mindre och billigare lägenhet.

– Jag var så ängslig över ekonomin. Jag hade tappat kontrollen och försökte återfå den. Min hjärna fungerade inte som den skulle. Jag ville förändra allt. Förenkla, skala ner. Jag ville till och med sälja vårt älskade lantställe, men familjen hindrade mig, tack och lov.

Johan Ulveson har några dagar innan vi ses fått ett mejl från sin ungdomsvän, författaren Niklas Rådström, som tipsar om den amerikanske komikern Billy Crystals scenshow 700 Sundays. ”Något sånt borde du göra”, skriver Rådström.

Rådström och Ulveson träffades på gymnasiet. De bildade ett band – Nya orkestern – och dessutom en egen utbrytargrupp – Ukulelepojkarna. Kabaréprogg, beskriver de genren. Rådström skrev de flesta låtarna, men Ulveson bidrog i alla fall med ett alster, Djungelns lag:

”Livet är väl mer får man förmoda
Än att dagarna gryr efter whisky och soda”

– Det lät inte bra. Men vi var faktiskt ute på turné. Vi tog tunnelbanan från replokalen i Rågsved till Högdalen, minns Ulveson.

Framgången var begränsad. En spelning på Rågsveds ungdomsgård hade samlat 50 personer. Efter första låten stod tre kvar.

En sak upptäckte Ulveson under Ukulelepojkarnas konserter.

När han trasslade med mikrofonen och sladden fick han publikens uppmärksamhet. De började skratta.

– Du borde bli clown, sa en av hans tjejkompisar.

Det där mikrofontricket plockade han sedan fram när han var med i Povel Ramels Knäpp igen-revy. I en mellanakt spelade Ulveson figuren Typing som skulle sjunga en enkel sång, men var bekymrad över mikrofonens konstruktion, stativets höjd, sladdens längd. Minuterna gick och han kom liksom aldrig till skott.

– Det där numret blev bara längre och längre. Scenteknikerna började slå vad om hur länge jag kunde hålla på. Så småningom förstörde det föreställningen, den blev orytmisk och fel, och Povel sa till mig att jag måste korta ner, minns Ulveson.

Det finns något terapeutiskt i humor.

I Billy Crystals självbiografiska show, som Niklas Rådström tipsat om, bryts skratten tvärt av ett mörker som ofta utgör klangbotten hos stora komiker. Crystal berättar om hur han som tonåring har ett uppslitande bråk med sin pappa och för första gången skriker till honom att hålla käften. Pappan lämnar hemmet och faller samma kväll död ner på en bowlingbana. Billy Crystal beskriver hur han släpat omkring på ett stenblock genom livet, och hur humorn och skrattet blivit en ventil, ett sätt att leva, och överleva.

– Om man är stämd i moll finns en tröst i humor. Så har det varit för mig. Humor kan skapa ett nytt perspektiv på livet, få en att se situationer från andra håll. Plötsligt kan saker uppenbara sig som överraskar en och som gör det lite lättare att andas. Det finns något terapeutiskt i humor som man nog inte ska underskatta, säger Johan Ulveson.

Hans mörker, eller vemod, är påtagligt men bottnar inte i en enda dramatisk händelse, som hos Billy Crystal, utan snarare i en period då hans liv tog en plötslig vändning.

Tills Johan Ulveson var elva år bodde han i Bergåsa, en stadsdel i Karlskrona där hans värld fylldes av hav, frihet, grusvägar och oändliga sommarlov.

Så fick pappa – ubåtskaptenen och marinofficeren – nytt jobb och familjen flyttade till Skogås, ett av de första miljonprogrammen i södra Stockholm; kaserner av loftgångshus nedsläppta på en leråker. Det var som att kastas från Bullerbyn till Bronx. Fyra år senare gick hans föräldrar skilda vägar.

