Johan Norberg: ”Svängig rock’n’roll får en revival”

Ordet ”sväng” har inte tillhört rocken sedan Bill Haleys dagar.

Musiken dateras men också orden som beskriver den. ”Här kommer Ulf Lundells kvintett med sin härligt svängande rock’n’roll” – kan man ju absolut inte säga till exempel.

Det blir tokigt på alla sätt. Inte sedan 1960-talet har det hetat rock’n’roll, som ju låter lite festligt och underhållande, inget en seriöst satsande rockare vill förknippas med i dag. ”Rock” säger man nu, och även om det är fem i orkestern så leder ”kvintett” tankarna helt fel, till jazz. ”Orkester” kan man för den delen inte säga heller, nu är det ”band” eller ”grupp”.

Bo Kaspers orkester valde sitt namn för att det signalerar retrokänsla, och berättar att de spelar jazzinfluerad pop. Men ”härligt” då? Nej, nej, nej. Även om man faktiskt sa så förr, har det en valör som inte kan appliceras på modernare musikstilar. I dag är det bara programledare i Allsång på Skansen som kan använda ordet, och då om publikens sånginsats, eller vädret.
I tv är ”grym” annars det vanligaste adjektivet om rock, som verkar ha tagit över efter ”häftig” som i sin tur ersatte ”ball”.

Men man måste väl ändå få säga att det svänger? Jag skulle kraftigt avråda. Ordet ”sväng” har inte tillhört rocken sedan Bill Haleys dagar och det finns faktiskt en inspelning med Elvis Presley där man kan höra det exakta ögonblicket i rockhistorien när det fasas ut även rent musikaliskt.

Trummisen på singeln Jailhouse rock slår varje slag med jazzens svängda åttondelar, medan gitarristen spelar helt rakt. De sliter och drar i rytmen åt varsitt håll, och kanske just därför blev det en hit. Tonerna trilskas på ett sätt man inte hört varken förr eller senare.

Den märkligaste musikepoken är 1980-talet och uttrycken man använde då var också rätt svårtydda för den oinsatte. ”Fan vad det sitter!” – låter inte så vackert, men var det finaste beröm jag kunde få som gitarrist på den tiden, när exakthet var den främsta musikaliska dygden.

Under 1990-talet kunde det ”rocka fett” men på senare år har de mer konstnärligt satsande rockartisterna beskrivits med så högtravande uttryck att man tror det är Edith Södergran man pratar om. Det ska vara äkta, helst bräckligt och artisten ska ”drabba” lyssnaren med sina ”hudnära” texter.

Men så studsar Håkan Hellström in på scenen. Tok-happy med helljuset på. Underhållande och skör på samma gång. Svängig rock’n’roll känns som enda rimliga etiketten. Kanske till och med ”härligt” kommer tillbaks. Man får hoppas.