Johan Norberg: Med Keith i Köln igen

När Keith Jarrett kom till Kölns operahus hade vaktmästaren ställt fram en mindre och sämre flygel än vad som var överenskommet. Det var den 24 ­januari 1975, och den amerikanske jazzpianisten var trött och hungrig efter en lång bilresa från Zürich där han hade ­spelat kvällen innan. En ­pianostämmare kom för att stämma och justera instrumentet, men Jarrett var missnöjd och ville ställa in, vilket var i princip omöjligt eftersom 1 400 tyskar hade köpt biljett och inspelningsutrustning fanns på plats för att föreviga konserten.

Den blott 17-åriga promotorn Vera Brandes lyckades övertala honom att ­genomföra framträdandet som skulle börja 23:30, efter ordinarie operaföreställning, och allt gick till slut i lås. Skivan, The Köln Concert, släpptes senare samma år och kom att bli jazzhistoriens mest sålda pianoalbum.

Skivan snurrade dygnet runt hemma hos mig.

Musiken beskrevs som ”helt improviserad”, och gick rakt in i hjärtat hos många som gillade jazz, men inte ”sån där jobbig jazz där alla spelar på en gång”. Keith Jarretts skiva var inte alls jobbig. Den var romantisk och oerhört känslosam på ett sätt ingen tidigare hade hört. Naturligtvis fanns det pianister runt om i världen som redan hade gjort samma typ av improviserad solokonsert, men inte spelat in det på skiva, och kommentarer från jämnåriga kollegor i stil med ”Den jäveln!” var inte ­ovanliga.

Men Jarrett var först, det går inte att komma ifrån.

Historien om att han hade ont i ryggen, var trött och inte hann äta ordentligt innan han skulle spela på den dåliga flygeln fascinerar alla, utom oss musiker; det som hände var en helt normal förutsättning för vilken ­jazzkonsert som helst och inget problem utöver det vanliga. Även mytbildningen kring det ”helt improviserade” kan ifrågasättas, men bara lite. Visst hittar han på i stunden, men man kan också konstatera att det låter väldigt likt andra skivor han gjort, så graden av påhitt är begränsad.

Skivan snurrade dygnet runt hemma hos mig i slutet av 70-talet, och efter ett uppehåll på 40 år lyssnar jag igen. Med min erfarenhet som musiker hör jag nu fler detaljer. Jag förstår hans intensiva närvaro i stunden när han utvecklar ett tema, och den totala koncentration som krävs för att inte tappa linjen i musiken. Det är inget mindre än mirakulöst och till skillnad från många andra skivor är denna ännu bättre än jag minns den.

Den 8 maj fyllde Keith Jarrett 77 år. Efter en stroke 2018 har han slutat spela piano.