– Uppbrottet var väldigt sorgligt. Det kändes som om hela mitt liv försvann. Och när mina föräldrar skildes revs den sista biten av min barndom. Jag kan inte säga att jag var ledsen, det gick ingen nöd på mig, men jag bär sedan dess på ett vemod och en diffus hemlängtan. Känslan av en förlorad barndomsidyll. De där åren har påverkat mig djupt. Ett exempel är att jag har varit väldigt mån om att hålla ihop min familj. Jag har aldrig kunnat tänka mig att skiljas. Jag åkte tillbaka till Bergåsa en gång när jag mådde dåligt och drabbades av ett vemod som höll på att spränga mig. Allt var sig likt och spåren efter vårt liv där bortsopade. Det var väl något om livets förgänglighet som kom över mig.

Du har en gång sagt att livet blir väldigt kort om man inte tror på något innan och efter?

– Med stigande ålder har jag tänkt allt mer på de där frågorna. Jag förstår verkligen att det finns en längtan efter samband, att ingå i ett större sammanhang, och att man därför söker sig till en församling eller kyrka eller moské och vill föra ett samtal med någon slags gud. Tillvaron kan framstå som platt och banal när man är sekulariserad och rationell och tror på evolutionsteorin. Men jag kan inte förmå mig att tro att det kommer något efter detta. Jag är inte programmerad så. Jag har för stor tillit till vetenskapen. Jag tror att vi lever en stund på jorden, sedan är vi borta. Om vi har tur lever vi kvar i minnena hos dem vi lämnar efter oss.

Så tystnar Johan Ulveson en stund innan han tillägger:

– Men så finns det en liten glipa. När jag är i nöd så ber jag. Jag vet att jag ber till en gud jag inte tror på, men jag ber ändå.

Så knäpper han sina händer och kastar en hastig blick upp mot en dyster hösthimmel.

Vi rundar hörnet på Bellmansgatan vid Maria kyrka och tittar in genom fönstren på restaurang Söders Hjärta.

Här skrevs för tre decennier sedan de första raderna i ett avgörande kapitel i Johan Ulvesons liv. Efter tre år på Scenskolan i Malmö och fem år på Norrbottensteatern i Luleå hade han återvänt till Stockholm.

Han visste att han hade en komisk talang, men han hade inte räknat med att bli utskrattad på bostadsförmedlingen. Ulveson trodde att det räckte att anmäla sig som sökande och hämta nycklarna till lägenheten. Vilken skojare! En period var han både arbetslös och bostadslös. Han fick låna en bäddbar soffa på Povel Ramels kontor, men det gällde att masa sig upp innan kontorspersonalen anlände, så att inte nattgästen avslöjades.

I samband med repetitionerna inför revyn Tingel Tangel på Tyrol våren 1989 hade Ulveson kommit över ett andrahandskontrakt på Söder och åkte med färjan från Slussen till Djurgården varje dag. Han blev förälskad i tjejen som sålde biljetter till båten. Så förtjust att han började klä upp sig inför de där korta resorna. Hon trodde att Ulveson jobbade som kamrer på Gröna Lund.

– En dag kom min chans att ta kontakt med henne. Jag var enda passageraren ombord och hon skulle klippa min biljett. Jag fick inte fram ett ord. Det var som om hela kroppen gick i baklås, minns han.

Plötsligt var hon borta. ”Hur går det med båtflickan”, undrade Margaretha Krook, som Ulveson hade anförtrott sin hemliga förälskelse. ”Hon har slutat. Jag sumpade det.”

Så, en kväll några månader senare, kom Ulveson in på Söders Hjärta.

Där stod hon.

– Det är ju du, sa hon.

– Det är ju du, sa han.

Hon hade röda läppar och hette Ann-Christin. Nu kände hon igen hans ansikte från bilden på revyaffischen för Tingel Tangel.

– Är det du som är Mille SchmidtFotnot: StängMille Schmidt var bland annat stand-in för Carl-Gustaf Lindstedt i crazygruppen Tre Knas och präst i humorprogrammet ”Partaj” som sändes i slutet av 60-talet. Han avled 2003, 80 år gammal., undrade hon.

Nu har de varit ett par i 32 år.

Det är väl en rimlig final på berättelsen om Johan Ulveson?

En liten man kämpar för sin existens och blir vinnare till slut.

Han är ju en sån man vill att det ska gå bra för.