Johan Norberg: Magisk musik mitt i misären

Jag tänker på hur människohjärnan portionerat ut stora jämbördiga mästerverk över väldigt lång tid. Vi vill gärna tro att det senaste är det allra bästa och mest avancerade, men man kan ju knappast säga ”De visste inte bättre på den tiden” om Egyptens pyramider eller Rembrandts målning Nattvakten.

Inför Mozarts tre sista symfonier är det svårt att förstå hur de ens är möjliga. Det känns lika sannolikt att han då, i sin samtid, skulle ha byggt ihop ett svep elektronmikroskop av pinnar, snören och en bit glas. Just därför upphör jag aldrig att fascineras av de detaljer som berättar hur livet såg ut för honom när han skapade den musik som fortfarande, 230 år senare, är oöverträffad.

Tonerna fortsätter att komma,
det går inte att stänga av.

Sommaren 1788 flyttade Wolfgang Amadeus Mozart med sin Constanze, sonen Carl Thomas och dottern Theresia från Wiens centrum till en lägenhet på nedre botten en bit utanför staden.

Det var lite att stå i med flytten – inte lika mycket tid över till komponerande som han hade önskat – men det blev ändå en pianokonsert, Adagio och fuga för stråkar, en stråkkvintett, en trio för stråkar, en sonat för violin och piano, en canzonetta för två sopraner och bas, två pianosonater, sex tyska danser och tolv menuetter för orkester. Ett livsverk för en nutida tonsättare i 32-årsåldern, men med Mozarts produktivitet, ett knappt godkänt årspensum. Den sommaren skriver han även en symfoni, den 39:e, och tonerna fortsätter att komma – det går inte att stänga av – så den 25 juli är ytterligare en klar, den 40:e.

Ekonomin är ett ständigt bekymmer och hans mecenat Michael Puchberg tar emot flera brev där Mozart försöker slå an en lätt ton, men desperationen lyser igenom. Han bedyrar att pengarna kommer att betalas tillbaks, de som behövs för att betala läkarnas hembesök. Hustrun Constanze är ofta sjuk och Theresia dör i slutet av juni, sex månader gammal.

Det är en svår tid och Mozart är oerhört pressad, men i stället för att brytas ner eller åtminstone tappa sugen – vilket vore helt rimligt – så skriver han ännu mer musik. Sommaren i Alsergrund 1788 formligen strömmar det toner ur Mozart, och den 10 augusti är nästa symfoni klar. Under knappt tre månader komponerar han tre symfonier, den sista, nr 41, på bara 16 dagar. Och det – precis som med pyramiderna och Nattvakten – utan dator eller ens en vettig penna med suddgummi.
Mozart dog 5 december 1791, 35 år gammal. Det finns inga belägg för att han någonsin fick höra sina sista symfonier framföras med orkester.