Johan Norberg: ”Nu pröjsar vi musiker för att få jobba”

Ett skivbolag hör av sig och vill skriva kontrakt med min fru. Hon har gjort några album tidigare och nu är det alltså dags för ett till, men eftersom hon jagar runt på ett heltidsjobb blir det jag, den hemmasittande gitarristen, som får ta hand om möten med skivbolagsmänniskorna.

De är av ett segt virke som gått igenom ekluten, stålbadet och en självrannsakan av bibliska proportioner under några hårda år. Hagelstorm och en svärm gräshoppor hade varit rena semestern i jämförelse.

En gång i tiden – för inte alls länge sedan – var det de som styrde och ställde i musikbranschen. De hyrde fina kontor i Stockholms innerstad och slängde fram guldkort på Café Opera när de var ute och ”hade möten”, som det hette, med sina artister. Alla runt omkring fick agera utifrån deras idéer och planer, men sedan kom nedladdning och streaming och de glada dagarna var över. Plötsligt blev det till att anpassa sig till den digitala världen där allt förändras exponentiellt åt alla håll.

I dag gäller nya regler som formas och förändras under resans gång, och skivbolagen trevar sig fram. Några kreditkort i guld har de definitivt inte längre och när vi ses för att prata är det under kontorstid med mineralvatten och kaffe som absolut tak för representationskontot. Efter två decennier av nedgång i skivförsäljningen har de flesta fått sparken men det finns några glada gökar kvar som vill ge ut ny musik.

För 25 år sedan innebar ett skivkontrakt att bolaget betalade en veckas inspelning i en musikstudio och arvode till studiomusikerna, plus ett förskott till producenten. Tio år senare hade det krympt till två dagar i studio och inget gage eller förskott till någon, och i dag sitter jag och förhandlar om hur mycket vi ska betala, jag och min fru alltså. Vi får stå för alla kostnader, studion, kaffet och musikerna, och förväntas sedan lämna över en färdig inspelning. Att göra skivor har – särskilt för oss som håller på med jazz – börjat närma sig kriterierna för ett missbruk; något man inte klarar av att sluta med, som förstör privatekonomin och stjäl tid från familjen.

När jag berättar att vi har fått skivkontrakt för de av våra vänner som inte kan något om musikbranschen, jublar de som om vi vunnit på lotto. Våra kollegor däremot undrar lakoniskt hur vi har råd.

Det enklaste är kanske att göra en mental förflyttning av tanken på att spela in skivor – från yrke till hobby. Det känns inte lika dyrt då.

Ja!

The Breath – Let the Cards Fall

Försiktigt framförd akustisk pop. Rioghnach Connolly har en fullständigt enastående röst som fascinerar från första till sista tonen.